2348352 GP0957 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:57 Torsdagen den 24 januari 2001/02 57 2002-01-24 00:00:00 Information från regeringen om statsrådet Jan O Karlssons besök i Afghanistan information från regeringen C0708554-019A-46AB-9B51-1AB5D300B06E 91 Statsrådet JAN O KARLSSON (s) s Fru talman! För en knapp vecka sedan landade jag på Bagrams flygplats fem mil norr om Kabul. Det som mötte mig var ett sönderbombat land. I Afghanistan dör 25 % av barnen före fem års ål- der. 16 000 kvinnor dör varje år på grund av bristande eller obefintlig mödravård. 6 miljoner afghaner är fortfarande i behov av internationella hjälpinsatser för att överleva. Det var ohyggligt och fasansfullt men innehöll samtidigt ett hopp. Efter 23 års krig och 7 års förtryck under talibanregimen är det nu möjligt att inleda någonting nytt. Därför känns det angeläget att här i kammaren in- för Sveriges riksdag få berätta om erfarenheterna från den här resan och samtidigt presentera den strategi för det svenska biståndet till Afghanistan de kommande tre åren som regeringen har fattat beslut om tidigare i dag. På ett par dagar i Kabul lärde jag mig mer än jag kunnat föreställa mig om biståndets förutsättningar och uppgift i kampen mot fattigdom och för säkerhet och trygghet. Jag lärde mig också någonting om sam- bandet mellan migration och bistånd. Där ute, långt där borta, börjar svensk flyktingpolitik. Låt mig, kammarledamöter, ta er med till Shoma- lislätten, den slätt vi åkte över från flyget in till Ka- bul. Vägen är kantad av röd- och vitmålade stenar som markerar att vägen är röjd från minor men att åkrarna och resterna av hus runtomkring fortfarande är dödligt farliga. I Afghanistan ligger i dag fem mil- joner minor utspridda. De dödar och lemlästar varje 4 000 människor. Shomalislätten är i dag ett landskap helt i brungula färger efter tre års torka. Nedbrända fruktträd och vinstockar och sönderskjutna murar är vad som återstår av det som en gång var Afghanistans fruktträdgård. Här bodde en gång hundratusentals människor som odlade sin jord. I dag är slätten nästan helt öde. På vägen tillbaka bara ett par dagar senare såg jag hur människor hade satt upp tält på den plats där deras hus en gång stått och hur de hade börjat röja på sina forna åkrar. Det var några av de 1 800 familjer som har återvänt de senaste veckorna. Shomalislätten fångar upp mina två starkaste in- tryck från besöket i Afghanistan, nämligen förödelsen - det sönderskjutna och förstörda - och människorna - de viljestarka och krigströtta - som är redo att byg- ga upp och bygga nytt med längtan att odla sin träd- gård. Där är det uppenbart att stöd och hjälp till värl- dens flyktingar i första hand måste ges på plats i den region där flyktingarna faktiskt befinner sig. Det är människorna i Afghanistan som är detta lands största och nästan enda tillgång. Deras vilja är att återvända. Deras längtan efter fred och utveckling är den avgö- rande kraften i det återuppbyggnadsarbete som nu inleds. Fru talman! Låt mig berätta om några av de män- niskor jag träffade i Kabul. Ostad Abdul Kabir mötte oss redan på flygplatsen och följde oss genom hela besöket. Han är administ- rativ chef på Svenska Afghanistankommitténs regio- nala kontor i Kabul. Jag kände redan före min resa till kommitténs omfattande arbete i Afghanistan med sina 8 000 lokala medarbetare som driver 500 skolor. Var tredje lärare i hela Afghanistan har betalats av vårt land. 20 % av eleverna är flickor trots att det i prakti- ken varit förbjudet för flickor att gå i skolan. Under mina dagar i Kabul insåg jag också vilken roll Svens- ka Afghanistankommitténs arbete spelat för hela det svenska biståndet och för Sveriges anseende i det afghanska samhället. Före vinteruppehållet gick mellan 300 000 och 350 000 barn i Afghanistan i skolan. Förenta natio- nerna och den afghanska ledningen har uttryckt för- hoppningen att 1,5 miljoner barn ska vara tillbaka i skolan vid skolstarten som i Afghanistan sker dagen efter nyåret, dvs. den 22 mars. Sverige kommer att vara med och bidra till detta som jag tror är en de viktigaste investeringarna för Afghanistans framtid. Sida för nu diskussioner med Unicef, utbildningsmi- nisteriet och Svenska Afghanistankommittén för att kunna bidra till ett snabbt resultat. Kvinnor och flickor är de som lidit mest. Under talibanregimen skulle de förvandlas till tiggande analfabeter. Kvinnors rättigheter är ett mål i sig, men det är också ett medel. Att satsa på kvinnorna är att satsa på familjerna. Det genererar utveckling för hela samhället. Låt mig berätta om mötet med två kvinnor som redan är i full färd med att bygga ett nytt Afghanistan. Dr Mahboubie leder arbetet i någonting som kal- las Women Community Forum. Lokalerna ligger i ett av de typiska lerhusen som klättrar på bergssluttning- arna i Kabul. Vi träffade dr Mahboubie och ett tiotal kvinnor från olika distrikt eller stadsdelar i staden. Tillsammans utgör de ett informellt nätverk, upp- byggt delvis i hemlighet redan under talibanregimen. Här lär sig kvinnor läsa och skriva. Här erbjuds ut- satta kvinnor skydd och terapi. Detta nätverk kan användas till någonting större i arbetet för att sprida kunskap om människorättigheter och erbjuda juridisk rådgivning. Vad de här kvinnorna håller på med är att lägga grunden för ett fungerande civilt samhälle. Här finns det kraft. Dr Sima Samar var ännu en av de starka kvinnor jag träffade. Hon ansvarar för kvinnofrågor i inte- rimsregeringen. Vi möttes i hennes "ministerium" - jag säger det inom citationstecken, fru talman, för det är tillfälliga lokaler utan uppvärmning, fax, skrivbord och medarbetare, men man har en vision om en ny konstitution som fullt ut inkluderar kvinnors rättig- heter. Hon är på jakt efter kvinnliga ingenjörer till ministeriet för återuppbyggnad. Hon har bidragit med namn för att stärka kvinnorepresentationen i det loja jirga, det traditionella rådslag, som ska utses inom kort. Dr Samar vill göra något konkret. Hon vill lever- era något till Afghanistans kvinnor snabbt. Interim- sadministrationen behöver resurser för att övertyga Afghanistans folk om att detta är början på något nytt och något bättre. Det leder mig till det sista mötet jag vill berätta om i den här informationen, mötet med Hamid Karzai, ordförande i interimsregeringen. Han var glasklar i sina prioriteringar. Han redovisade i fyra punkter det som är viktigast för den fortsatta fredsprocessen i Afghanistan. För det första gäller det säkerheten. Stora delar av landet styrs fortfarande av lokala krigsherrar. Pro- blemet med miljoner minor har jag redan nämnt. Detta är ett samhälle som präglats av 23 års krig och övergrepp. Det finns i dag en hel generation som aldrig upplevt något annat än krig. Hundratusentals människor är fortfarande beväpnade. Den här proces- sen kommer att ta tid. Det återstår många problem att lösa. Men det är klart att människorna i Afghanistan är trötta på kriget. De vill se en förändring. Därför är den humanitära hjälpen, insatser för återuppbyggnad och långsiktig utveckling, självklara komponenter också för att förbättra säkerheten. För det andra gäller det att stärka interimsadmi- nistrationen. Det råder ingen tvekan om att läget i Afghanistan är skört. Behovet av stöd, både politiskt och ekonomiskt, är stort. Sverige har bidragit med 1 miljon dollar till administrationen. Under mitt besök stod det helt klart att en fungerande administration är avgörande också för säkerheten. Administrationen måste kunna visa för människor att de kan erbjuda ett alternativ till kriget. Då arbetar tiden för freden. Sida kommer inom kort att besluta om en utökning av det svenska stödet direkt till administrationen. Det tredje gäller undervisning. Om vi lyckas få 1,5 miljoner barn till skolan den 22 mars har vi upp- nått något stort. Vi ska erbjuda barnen böcker i stället för vapen. Utbildning ger starka och aktiva medbor- gare. Det är grunden för varje demokrati. Om admi- nistrationen lyckas leverera detta snabbt betyder det också något viktigt för säkerheten. Det fjärde är kommunikationerna. Över hälften av vägarna behöver repareras. Vägnätet är en viktig förutsättning för hela Afghanistans utveckling. Jag ser ändå behovet av en fungerande in- frastruktur i ett bredare perspektiv. Det handlar också om telefoner och fungerande elnät. Det finns i dag inget fungerande telefonnät ens i huvudstaden. Jag vill passa på att nämna att Ericssons insats med att bygga upp ett lokalt mobiltelefonnät kring Kabul nu har kommit igång. Det är en insats som underlättar den samordning som ska till mellan olika humanitära aktörer på plats. Fru talman! Sverige har varit troget Afghanistans folk genom decennier av krig, förtryck och torka. Vårt stöd fortsätter, och låt mig i det här samman- hanget än en gång nämna det avgörande arbete som utförts av svenska Afghanistankommittén. Regeringen har i dag beslutat om en landstrategi för Afghanistan för de senaste tre åren. Biståndet för hela perioden kommer att omfatta upp till en miljard kronor. Våra prioriteringar överensstämmer bra med interimsregeringens och Karzais. Vår strategi inriktar sig på utbildning och hälsa, minröjning, jordbruk, stöd för att hävda folkrätten och främja freden samt satsning på infrastruktur och vägar. Alla dessa insatser skapar de nödvändiga förut- sättningarna också för människor på flykt att kunna återvända hem. Vi understryker vikten av samordning mellan alla givare som nu strömmar till i nära sam- verkan med den afghanska ledningen. I förrgår avslutades den stora givarkonferensen i Tokyo som än en gång visade att det internationella samfundet denna gång är berett att satsa på en ny framtid för Afghanistans folk. För de kommande fem åren har utlovats, i svenskt mynt, 47 miljarder kronor. Nu ställs krav på samarbete och uthållighet. Löf- tena från Tokyo måste bli verklighet. Men det vikti- gaste är att människorna i Afghanistan vågar tro på en förändring. Först då finns det förutsättning för ut- veckling. 0553241385804 N 2010-01-01 00:00:00 148719 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0957/#anf91