<anforande>
<dok_hangar_id>2348343</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0948</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:48 Fredagen den 14 december</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>48</dok_nummer>
<dok_datum>2001-12-14 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Internationellt bistånd </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>8686CFA8-3561-4E2A-89E4-B67047F134CB</anforande_id>
<anforande_nummer>47</anforande_nummer>
<talare>LISELOTTE WÅGÖ (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Herr talman! Låt mig börja detta inlägg i debatten
med att citera något ur en artikel som en kongolesisk
kvinna vid namn Jeanette har skrivit. Titeln på arti-
keln är Det materiella är inte bestående. Jeanette
skriver:
"Den 18 december 1998 var jag uppe tidigt på
morgonen och städade på tomten. Jag var fortfarande
klädd i morgonrock. De andra familjemedlemmarna
befann sig inne i huset, bland dem min gamla mamma
som var närmare 90 år.
Något senare började man att skjuta. Jag gick in i
huset för att packa det viktigaste i en väska. Under
veckan innan hade det rått en otäck stämning i staden.
När jag kom ut igen såg jag att två beväpnade män
hade klättrat över muren till vår tomt. Den förste
pekade på mig med sitt vapen och sa: 'Upp med hän-
derna och lämna huset!'. Den andre gick in i huset för
att tvinga de andra att gå ut. Jag försökte be om tillå-
telse att få ta med min lilla väska, men då sköt man-
nen i luften och vi fick alla lämna huset tomhänta och
med händerna över huvudet."
Jeanette fortsätter:
Tillsammans med hundratals andra människor
försökte vi hitta en flyktväg. På gatorna låg många
döda kroppar. Det var mest män som hade dödats.
Flera hus stod i brand. Vi kom fram till en stadsdel
där vi fick bo hos goda vänner och under två veckor
kunde vi inte bidra med någonting. Vi var tolv extra
personer i deras hushåll.
Ett av mina barn fick reda på var vi befann oss
och såg till att jag kunde komma dit. Där fick jag
hjälp i form av mat och kläder från vänner, från
gamla elever och från syskon i tron. Allt som jag har
på mig i dag är sådant som jag har fått av andra.
Jeanettes öde delas av så ofantligt många männi-
skor i världen.
Mänskliga rättigheter och demokrati är ytterst en
fråga om människovärde och mänsklig värdighet. För
att få begreppet mänskliga rättigheter begripligt måste
vi nog lämna det akademiska, juridiska språket när vi
vill förklara för gemene man varför just detta är så
viktigt i det internationella biståndet.
Folkrätten slår fast att alla länder kan engagera sig
i andra länders bristande respekt för mänskliga rättig-
heter och humanitär rätt. Det gäller människors behov
av säkerhet och skydd. Människor måste tillförsäkras
trygghet och skydd till liv och hälsa av sina egna
regeringar.
Brott mot mänskliga rättigheter är och ska vara en
berättigad angelägenhet för hela världssamfundet. Vi
ska lägga oss i, vi ska lägga näsan i blöt riktigt or-
dentligt och vi ska inte tystna. Att inte bry sig, att inte
lägga sig i, att tiga kan vara förödande för människor
som lever under stora umbäranden varje dag. Bara
vetskapen om att någon bryr sig, agerar, kan vara helt
avgörande för den enskilda utsatta människan.
Sverige måste därför i sitt internationella bistånd
gå i täten för att barn, ungdomar och kvinnor, inte
minst, får grundläggande utbildning. I en sådan ut-
bildning är det viktigt att mänskliga rättigheter och
demokrati ingår som ämnen, för det är där vi måste
börja. Vi måste bygga demokrati och välstånd från
grunden. Kunskap, insikt, förståelse och respekt för
varandra, kunskaper om varje enskild människas
unika värde är de allra viktigaste grundstenarna i
detta arbete.
Herr talman! Dagens krigsoffer är ett oskyldigt
barn. Det är inte den stridande soldaten. Dagens
våldsoffer är ett niomånaders spädbarn i Sydafrika,
våldtaget och massakrerat. Offren är inte våldsver-
karna utan  de hiv- och aidssmittade männen. Det är
barnsoldaten i Sierra Leone som är offret, inte makt-
havarna. Det är barnet som säljs på den internatio-
nella marknaden som sexslav som är offret, inte slav-
handlaren själv.
I vårt bistånd måste vi fokusera på offren, men här
gäller det att måla brett och med bred pensel. Vi
måste också inom ramen för vårt bistånd bekämpa
våld, människohandel och korruption, ja, vad det än
är som hotar människor i världen, och överordnat allt.
Vi får aldrig förtröttas i vårt arbete för fred och frihet.
Herr talman! År 2001 är ett dystert år i många av-
seenden. Många konflikter, terrorattacker, regelrätta
krig och eskaleringen av konflikten i Mellanöstern
inger stor oro. Det är lätt att känna vanmakt, men det
gäller att inte släppa taget.
Jag brukar tänka på en sak som en god vän brukar
säga när det är riktigt bistert ute i världen: Tänk på att
när det är som mörkast, då lyser stjärnorna som star-
kast.
Låt oss ta till oss den insikten, och låt oss till-
sammans arbeta för att den sämst ställda och utsatta
människan får del av världssamfundets samlade över-
flöd. Låt oss tillsammans bli framgångsrika i detta
arbete.
Sedan vill jag rikta mig till Viola Furubjelke och
framföra ett mycket, mycket varmt tack för allt det
goda samarbete som vi har haft i utskottet. Tack ock-
så för alla trevliga stunder och alla glada skratt på
våra resor. Jag kan försäkra att även jag framöver ska
försöka att hitta vägen till Damaskus för ett besök.
Lycka till i det nya viktiga arbetet och uppdraget!
Jag har i övrigt, herr talman, inga yrkanden utöver
de som Bertil Persson redan har framställt i sitt anfö-
rande.
</anforandetext>
<intressent_id>0425391168202</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>147989</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0948/#anf47</protokoll_url_www>
</anforande>
