<anforande>
<dok_hangar_id>2348351</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0956</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:56 Onsdagen den 23 januari</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>56</dok_nummer>
<dok_datum>2002-01-23 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Särskilt anordnad debatt om våld och mobbning i skolan, ungdomsvåld samt integration</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>särskild debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>DA3CF546-0823-495A-B0BB-5563333BA875</anforande_id>
<anforande_nummer>40</anforande_nummer>
<talare>LOTTA N HEDSTRÖM (mp)</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>Fru talman! På grund av de knepiga debattregler-
na har jag inte kunnat begära replik tidigare, så det
här ska ses som en replik till Lars Leijonborg.
Mobbning är en resursfråga. Mobbning är också
en tidsfråga, i dubbel bemärkelse. Förr kallades
mobbning för pennalism. Då fanns det auktoritära
tänkandet både i skolan och i samhället. Det osynlig-
gjorde men rättfärdigade också övergrepp. I dag har
vi en mycket större medvetenhet om problemet, och
vi söker aktivt vägar för att komma till rätta med det.
Vi har bara inte lyckats så bra hittills.
Det är också en tidsfråga för att det förebyggande
arbetet tar tid. Att lösa akuta problem tar tid och att
fostra unga människor i kärleksfullhet och inlevelse
tar en väldig massa tid i anspråk. Tiden är vår tids
största bristvara. Miljöpartiet arbetar oförtrutet vidare
på att förmå andra partier och krafter att sänka nor-
malarbetstiden för att föräldrar och barn ska kunna
mötas och ha tid att ge åt varandra. Unga människor
längtar efter att få bryta sina värderingar och forma
dem tillsammans med vuxna. Men om de vuxnas liv
bara är jobb och jobb överger vi de unga. Det är en av
de viktigaste orsakerna till att barn spårar ur och
förtrycker varandra. De har för lite vuxenkontakter
och ser sina föräldrar för sällan.
Lär av de lyckade franska arbetstidsförkortningar-
na! De kostar egentligen inte pengar, men de ger
glädje och kostnadsbesparingar.
Mobbning är en samhällsfråga. Det är ett problem
som berör hela samhället men också någonting som
utövas i hela samhället. Senast hade vi en skolminis-
ter som orättvist mobbades ut i kylan. Alldeles för
många arbetsplatser för vuxna tillåts ha ett klimat där
osynliggörande, undanhållande av information, för-
löjligande och dubbelbestraffningar härskar. T.o.m.
lärarkollegier kan kännetecknas av utfrysning och
intriger.
Samhällsklimatet återfinns i skolan. Glöm inte
det! Droger och kemikalier i och utanför kroppen,
dålig mat, trasiga familjer, torftiga miljöer och stress i
samhället bäddar för att den mentala folkhälsan ska
visa sig som bl.a. mobbning och låga irritations-
trösklar i skolan.
Mobbning är en personlig fråga men inte en pri-
vat. Flata och rädda människor utan civilkurage har i
alla tider givit efter för dem med stort hävdelsebehov,
maktanspråk och lite empati. Det rår inga antimobb-
ningsplaner och lagar på. Det handlar om vars och
ens personliga uppgörelse med sig själv. Vilken sorts
människa vill jag vara - en medmänniska eller en
motmänniska? Jag måste få påminna om de bevinga-
de orden att världens ondska inte beror på de onda
människornas tilltag utan på de goda människornas
tystnad.
Mobbning är verkligen en skolfråga - också.
Mycket utspelar sig inom skolans ram, och skolans
ansvar och dess möjligheter att lyckas är stora både
när det gäller att förebygga och att lösa problemen.
Forskning och modeller finns. Kraven på att förebyg-
ga, rapportera, lösa och kvalitetssäkra finns också,
tack vare Miljöpartiets tidiga arbete med de här frå-
gorna.
Kunskapen när det gäller att se och våga ingripa,
som jag nyss nämnde, är extra viktig för lärare och
skolpersonal. Det är viktigt att de förstår mekanis-
men. De kan behöva kvalificerad handledning för att
komma framåt, men det behövs också en hängiven
och stark ledning i varje skola. Det behövs fler kolle-
ger, specialpedagoger, fritidsledare och kamratstödja-
re, mer hemspråksundervisning och en förstärkt till-
syn. Det stavas skattemedel. Fem miljarder är på väg,
delvis tack vare oss.
Lärare, som är en av samhällets viktigaste befatt-
ningshavare, skulle behöva få vart sjunde år inbyggt i
sin tjänstgöring för fortbildning eller annat arbete,
som ett friår att hämta kraft ur.
Mobbning är slutligen en normfråga - det säger
inte bara Folkpartiet. Men de menar att det inte ska få
kosta mera skattepengar. Man ska bara sätta ned
foten, flytta bråkstakarna, sätta betyg tidigare och
hjälpa de duktiga. Då blir det nog bra, tror de. Er
skolpolitik riskerar att bli en mobbningspolitik. Det är
förenklade, gammalmodiga analyser som leder till
förenklade och verkningslösa åtgärder. Normerna ska
växa fram, Lars Leijonborg. De ska komma inifrån,
inte tvingas på utifrån.
Något av det bästa som har hänt med svensk skola
på länge är arbetet med värdegrunden. I dialog med
eleverna ska medvetenheten om mobbning skapas.
Ordet elevinflytande lyser så sorgligt med sin
frånvaro i all liberal skolretorik. Normerna kan inte
tryckas på de unga av resultatinriktade och stressade
vuxna som beväpnats med s.k. befogenheter som
maktmedel. Lös problemen, Leijonborg, flytta dem
inte!
Jag vill sammanfattningsvis säga, fru talman, att
normer utan resurser kallas "prat". Vi gröna har
mycket aktivt bidragit till de fem miljarder som nu
ska lätta på trycket ute i skolorna och leda till med-
vetenheten och till en förbättrad lärarutbildning.

I detta anförande instämde Per Lager, Kia Andre-
asson, Helena Hillar Rosenqvist och Gunnar Goude
(alla mp).
</anforandetext>
<intressent_id>0699787174310</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>148549</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0956/#anf40</protokoll_url_www>
</anforande>
