<anforande>
<dok_hangar_id>2348351</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0956</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:56 Onsdagen den 23 januari</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>56</dok_nummer>
<dok_datum>2002-01-23 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Särskilt anordnad debatt om våld och mobbning i skolan, ungdomsvåld samt integration</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>särskild debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>C3AE83DF-8B0A-4839-9651-928835D603C4</anforande_id>
<anforande_nummer>31</anforande_nummer>
<talare>SOFIA JONSSON (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag har länge velat säga: Skärpning i
debatten! Det gäller mina kolleger både till höger och
vänster i allmänhet, men också till herrarna i Folk-
partiet och till nya skolminister Östros i synnerhet.
Vad hjälper det om vi endast i medierna och i talar-
stolen går ut och kräver strängare straff, hårdare reg-
ler och att flytta mobbarna det första vi gör? Det
hjälper inte de barn som mår dåligt i skolan. Det
hjälper inte de barn som varje dag går till skolan med
ont i magen och är rädda för vad som ska hända un-
der dagen. Det krävs ju samarbete och konkreta för-
slag för att vi ska stärka barnen, eleverna och lärarna i
skolan och försöka hitta en gemensam skolpolitik.
Om vi vuxna smiter från ansvaret och vår skyl-
dighet att säga vad som är rätt och fel, om inte vi låter
elever i skolan få vara den de är, få ha de kläder de
vill, se ut som de vill och tycka vad de vill, hur kan vi
då begära att barn och elever ska göra det? Vi måste
försöka hitta ett samarbete för att hjälpa och stötta
alla i skolan. Nu hjälper det inte längre med att bara
prata. Nu måste de konkreta åtgärderna till.
Ett exempel är att många föräldrar säkert sitter
med sina tonåringar hemma i dag och våndas över
gymnasievalet. Man funderar: Räcker verkligen bety-
gen, och de här IG, vad ska vi göra åt dem? Kanske är
det först nu som man inser att ens barn har mått dåligt
i skolan, att det finns en kraft och en tid som måste
sättas in - men hjälper det den sista terminen i årskurs
9?
Fru talman! Jag är helt övertygad om att kunskap
är den enda riktiga vägen till social utjämning. Det är
genom kunskap som människan växer och får insikt.
Också därmed kan man stävja mobbningen och för-
bättra situationen i skolan.
Alla elever måste få en ärlig chans och en bra start
i skolan. Allt annat är bara undanflykter och ett svek
mot Sveriges elever. Genom att satsa mer resurser
och vara tydlig i debatten, se till att det kommer fler
lärare och specialpedagoger och att det finns en
trygghet i skolan ger vi alla en bra start och goda
möjligheter.
Hela skolan måste reformeras. Det behövs en helt
ny skolpolitik där man säger att kunskap är viktigt
och tidiga insatser ska sättas in. Det är de första åren i
skolan som är de absolut viktigaste.
En skola med trygga elever kräver ett tydligt le-
darskap på alla plan. Det innebär att vi inte ska ac-
ceptera några kränkningar över huvud taget. Vi ska
agera och reagera på det första glåpordet, inte när de
första slagen utdelas. Det måste finnas tydliga lagar
och regler. Det måste finnas handlingsplaner, så att
skolan direkt kan gå in och agera. Lärare måste alltid
rapportera händelser till både skolledning och föräld-
rar så att alla vet vilka sanktioner som ska sättas in.
Att flytta en elev är ett sista steg. Det finns så
mycket annat som vi måste göra innan. Våra skolle-
dare måste få förtroende och befogenheter att hantera
situationerna. Vi ska ge dem verktygen. Vi ska ge
dem resurserna och ansvaret. Men vi ska också utkrä-
va ett ansvar sedan och säga: Ni har fått möjligheter-
na och resurserna. Det är på varje skola lokalt som ni
kan lösa problemen.
Den nationella kampanjen som pågår kring
mobbning är väldigt bra. Men det viktigaste är att
komma ihåg att enskilda temadagar inte förändrar
klimatet i en skola. Det krävs att man varenda lektion,
varenda dag i skolan diskuterar respekten för var-
andra, att man diskuterar hur elever och lärare kan
förbättra arbetsklimatet i skolan. Det är det lokala
engagemanget som är absolut viktigast. Finns inte det
spelar det nästan ingen roll vilka lagar och regler som
vi sätter upp här i Sveriges riksdag.
Fru talman! Resurserna är viktiga. Både den tidi-
gare och den nuvarande skolministern har i debatter
och i medierna många gånger uttalat sig om hur vik-
tigt det är att skolan får fler lärare och specialpedago-
ger, att alla får en bra start och att det kommer resur-
ser till skolan. Men vad är det egentligen som har
hänt? Hur ser resultatet ut?
T.o.m. socialdemokraternas egen partisekreterare
Lars Stjernkvist säger att regeringens skolpolitik har
misslyckats. Och han har rätt. Han har, precis som vi
andra, vetat om att Wärnerssonpengarna inte räcker
långt i kvalitetsarbetet. Vi kan inte ställa höga krav
om det inte finns resurser och redskap lokalt för att
lösa de problem som finns och utveckla alla möjlig-
heter.
Centerpartiet vill satsa på skolan. Vi vill satsa re-
surser. Vi vill satsa på tidiga insatser, för vi vill ge
alla barn en ärlig och rättvis chans från start. Vi gör
det genom mer resurser men också genom reformer
för att se till att skolpolitiken ska förändras.
</anforandetext>
<intressent_id>0287864972117</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>148540</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0956/#anf31</protokoll_url_www>
</anforande>
