2348338 GP0943 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:43 Fredagen den 7 december 2001/02 43 2001-12-07 00:00:00 Utbildning och universitetsforskning, hög- skolan samt likabehandling av studenter i hög- 875CA73E-A89E-42EC-8AA4-CB5171A68E96 2 BRITT-MARIE DANESTIG (v) v Fru talman! Alla människors rätt till kunskap och utveckling är utgångspunkten för Vänsterpartiets utbildningspolitik. Universiteten och högskolorna ska utifrån sin vetenskapliga plattform samverka med samhället i övrigt och vara en pådrivande intellektuell kraft i kampen för en fördjupad demokrati, ökad jämlikhet mellan människor av olika social och etnisk bakgrund samt ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Universiteten ska också vara en resurs för offent- lig verksamhet, men också utnyttja sin innovativa kraft för att skapa industriell förnyelse och förbättrad företagsamhet. Vår tid karakteriseras av ständig förnyelse, och kunskap håller på att bli en färskvara. Universiteten och högskolorna måste därför anpassa sig till en situ- ation med livslångt lärande där människan kontinuer- ligt återkommer till universiteten och förnyar sin kompetens. Programstrukturen måste luckras upp till förmån för ett mer rikhaltigt utbud av enstaka kurser. En kombination av sådana kurser och en mer open en- ded-profil på dagens undervisningsprogram skulle skapa både dynamik och balans och tillmötesgå ett mer varierat studentunderlag. Men när det gäller dessa frågor har lärosätena tyvärr inte kunnat redovi- sa någon entydigt positiv utveckling. Den nya informationstekniken har potential att i grunden förändra högskolans utbildningar genom att skapa ännu större förutsättningar för ett studentcent- rerat lärande, utveckla metoderna inom distansunder- visningen samt lägga grunden för internationalisering av kursutbudet. För att stimulera och stödja en sådan utveckling kommer högskolornas nätburna distansut- bildning nu att kunna samordnas i ett nytt svenskt nätuniversitet, och det tycker vi är bra. Universitetens och högskolornas utbildningsåta- ganden har ökat markant under senare år. Bara mellan 1999 och 2000 ökade antalet helårsstudenter med 6 300. Vi har bedömt den expansionen som nödvän- dig för att säkra vårt lands utveckling och konkur- renskraft och därmed välstånd. En stor del av ökning- en har dock skett under en period då landets ekono- miska läge var pressat, vilket har inneburit att resur- stilldelningen per student har minskat. Konsekven- serna har blivit särskilt tydliga när det gäller humani- ora. Höjningen på prislappen för HSJT-området är ett steg i rätt riktning. Men vi tror att det behövs ytterli- gare satsningar, inte bara inom humaniora utan inom samtliga områden för att på sikt kunna säkra kvalite- ten. Nu när det är lite drygt ett halvt år kvar till valet är det dags att göra någon typ av bokslut över den gångna mandatperioden och också över samarbetet mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag kommer inte att göra det bokslutet offentligt här, men när jag ser tillbaka på de många samarbetspropo- sitionerna inom det utbildningspolitiska området som har lagts fram för riksdagen, tycker jag att införandet av den allmänna förskolan, maxtaxan och rätten för barn till arbetslösa och syskonlediga att få behålla sin barnomsorgsplats och propositionerna Den öppna högskolan och Likabehandling av studenter i hög- skolan, som vi ska behandla här i dag, har den tydli- gaste ideologiska förankringen. Samtliga innehåller medvetna satsningar för att motverka snedrekrytering och diskriminering. Det förstnämnda förslaget är ett viktigt steg mot att införliva förskolan i den generella välfärden och att ge ökad tyngd åt förskolans viktiga pedagogiska uppgift. De andra förslagen som vi ska debattera här i dag innehåller ett batteri med förslag till åtgärder för att öka, utjämna och vidga rekryteringen av studenter till grupper som normalt inte ser högskolan som något utbildningsalternativ. Vänsterpartiets ambition har varit, och är, att vara delaktig i att skapa ett samhälle där alla människor oavsett bakgrund och livssituation erbjuds samma möjligheter och rätt till utbildning och där traditio- nella könsbarriärer när det gäller studieval över- bryggs. Trots att det har gjorts mycket för att förbättra si- tuationen består faktiskt den sociala och etniska sned- rekryteringen till högre studier, även om en viss ut- jämning har skett under de senare årens kraftiga ut- byggnad av den högre utbildningen. De mindre och nya högskolorna har haft en betydligt bredare social sammansättning än de gamla universiteten. En del av de skillnaderna kan säkert förklaras med olikheter i utbildningsutbudet. Till läkarutbildningen och andra prestigefyllda långa utbildningar kommer nämligen fortfarande nästan 60 % av studenterna från högre tjänstemannahem. Men för Vänstern är förslaget om breddad rekry- tering inte enbart att betrakta som en rättvisereform utan den är också en betydelsefull reform för att få till stånd den mångfald och bredd i sammansättningen av studenter och lärare som utgör ett viktigt kvali- tetskriterium för såväl utbildning som vetenskap och konstnärlig verksamhet. I det här sammanhanget vill jag nämna att vi tyck- er att det är glädjande att kvinnorna nu så markant har ökat sin andel. I propositionen Den öppna högskolan föreslås en mängd åtgärder för att bredda rekryteringen och öpp- na fler vägar till högskolan. Jag vill här nämna några. Universitetens och högskolornas ansvar tydliggörs i högskolelagen. Krav ställs på högskolorna att upp- rätta lokala handlingsplaner med mätbara och tydliga mål. 40 miljoner avsätts för att stimulera till spännan- de nytänkande när det gäller rekryteringsinsatser under ett initialskede. Basårsutbildningen breddas till att omfatta även andra områden än naturvetenskap och teknik. Avståndet mellan gymnasieskolan och högskolan överbryggs genom möjligheten för hög- skolorna att anordna högskoleintroducerande s.k. collegeutbildningar. Det är viktigt att högskolorna nu agerar på ett po- sitivt sätt för att bryta traditionella och kulturella attityder och att de är aktiva i att skapa kontakter med studerandegrupper som normalt inte ser högskolan som en möjlighet. Det gäller också att hitta lämpliga former för att informera såväl elever i gymnasiesko- lan som föräldrar om vad en akademisk utbildning i Sverige kan innebära. Självklart måste vi bli mycket öppnare och generösare i våra attityder till invandra- re. Det gäller faktiskt inte minst arbetslivet och ar- betsgivarna. Genom de förslag som nu presenteras underlättar vi för invandrade akademiker att komp- lettera sin utbildning och också att läsa svenska i högskolemiljö. För att inte skapa onödiga återvändsgränder och hinder föreslås att kravet på grundläggande behörig- het ska anses vara uppfyllt av en sökande som genom svensk eller utländsk utbildning, genom praktisk erfarenhet eller utifrån annat skäl bedöms ha förut- sättningar att klara av utbildningen. Universiteten och högskolorna blir nu skyldiga att pröva om en sökande som saknar formell behörighet i realiteten har de kunskaper som krävs. Det tycker vi är en utmärkt bra reform. Men det innebär inte - det vill jag slå fast - att kraven får sänkas. Vi är inte villiga att devalvera högskolebegreppet, som ju Kristdemokraterna vill göra, genom att slopa behö- righetsreglerna vad gäller kortare högskoleutbild- ningar. Vi menar att de studerande behöver ha nått en viss kunskapsnivå när de påbörjar studierna. Den grundläggande behörigheten behövs, och den över- ensstämmer i stort sett med arbetslivets krav på gene- rella kunskaper hos dem som man vill anställa. I samband med detta vill jag uttrycka min stora tillfredsställelse över att vi nu får en yrkeshögskole- examen för kortare utbildningar på 40-60 poäng. Från mitt hemlän vet jag att det finns ett stort behov av sådana utbildningar, särskilt inom vårdområdet. De här nya högskoleutbildningarna inom andra områ- den än de som YTH har kunnat tillgodose ger gymna- sieelever från de mer yrkesorienterade programmen äntligen en naturlig väg in i högskolan. Den politiska ambitionen att ca 50 % av en årskull ska beredas plats inom den högre utbildningen innan man fyllt 25 år i kombination med önskan om en bredare social och etnisk bas för rekrytering ställer stora krav på pedagogisk förnyelse och studievägled- ning. Lärarnas pedagogiska, didaktiska och metodis- ka kunskaper är av avgörande betydelse. Medräknat de satsningar som görs i Lund, Linköping och Troll- hättan/Uddevalla avsätts nu faktiskt hela 18 miljoner till kompetensutveckling av olika slag. Helt nyligen kom undersökningen STUDS 2000. Av den, och även av erfarenhet, vet vi att studenterna redan nu är en väldigt heterogent sammansatt grupp. Det gäller t.o.m. studenter på samma utbildning. De har varierande erfarenheter och bakgrund, och de använder systemet på olika sätt för att nå sina studi- emål. Jag kan göra ett försök till sammanfattning av studenternas kritik i två punkter enligt STUDS 2000. Man säger ungefär så här: För det första lever lärarna inte upp till vad de själva lär ut om att vara kreativ, kritiskt tänkande och beredd till omprövning. Högskolevärlden ger ibland dubbla budskap: Kritisera gärna, men inte för myck- et! Tänk själv, men gör det inom ramarna! För det andra tar lärarna inte tillräcklig hänsyn till studenterna och deras situation. Man engagerar sig inte i undervisningen, och man slarvar med informa- tion och service. Den stora variationen i studenternas vardagssitua- tion gör, tror jag, att man i framtiden måste ta betyd- ligt större hänsyn till den enskildes situation i under- visningen, i planeringen och i fråga om de system och regler som sätter ramarna för verksamheten. Det krävs faktiskt också att man omprövar enhetligheten och att ökad hänsyn tas till individen och till hans eller hennes specifika situation. Det menar jag kom- mer att göra systemet rättvisare i en vidare mening. Det är viktigt att forskningspolitiken utformas med respekt för det fria sökandet efter kunskap, de inomvetenskapliga bedömningarna och samhällets behov och prioriteringar. Självklart ska regering och riksdag kunna ta initiativ till att vissa forskningsom- råden prioriteras. Däremot ska statsmakterna inte formulera de konkreta forskningsfrågorna. Uppdrag till forskare från regeringens sida får inte vara så specifika till sin karaktär som de varit i kommissio- ner, t.ex. Säkerhetstjänstkommissionen, och i pro- gram som det om Sveriges förhållande till nazismen. Den typen av uppdrag kan äventyra forskningens legitimitet och undergräva förtroendet för forskar- samhället. Vi menar att det är dags att grundligt tänka ige- nom gränsdragningen mellan vetenskap och politik och föreslår därför att Vetenskapsrådets ämnesråd får i uppdrag att diskutera gränsdragningen och att fast- ställa riktlinjer för dem. Därmed yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reser- vation nr 9 under punkterna 64 och 65. Att kvalitetssäkringen av verksamheten är viktig på alla nivåer inom högskolan tror jag att alla partier är överens om. Men vad vi inte är överens om är hur det ska göras så att det blir på ett effektivt sätt. Vi menar att det inom forskningen traditionellt finns ett väl fungerande bedömnings- och utvärderingssystem. Ett grundläggande kvalitetskriterium är att veten- skapliga resultat publiceras och att publiceringen föregås av en kritisk s.k. peer review-process ofta utförd av internationella experter inom ämnesområ- det. De flesta forskare finansierar ju också sin verk- samhet genom externa anslag som ofta beviljas i hård nationell, europeisk eller internationell konkurrens efter noggrann sakkunnighetsgranskning. Det akademiska tjänstetillsättningssystemet om- fattar dessutom ofta en noggrann kvalitetsgranskning när det gäller forskningsmeriter. Men när det gäller att mäta den övergripande kvaliteten inom universi- teten är det mera problematiskt, inte minst inom grundutbildningen. Fakulteterna och institutionerna måste hantera studenternas kursutvärderingar på ett bättre och mer systematiskt sätt än hittills. Inte minst med tanke på den breddade rekryteringen är det viktigt att univer- siteten och högskolorna engagerar sig i det utvärde- ringsarbete som Högskoleverket initierat och där man särskilt tar fasta på sådana aspekter som social och etnisk snedrekrytering, jämställdhet och studentin- flytande. Vidare förutsätter vi att studentkårerna i framtiden i högre grad använder sig av sin rätt att i anslutning till årsredovisningen lämna en redogörelse för sin syn på lärosätets utveckling och resultat. Därmed, fru talman, yrkar jag bifall även till ut- bildningsutskottets förslag i betänkandena 4 och 5. Vi står också bakom de delar som inte berörs av vår reservation när det gäller utbildningsutskottets betän- kande 1. 0190801883908 N 2010-01-01 00:00:00 147181 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0943/#anf2