2348348 GP0953 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:53 Torsdagen den 17 januari 2001/02 53 2002-01-17 00:00:00 (forts. från 6 §) Regional samverkan och statlig länsförvaltning (forts. KU7) E425C13C-1DC8-43D5-AF55-72F2E2A89233 109 Statsrådet Lars-Erik Lövdén (s) s Fru talman! Den generella välfärden bygger på värderingar om solidaritet, omtanke, rättvisa och jämlikhet. Utformningen av välfärdspolitiken har skett utifrån övertygelsen att människor har vissa grundläggande sociala rättigheter och att det är ett offentligt ansvar att garantera dessa rättigheter. Vår välfärdsmodell, den generella välfärdspolitiken, för- enar jämlikhet och förmåga till förnyelse och tillväxt. Det finns därför också ett mycket brett stöd för väl- färdspolitiken i Sverige. En väsentlig del av uppbyggandet av välfärdspo- litiken har varit möjligheterna att anpassa verksam- heten till lokala och regionala förhållanden. Därför har också den kommunala självstyrelsen en viktig roll i fråga om välfärdsstatens uppgifter. Ett lokalt folk- styre medför variationer i prioriteringar och i verk- samhetens inriktning, innehåll och arbetssätt. Det ger en dynamik genom att olika lösningar kan prövas i olika delar av landet och i olika kommuner. En given utgångspunkt även mot bakgrund av en långtgående kommunal självstyrelse är samtidigt att staten, hur än formerna för att det lokala och regio- nala inflytandet utvecklas, måste se till att de mål som anges i den nationella politiken får ett genomslag i landets alla delar. Staten har ett ansvar för att alla medborgare i landet, oavsett var man bor, garanteras en någorlunda likvärdig standard i fråga om grund- läggande välfärdstjänster som vård, skola och om- sorg. Det pågår, och har gjort det under relativt lång tid, en utveckling inom flera verksamhetsområden som innebär att staten på den nationella nivån bibehåller ett övergripande ansvar för politikens inriktning. Men samtidigt ger kommuner och landsting allt större möjligheter att forma genomförandet på lokal och regional nivå. Denna utveckling syns inom närings- politiken, arbetsmarknadspolitiken och på det miljö- politiska området. Det gäller naturligtvis också det regionala utvecklingsarbetet. Inte minst arbetet med tillväxtavtalen är ett uttryck för det. Enligt regering- ens mening bör denna utveckling mot en ökad sam- verkan mellan staten och den kommunala självstyrel- sen få ytterligare konkreta uttryck. Det är naturligtvis så att den nationella ekonomis- ka utvecklingen och därmed välfärden är beroende av hur de regionala ekonomierna fungerar och utvecklas. Omvänt gäller också att de statliga insatserna är av stor betydelse för regionernas ekonomiska utveckling. Det nationella ansvaret för en hållbar utveckling måste kunna kombineras med ett ökat regionalt an- svar för det egna länets utveckling. Samspelet mellan nationell nivå och regional nivå kan vara avgörande för den ekonomiska utvecklingen på längre sikt för hela landet. Min slutsats av det här resonemanget är att regi- onalt utvecklingsarbete varken är ett renodlat kom- munalt ansvar eller ett renodlat statligt ansvar. Stat, kommun och region måste samverka. Det krävs na- turligtvis också en samverkan med andra aktörer än folkstyrelsenivåerna runtom i landet, dvs. företag och andra intressenter som vill vara med och påverka ett läns utveckling. Detta synsätt har också varit utgångspunkten för den försöksverksamhet som har bedrivits i Skåne, Västra Götaland, Kalmar och Gotland med ökat kommunalt och regionalt ansvar för det regionala utvecklingsarbetet. Det regeringen nu föreslår, och som till stora delar har tillstyrkts av konstitutionsutskottet, är de facto en decentralisering av makt och inflytande ut till regio- nala företrädare i hela landet. Vi gör om en av för- söksmodellerna till en permanent lagstiftning som blir öppen för samtliga län. Samtidigt förlängs försöken med direktval i Skåne och Västra Götaland med yt- terligare en mandatperiod i avvaktan på fortsatt ut- värdering. Det är ett förslag som präglar propositionen ock- så, även om vi har olika tekniska lösningar. Vi säger tydligt i propositionen att Skåne och Västra Götaland ska få fortsätta under en mandatperiod till i avvaktan på en fortsatt utvärdering. I den frågan - i huvudfrå- gan - finns det ingen skillnad mellan utskottets för- slag och propositionen. Jag menar att detta innebär att vi väljer att ta ett större kliv mot ökat regionalt inflytande än vad PARK föreslog, eftersom den kommittén enbart ville gå vidare med en utökad försöksverksamhet. Regeringen ger med detta förslag regionala politi- ker möjligheter att ta över en stor del av ansvaret för länets utveckling. Kommunerna i ett län får gemen- samt ta över utvecklingsfrågor från länsstyrelserna, bl.a. gällande program för länets långsiktiga utveck- ling och planering av infrastrukturinvesteringar, samt fatta beslut om projektmedel för regionens utveckling - totalt ca 200 miljoner kronor per år. Samverkansor- ganen får också ansvaret för de nya tillväxtprogram- men för kommande programperiod. Flera talare har kommenterat den nuvarande för- söksverksamheten och sagt att det finns brister. Man har ganska kort tid på sig för att göra en slutlig utvär- dering. Jag delar uppfattningen att det finns brister i den nuvarande försöksverksamheten. Det har inte funge- rat helt tillfredsställande i alla delar. Det är naturligt, menar jag också, att så är fallet, eftersom det handlar om en process där kommuner och landsting i ett län tillsammans ska bygga upp ett helt nytt arbetssätt. Det arbetet tar tid och måste få göra det. Det viktiga för mig är att processen nu har kom- mit i gång ordentligt och att den har väckt ett politiskt engagemang runtom i landet. Det är nödvändigt med ett ökat engagemang för tillväxtfrågorna på alla nivå- er i samhället, och det är glädjande att väldig många lokala och regionala politiker vill vara med och ta ett större ansvar för tillväxt- och utvecklingsfrågor. Huvudsyftet när försöken startade var att pröva nya former för en bättre demokratisk förankring av ansvaret för den regionala utvecklingen. I Region Kalmar har man kommit långt med just den lokala demokratiska förankringen, till skillnad från vad några talare har gett uttryck för i dag. Jag menar att man har gjort det, eftersom samtliga kom- muner mer direkt är med i arbetet för regionens ut- veckling. Tidigare var en ganska begränsad grupp människor inblandad, men nu är mängder av organi- sationer, arbetsmarknadens parter och kommunalpo- litiker engagerade i de nätverk som tillsammans pla- nerar och ansvarar för Kalmarregionens framtid. Det har också fött andra processer, som jag tycker är utomordentligt glädjande utifrån mitt ansvar för kommunalekonomiska frågor. Det har fött processer där kommunerna börjar resonera om att samverka kring uppgifter där man redan i dag har kompetens. Det är uppgifter som man redan i dag är ansvarig för. Det är allt från gymnasieskola till räddningstjänst och andra uppgifter som man kan lösa gemensamt på ett ekonomiskt effektivare sätt. Sådana processer har fötts i Kalmar. Jag är övertygad om att de samverkansorgan som nu kommer att inrättas runtom i landet också kommer att medverka till att man får till stånd samarbete och samverkan kring frågor som man redan i dag har ansvar för. Det tror jag är en överlevnadsfråga för många kommuner i Sverige, framför allt i glesbygd. Regeringen vill alltså ta vara på och se en vidare- utveckling av den verksamhet som har bedrivits med stor framgång i Kalmar. Därför föreslår vi att för- söksmodellen som Kalmar län har provat ska perma- nentas och öppnas för alla län i hela landet. Samtidigt får, som jag nämnde, Västra Götaland och Skåne möjligheter att fortsätta med sin modell med direktval under ytterligare en mandatperiod i avvaktan på en fortsatt utvärdering. Det kommer att ge oss mer tid för att se hur dessa modeller med direktval fungerar i ett lite längre per- spektiv. Innan vi tar slutlig ställning till om vi ska öppna för modellen med direktval för övriga landet menar vi att vi också bör göra en översyn av uppgifts- fördelningen mellan de olika folkstyrelsenivåerna stat, landsting och kommun. Jag tror att det är nödvändigt att vi gör det. Sveri- ge har förändrats under den senaste 20-årsperioden. Vi måste ställa oss frågan hur den nuvarande sam- hällsorganisationens förutsättningar är att klara av välfärdsåtagandena, i perspektiv bl.a. av de stora befolkningsomflyttningar som sker i Sverige. Det är stora befolkningsförändringar. Också EU-perspektivet måste in i en sådan över- gripande översyn av den politiska strukturen i Sveri- ge. I avvaktan på det menar regeringen att det inte finns skäl att nu starta ytterligare försök eller öppna för lösningar med direktval i hela landet, utan vill låta Skåne och Västra Götaland fortsätta under en period till. Jag hoppas nu att många län ger sig i kast med utmaningen att själva ta ett ökat ansvar för länets långsiktiga utveckling. Med propositionen och ut- skottets betänkande öppnar vi för att hela landet - för att de folkvalda runtom i Sverige - ska kunna vara med i ett mer formaliserat och mer direkt arbete med de regionala utvecklingsfrågorna. Det tycker jag är ett stort framsteg. Fru talman! Jag vill också säga några ord om läns- styrelsens roll. Staten behöver en stark och kompetent statlig länsförvaltning för att hantera de statliga upp- gifter som inte kan eller bör skötas på central nivå. Det finns naturligtvis behov av en fortsatt reforme- ring av den statliga förvaltningen i länen. En tydligare renodling av de centrala myndigheternas uppgifter till normering, uppföljning och stabsuppgifter åt reger- ingen bör ske. Länsstyrelsernas roll avseende tillsyn, uppföljning och utvärdering behöver också stärkas. Det är viktiga uppgifter för att åstadkomma likvärdiga villkor för medborgare och företag i hela landet och för att upp- nå en effektivitet när det gäller måluppfyllelsen. Regeringen kommer också, som vi ger uttryck för i propositionen, att väldigt noga pröva om nya fristå- ende regionala myndigheter måste bildas för att man ska kunna skapa en effektiv myndighetsstruktur. Utgångspunkten bör i stället vara att i största möjliga utsträckning inordna regional myndighetsverksamhet i länsstyrelserna. Landshövdingarna och länsstyrelserna bör också få ett bredare ansvar för att samordna statliga myn- digheters agerande i länen. Man ska vara statens part i dialog med de regionala samverkansorganen. Fru talman! Med detta vill jag än en gång markera att det inte råder någon tveksamhet från regeringens sida när det gäller vår vilja att ge större möjligheter för lokala och regionala politiker att vara med och ta det regionala utvecklingsansvaret. Samtidigt måste påverkan och formandet av den regionala utveckling- en ske i samverkan mellan stat och regionala och lokala företrädare. 0815435847817 N 2010-01-01 00:00:00 148345 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0953/#anf109