2348340 GP0945 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:45 Tisdagen den 11 december 2001/02 45 2001-12-11 00:00:00 (forts. från 12 §) Arbetsmarknad och ar- betsliv (forts. AU1) E554B211-AC19-4400-86E6-93EA58CD0B34 125 STEFAN ATTEFALL (kd) kd Fru talman! Det är dags att göra bokslut denna sista budgetdebatt om arbetsmarknadspolitiken under denna mandatperiod. Nästa gång motsvarande debatt hålls är efter valet, då kanske med en ny riksdagsma- joritet. Vad har då socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister åstadkommit sedan förra valet? Kan de vara stolta eller, kanske ännu viktigare, kan svenska folket vara nöjt? Oppositionens roll är ju att kritiskt granska rege- ringen och dess stödpartier. Låt oss då göra det. Men låt mig först konstatera att denna debatt har inramats av dystra besked om varsel, nedläggningar, människor som är oroliga för sina jobb och för sin försörjning. De ska snart fira jul och vet inte om de har råd att köpa de julklappar som var en självklarhet för någon vecka sedan. Ja, de vet inte om de har råd att behålla huset, om de klarar lånen. I går kunde jag på text-TV läsa rubriken "Svart måndag för svensk arbetsmarknad". Och tyvärr var det inte bara i måndags som det var svart. När vi summerar 2001 kan 60 000-70 000 människor ha blivit varslade under året. Det är den internationella konjunkturen, skyller s, v och mp ifrån sig. Och visst påverkar omvärlden oss starkt. Men lika mycket som ni i majoriteten har sla- git er för bröstet över de nya jobb som skapats under de gångna åren är ni också ansvariga för den våg av företagsnedläggningar som nu går genom Sverige. Om ni är ansvariga för konjunkturen när den skapar jobb, då är ni också ansvariga för jobben som för- svinner när konjunkturen viker. Sverige är ett litet land i den globala ekonomin. Konjunkturerna i Sverige kan vi inte skylla på rege- ringen men inte heller hylla den för, enligt min me- ning. Däremot är det intressant att studera hur Sverige klarar sig i jämförelse med andra länder. Då kan man jämföra politikens inverkan i de olika länderna. Ge- nom ett sådant tillvägagångssätt kan vi bedöma om den svenska regeringen gjort ett bra eller ett dåligt jobb. Hur har det då gått för Sverige relativt sett, om man jämför med andra länder, sedan 1995 då Social- demokraterna kom tillbaka till regeringsmakten? När det gäller sysselsättningen har elva EU-länder haft en större procentuell sysselsättningsökning än Sverige mellan 1995 och 2000. Irland, Luxemburg, Spanien, Nederländerna, Finland, Portugal, Storbritannien, Frankrike, Belgien, Italien och Danmark har alla ett gemensamt: De har haft en snabbare sysselsättning- sökning än Sverige. Endast tre EU-länder har haft en sämre utveckling än Sverige, enligt statistik från Eurostat och EU-kommissionen, och det är Tyskland, Österrike och Grekland. Endast dessa länder har alltså haft en sämre utveckling än Sverige. När det gäller antalet arbetade timmar, som är det intressanta måttet för att få reda på den verkliga sys- selsättningen, arbetar vi Sverige i dag inte mer än vi gjorde 1988. Då ska man också komma ihåg att ar- betskraften ökat mer än 200 000 personer sedan dess. Målet om att få ned den öppna arbetslösheten till 4 % mötte skarp kritik från oss i oppositionen när det fastställdes. Orsaken var att en fixering vid öppen arbetslöshet skulle flytta politikens fokus från att skapa ett företagsvänligt klimat för nya växande fö- retag och därmed nya jobb till att fokusera på att få undan människor från kolumnen öppen arbetslöshet. Ett slående exempel på detta fick vi för några veckor sedan när ordern gick ut från regeringen och sossekongressen: Sätt människor i åtgärder, stoppa ökningen av den öppna arbetslösheten. Målet 4 % är heligt. Och cheferna ute i AMS tvingades att peka med hela handen. Man skrev brev till de lokala arbetsförmedlings- cheferna. Ett chefsmöte inleddes med Göran Perssons uttalande och rapport, och man konstaterade i brev till de lokala cheferna: Det är ett unikt uttalande av statsministern som vi naturligtvis måste ta till oss. I ett annat brev till de lokala cheferna för arbets- förmedlingarna heter det att den öppna arbetslösheten stiger samtidigt som vi har programmedel kvar. Kritik för detta har riktats bl.a. från politiskt håll mot verket. I det här länet konstaterar man: Vårt län ligger bra till. Arbetslösheten är fortfarande den näst lägsta i landet, men självklart ska vi bidra till riksresultatet. Vårt beting blir att vi ska minska antalet öppet ar- betslösa genom att öka antalet i program med minst 89 personer per vecka under november. Här handlar det inte om människors behov. Här handlar det om att få undan människor från statistik- kolumnen öppen arbetslöshet. I ett annat brev som gick ut till de lokala arbets- förmedlingscheferna hette det: Mot bakgrund av att vi har ett stort beting för att klara anslagsutnyttjandet är programverksamheten en överordnad uppgift för november och december. Jag fortsätter med ytterligare ett brev till de lokala cheferna som lyder så här: Enligt AMS beslut är under resten av året en fullständig förbrukning av programanslagen en uppgift som är överordnad allt utom tillsättande av lediga platser. Och ordern har fått effekt. Nu ökar antalet männi- skor i åtgärder i snabb takt. De gör det inte främst för att förmedlarna ville det utan för att ordern uppifrån var tydlig: Bränn pengarna som finns kvar på konto- na! Hyfsa statistiken! Nu är det snart val. Men var tog människorna vägen? Vilka behov har de? De var underordnade. Fru talman! Jag tror att vi kan vara överens om att det finns fem områden som är helt avgörande för att åstadkomma en arbetsmarknad som rymmer alla och inte ställer någon bredvid och som leder till en god arbetsmiljö. Dessa områden är: Utbildning och kom- petensutveckling, företagsklimatet och den ekono- misk-politiska miljön, lönebildningen, den direkta arbetsmarknadspolitiken samt arbetsmiljön i vid me- ning. Jag tänkte att jag skulle göra en liten snabb summering av hur det ser ut på de här områdena. Vad har hänt? Har regeringen gjort något under de gångna åren? Har vi rustat oss för framtiden? Kommer vi att utvecklas bättre än våra konkurrenter, de länder vi jämför oss med? På utbildningsområdet har högskolan och vux- enutbildningen byggts ut kraftigt, och det har i hu- vudsak varit en positiv utveckling även om man kan se att kvantiteten på en del områden har fått gå före kvaliteten. När det gäller kompetensutveckling eller individuellt kompetenssparande är däremot resultatet kraftigt underkänt. Var är propositionen som vi väntar på? Det har diskuterats. Förslag har lanserats, utredningar har jobbat och remissbehandlats. Men i regeringen har det fastnat. Vi får inga förslag från regeringens sida. Min fråga, som kanske Sven-Erik Österberg kan svara på, är: Kommer det någon proposition om indi- viduellt kompetenssparande eller utbildningskonton som just kan stimulera kompetensutvecklingen och det livslånga lärandet i arbetslivet. Man kan inte ge mer än betyget 2 av 5 på det här området. Oförmågan att få fram en proposition om kompetenssparande på ett annars, vill jag säga, hyfsat område drar ned betyget. Företagsklimatet har diskuterats hela dagen i dag. Vi ska inte fördjupa oss i detta. Vi kan bara konstate- ra att inte mycket har hänt när det gäller företagskli- matet. Småföretagsdelegationen har lanserat rader av förslag. Simplexgrupper har jobbat. Vi har fått se statistik från OECD som visar att regelverket kostar de små företagen 30 000 kronor per anställd. Och ingenting händer inom regeringen. På skattesidan är det lika dystert förutom att det blir en försiktig sänk- ning av inkomstskatten. Även här får vi sätta betyget 2. Det är under god- känt. Det är mycket prat. Skulle man jämföra hur mycket det pratas och hur mycket det handlas blir snarast betyget minus 2. Lönebildningen är ett centralt område för syssel- sättningen. I proposition efter proposition har rege- ringen själv påtalat hur viktig lönebildningen för att nå full sysselsättning. Frånsett inrättandet av Med- lingsinstitutet har inget konkret gjorts. Vi ser nu väx- ande problem. Löneökningarna ligger ungefär en procentenhet högre än vad som är lämpligt för att vi ska kunna öka sysselsättningen, hålla tillbaka infla- tionen och stärka kronan. I vissa branscher ser vi att detta är ett ännu större problem, t.ex. byggnadssidan. Det visar bl.a. Konjunkturinstitutets novemberrap- port. Om man kunde skapa en sådan ekonomisk miljö att löneökningstakten hölls på något lägre nivå skulle åtskilliga fler jobb skapas, och åtskilliga jobb skulle inte slås ut. Jag är rädd för att vi sakta men säkert är på väg in i de problem som ställde till så stort elände under 1970-, 80- och 90-talen. Tack vare vissa regelverk, som exempelvis industriavtalet, och fleråriga avtal som ännu inte löpt ut är läget inte akut. Men jag tror att det finns all anledning att vara orolig för framti- den. Jobben står och faller faktiskt med löneutveck- lingen och prisstegringstakten här hemma i Sverige. Även här är betyget 2, men det är kanske en lite mer avvaktande tvåa. Det närmaste året avgör om betyget kan stiga till 3 - eller kanske ännu högre - eller sjunka till 1. Frågan är: Vad gör regeringen? Vad gör majoriteten i riksdagen för att bädda för en bättre framtida lönebildning? I den mer direkta arbetsmarknadspolitiken ser vi en rad problem. Det visar det faktum att vi inte har fått ned arbetslösheten mer under den långa högkon- junkturen vi haft. Sedan har vi den enorma byråkratin inom AMS. En massa olika förmedlare har sagt till mig att 30-40 % av arbetstiden går åt till administra- tion och byråkrati. Vi har sett i en rad rapporter från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering att det finns brister. Det har de visat i rapport efter rap- port. Det krävs nya grepp. Vi behöver ökad samver- kan med bemanningsföretag och privata förmedling- ar. Vi behöver mer kreativa lösningar. Vi behöver också låta de lokala arbetsförmedlarna känna att de kan utveckla sina metoder och sitt arbete. Vi ska också erkänna att majoriteten har gjort ett antal saker. Det har gjorts en del skärpningar av re- gelverken som i allt väsentligt varit nödvändiga och riktiga. Det gäller kraven på att ta erbjudna och lediga arbeten och a-kassereglerna. Jag tror att om en bor- gerlig majoritet hade antagit motsvarande regler hade det blivit liv i luckan hos Hans Andersson och Sven- Erik Österberg. Men det kan vara kloka beslut, och jag tror att de i allt väsentligt är steg i rätt riktning. Men det lilla försök som regeringen har gjort att vässa myndigheten AMS genom att slopa den dubbla myndighetsstrukturen och avskaffa länsarbetsnämn- derna som självständiga myndigheter slutade i ett praktfiasko. De socialdemokratiska landshövdingarna blev sura, och den f.d. landshövdingen Björn Rosen- gren förmådde inte stå emot. Under de goda år som vi har haft borde vi ha tagit chansen att förnya arbetsmarknadspolitiken, släppa loss kreativiteten, pröva nya alternativ, låta AMS vara en myndighet och låta olika aktörer få chansen att utveckla sina idéer för att hjälpa människor till arbete. Men mycket lite har hänt förutom någon blygsam försöksverksamhet på det här området. Jag tror att det är dags för en rejäl översyn av hela AMS. Det har inte heller gjorts mycket för att ge de kan- ske 10 000 människor som i dag ingår i aktivitetsga- rantin men som inte är anställningsbara någon form av övergångsarbetsmarknad så de får känna att de gör något nyttigt, får uträtta någonting och känna att de gör en samhällsinsats. Här som i så många andra fall avvaktar regering- en. Den följer frågan, som det heter, och det har de gjort länge och väl. Även här får vi nog stanna på betyget 2. Slutligen har vi arbetslivet. Sjukskrivningskostna- den har ökat sedan 1998 från ca 20 miljarder till 43 miljarder kronor i år. Det är en ökning, fru talman, som motsvarar budgeten för hela rättsväsendet. I och med att alltfler är sjukskrivna och att försäkringskas- sorna inte har resurser att sätta in för rehabiliterings- åtgärder ökar förtidspensioneringarna dramatiskt. I år finns det 445 000 förtidspensionärer. Riksförsäk- ringsverkets prognos för år 2007 ligger på 550 000 människor. Med det som bakgrund ställer man sig frågan varför majoritetspartierna inte agerat på ett handlingskraftigt sätt för att snabbt arbeta av de här rehabiliteringsköerna. Det är ju en vinst både för de enskilda människorna och för samhällsekonomin. I stället aviserar nu regeringen att man ska dra åt tumskruvarna på arbetsgivarna. Man aviserar nämli- gen förlängd sjuklöneperiod på 60 dagar i stället för dagens 14. Därutöver önskar man med olika avgifter belöna eller straffa företag som arbetar med rehabili- tering utan att tänka på vilka olika förutsättningar och kompetenser som finns inom exempelvis småföretag. Det vore intressant att få ett besked av Hans An- dersson och Barbro Feltzing. Vad säger ni om att förlänga sjuklöneperioderna till 60 dagar? Jag tror att det vore förödande. Det skulle tvinga arbetsgivarna att värdera människors hälsa oerhört mycket när man anställer dem. Jag tror att det skulle vara ett hårt slag mot de arbetshandikappade. Vad säger Hans Anders- son och Barbro Feltzing? Kan jag få ett tydligt och klart nej till det förslaget från er sida så det blir en rak signal till Sven-Erik Österberg och hans partikamrater i regeringsställning. Det 11-punktsprogram som vi har i budgetpropo- sitionen är luddigt. Det är välvilligt på många ställen men inte speciellt konkret. I stället utreder man frå- gorna och utreder dem igen. Så har man en ny utred- ning. Och så tillsätter man en ny utredning för att utreda det som redan har utretts. Men ingenting hän- der. Hur snabbt anser Sven-Erik Österberg, Hans An- dersson och Barbro Feltzing att vi ska se resultat av detta 11-punktsprogram när det gäller de skenande sjukskrivningskostnaderna? Det är människor som far illa i systemet. Här måste betyget faktiskt bli 1 eller streck. Det som vi ser på arbetsmarknaden är en kata- strof. Och det är en katastrof med den passivitet som vi ser. Det är faktiskt så som vi måste summera de gång- na åren och den socialdemokratiska regeringspoliti- ken, nämligen som just passivitet. Det är det främsta draget. Man avvaktar och förlitar sig på konjunktu- ren. Och det märks inte minst genom att arbetsmark- nadsutskottet upplevt en växande arbetslöshet. Vi får ju inga propositioner. Vi får inga förslag att jobba med. Det är ett tydligt bevis på passivitet och brist på nytänkande. Fru talman! Att näringsministrarna har deltagit i endast en debatt i denna kammare med anledning av ärenden från arbetsmarknadsutskottet är ytterligare ett tecken på att det s.k. superdepartementet inte funge- rar. Björn Rosengren är stressad, och han jagar runt och håller på med sina företagsaffärer. Mona Sahlin åker runt i landet och pratar. Men ingen av dem har tid och engagemang för att skapa en arbetsmarknads- politik för 2000-talet. Och ytterst är faktiskt statsmi- nister Göran Persson ansvarig för detta. Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservationerna 1 och 11. När det gäller anslagsfrågorna deltar vi kristdemokrater inte i beslutet under punkterna 13 och 18, eftersom vårt förslag till ekonomiska ramar fallit i tidigare riksdagsbeslut. (forts.) Ajournering Kammaren beslutade kl. 16.31 på förslag av tal- mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00. 0745549193810 N 2010-01-01 00:00:00 147547 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0945/#anf125