2348339 GP0944 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:44 Måndagen den 10 december 2001/02 44 2001-12-10 00:00:00 Sveriges säkerhetspolitik E96C9243-DC71-4A89-B1E4-788F2BBAE2DB 13 HENRIK LANDERHOLM (m) m Fru talman! I dag står vi nästan exakt tre månader efter en händelse som skakat om den säkerhetspoli- tiska verkligheten i grunden. Gamla fiender har blivit vänner, och gamla vänner har vänt varandra ryggen. Och det riktigt unika är att världen har samlats i en nästan total enhällighet i manifestationen - och i praktisk handling - mot terrorismen. Frihetens apostlar kämpar inte längre ensamma. Ondskans djup och våldets omfattning har fört människor och länder närmare varandra. Och Sverige då? Var står vi? Och var borde vi stå? Låt mig först av allt sjunga ut i en lovsång till regeringens entydighet och ståndaktighet i kampen mellan terror och frihet. Inget sjuttio- och åttiotalis- tiskt relativitetsmumlande här. Ingen tredje väg mel- lan ont och gott. Ingvar Carlsson, Carl Lidbom, Carl Tham och Maj-Britt Theorin har fösts åt sidan. Gott så. Budskapet är självklart och uppriktigt. En absolut gräns har ju passerats. Rätten till självförsvar måste värnas. Ont ska - den här gången - med ont fördrivas. Och vem minns nu, några veckor efter att krigs- lyckan vänt och bombningarna givit effekt, de hu- vudlösa kraven på bombstopp? Vem vågar i dag stå upp för den världsbild som var högsta mode för en månad sedan? Vem är i dag beredd att ta ansvar för det än mer utdragna krig och orimliga lidande som hade blivit följden av förståsigpåarnas förment huma- nitära bombstopp? Nej, i dag är det tyst. När Mazar-i-Sharif föll och efter det Herat, Jalalabad, Kabul och Kunduz blev det tyst. Tack George Bush, tack Tony Blair och faktiskt också tack Göran Persson - om än med medvetenhe- ten om att den svenska insatsen materiellt hittills varit begränsad. Fru talman! Vad innebär då den delvis nya värld som växt fram under tre månader av afghanskt fokus i världspolitiken? Rimligtvis har den bild som växt fram under det senaste decenniet växt sig än starkare, samtidigt som den korrigerats något. När det verkli- gen gäller är det inte bara ESDP och Bryssel som gäller. När det verkligen gäller är det inte med Pe- tersbergsuppgifter och god vilja i största allmänhet som problemen löses. Då sätts solidariteten över Atlanten på prov. Den här gången har den transatlan- tiska länken bestått provet med betyget Med beröm godkänt. Artikel 5 i Washingtonfördraget utlöstes. En för alla - alla för en. Men inte bara de 19 i Natokret- sen, utan också vi andra är med på vagnen. Solidari- tet, inte neutralitet. Gemenskap, inte utanförskap. Säkerhetspolitiskt samarbete, inte anemisk alliansfri- het. Låt oss ta det till utgångspunkt för dagens debatt. Världen är inte ny, men vi ser den på ett nytt sätt. USA är förutsättningen för fred och konfliktlösning hart när överallt på jorden. Alla har att förhålla sig till den transatlantiska länken som växt sig allt starkare under senare år. Från Bosnien över Kosovo och fram till den för första gången utlösta artikel 5. Detta är den säkerhetspolitiska verkligheten. Och vilket är då Sveriges förhållningssätt? I prak- tisk handling och i daglig retorik entydig. Bejakandet av alla upptänkliga kombinationer i den säkerhetspo- litiska alfabetssoppan spänner över hela det seriösa säkerhetspolitiska fältet, alltså från socialdemokrater och högerut. Vänster därom gör sig verklighet och rationalitet inte besvär. Där härskar ännu testuggan- dets och den formella neutralismens öken. Hur en socialdemokrat med buret, jag kräver inte att det ska vara högburet, huvud ens kan tänka sig fortsatt rege- ringsinnehav på grundval av stöd från dessa partier, efter denna höst då sanningens ögonblick avlöst var- andra, är åtminstone inte jag man att förstå. Och hur de röd-röda och röd-gröna kan acceptera en regering som för den Europa-, säkerhets- och försvarspolitik som den trots allt gör är lika svårt att förstå. Sverige år 2001 är nämligen något helt annat än Sverige för tio år sedan. Då - i en process av begyn- nande orientering mot medlemskap i EU - på väg bort från den självvalda och självdefinierade neutra- litetspolitikens efterhand alltmer ofruktbara mylla. Då - med det kalla krigets slut just bakom oss och Sov- jetunionens upplösning precis framför - definierade en bred majoritet i denna kammare om vår säkerhets- politiska s.k. doktrin. Det var framsynt då. Automatik blev option. Utanförskap blev europeisk identitet. Vårt deltagande i den också mer närliggande världens säkerhetspolitiska verklighet accelererade. Bosnien och sedan Bosnien igen under Natobefäl. Suveräni- tetsstöd till Baltikum. PFF, EAPC, VEU, EU- medlemskap och GUSP, WEAG, svenska officerare i Natostaber, accelererande militärt bistånd till Estland, Lettland och Litauen efter Thage G Petersons avgång 1997, och så ESDP och LOI-avtalet. Med andra ord: Europeisk solidaritet. Europeisk identitet. Transatlantisk verklighet. Sveriges politiska och militära agerande är nume- ra fast förankrat i EU-solidariteten. I denna krets formas Europas gemensamma svar, vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik i stort och smått. Neut- ralitetspolitiken har - oavsett retoriska försök att bibehålla det folkrättsligt självklara halmstrået - helt förlorat relevans. Den militära alliansfriheten är ännu ett faktum, samtidigt som vi allt djupare integreras i den politiska och ekonomiska men också moraliska allians som den europeiska unionen utgör. Det nära militära samarbetet inom unionen ger al- liansen också militära implikationer. Tillsammans har vi påtagit oss en del av världssamfundets militära börda för att släcka mindre bränder innan världen står i lågor. Åtagandena är i formell mening inte förplik- tande, men i verkligheten ges knappast någon möjlig- het att svika. När svenskt försvar nu steg för steg formas till en pusselbit i ett större europeiskt säkerhetsmönster kan vi rimligen inte kliva ur med svansen mellan benen om det hettar till. Samövade förband - där vår del inte kan ersättas av andra - gör det i praktiken omöj- ligt. Opt out är en formell reservutgång för att neutra- listerna ska kunna sova gott om natten, men solidari- teten är den reella huvudlinjen. Genom vårt medlem- skap i EU deltar vi i en solidarisk gemenskap vars yttersta syfte är att förhindra krig på vår kontinent. När vårt försvar integreras, interoperabiliseras och internationaliseras blir normalförfarandet samverkan med andra. Hur sannolikt, och hur rimligt, är det då att den svenska pusselbiten - det svenska försvaret - ska dras ur sitt sammanhang när den ska lösa den svåraste av uppgifter, nämligen existensförsvaret av vårt eget land? Det vore rimligt att fortsätta den full- ständiga integrationen i de euroatlantiska säkerhets- strukturerna. Ett svenskt Natomedlemskap är, med andra ord, ett naturligt steg på den väg mot utökat säkerhetspolitiskt samarbete som har varit Sveriges under det senaste decenniet. Också andra skäl talar för en fortsatt och fördju- pad integration. Ensam är inte längre stark. I ett nät- verk av säkerhetssamarbete på militära, polisiära, ekonomiska och alla andra områden mister alliansfri- heten det mesta av - för att inte säga hela - sitt inne- håll. I ett nätverk av ömsesidigt beroende och ömse- sidigt samarbete är nationella gränser en chimär efter- som hoten till sin natur, liksom t.ex. miljöförorening- ar, är gränslösa. Omstöpningen av vårt största och viktigaste sä- kerhetspolitiska instrument - Försvarsmakten - går långsamt. En omprövning - ett vändande på alla stenar - är nu nödvändig för att nå rätt effekt, inte minst för att också i verkligheten öka vår förmåga att delta i internationella insatser militärt och civilt. Då får inte heliga kor och ideologiska käpphästar tillåtas stå kvar i Regeringskansliets stallbyggnader. In med ljus och luft! En ny verklighet - en ny "affärsidé" - för hela försvaret kräver flexibilitet och öppenhet för nya lösningar på alla områden. Flexibilitet och öppenhet borde också prägla Sve- riges säkerhetspolitiska doktrin. Visserligen kan vi med fog hävda att det spelar mindre roll hur vi ut- trycker vår politik när vi i stort rör oss i rätt riktning. Men omvärlden undrar. Varför begreppet neutralitet används är en fråga som man ofta möts av. Visst vore det en Gudi behaglig gärning om de samtal kring också vårt sätt att beskriva vår säkerhetspolitik kunde landa i en anständig formulering som vi kan nå bred enighet kring. Finland kunde vara ett exempel. Där påbörjas - nu påhejat av statsminister Lipponen inför den finska regeringens säkerhetspolitiska redogörelse år 2004 - en diskussion om vad som blir Finlands nästa steg efter ett alltmer sannolikt baltiskt Natomedlemskap efter Natos toppmöte i Prag om elva månader. Detta välkomnande av framtidsdebatten manar till efter- följd. Fru talman! Jag står självklart bakom alla mode- rata reservationer, men jag nöjer mig med att för tids vinnande yrka bifall till den kronologiskt första, nämligen reservation 2. I den fastslås vad som är uppenbart för var och en, men vad regeringen ännu vägrar säga, nämligen att de baltiska länderna har ett starkt svenskt stöd för sin ambition att bli medlemmar i Nato. Vårt militära bistånd - som med Orwellskt nyspråk fortfarande kallas suveränitetsstöd - innebär och syftar till att hjälpa Estland, Lettland och Litauen att bli medlemmar i Nato. När det är så, varför inte också säga det? Det gagnar oss, det gagnar dem, men det gagnar också Ryssland och stabiliteten i vår del av världen. Varför använda omskrivningar? Varför inte i stället säga som det är? Det blir så mycket som blir så mycket lättare då också i det här avseendet. 0838210948212 N 2010-01-01 00:00:00 147311 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0944/#anf13