2348337 GP0942 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:42 Torsdagen den 6 december 2001/02 42 2001-12-06 00:00:00 (forts.) Hälsovård, sjukvård och social omsorg (forts. SoU1) AD4322FC-E8A8-4673-9F0C-6DBC3132144F 217 BO KÖNBERG (fp) fp Fru talman! Det är viktiga frågor vi diskuterar denna eftermiddag och kväll. Därför är det förstås extra beklagligt att det ansvariga statsrådet, såsom redan påpekats vid flera tillfällen, inte heller den här gången har tyckt att det kunde vara värt att bevilja riksdagen sin närvaro. Nu är vi här i den svenska riksdagen väldigt försynta jämfört med många andra parlament. Hade vi varit i det brittiska parlamentet hade den klassiska talkören utbrutit: Vi vill se posi- tivhalaren och inte hans apa! Det hade varit trevligt att få se positivhalaren här. Vi får i stället nöja oss med att diskutera med - vad ska jag säga i det svens- ka parlamentet? - hans medarbetare och ställa frågor till dem. Jag hoppas att vi ska få tillfälle till detta. I den rapport som kom i veckan från Socialstyrel- sen nämns bl.a. att 56 % av kvinnorna i vårt land och 43 % av männen anser att sjukvården har blivit sämre de senaste fem åren. Vilket parti som har haft det politiska ansvaret på riksplanet och i majoriteten av landstingen är ju ingen hemlighet, åtminstone inte för denna kammare - på många ställen, liksom här i huset, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpar- tiet. Jag hade tänkt blicka lite grann på några väsentli- ga områden och se vad som har hänt under socialde- mokraternas gångna sju år och möjligen på några punkter jämföra det med vad som hände under de tre år som de borgerliga partierna hade ansvaret för den nationella politiken i början av 90-talet. Jag tycker inte att det är så hårt eller krävande att titta efter vad socialdemokraterna har gjort på sju år. Det är inte fråga om att, på det svåra område som sjukvården utgör, ställa frågor och ställa samman bokslut efter ett, ett och ett halvt eller två år, utan det är som sagt sju år. De områden jag tänkte försöka belysa är köer- na, frågan om utbyggnaden av primärvården och av husläkarna, äldreomsorgen samt vad vi får ut av våra pengar, dvs. det man brukar kalla produktivitet. Jag tror, fru talman, att jag inte har valt speciellt udda områden utan ganska centrala områden inom sjuk- vårdspolitiken när jag valt dessa fyra områden. När det gäller köerna har de länge varit ett pro- blem i svensk sjukvård. De var det i slutet av 80-talet och i början av 90-talet. Med den regering vi fick hösten 1991 blev det efter några månader införande av den s.k. vårdgarantin. Aldrig tidigare under några mätperioder har vi haft så korta vårdköer som vi hade 1994. Såvitt jag känner till finns det ingen statistik över situationen nu som tyder på någonting annat än att köerna i dag är längre än när socialdemokraterna övertog ansvaret för sjukvården. Min första fråga till statsrådets medarbetare här i kammaren är om man under de år som vi har haft socialdemokratiska sjuk- vårdsministrar har uppfattningen att köerna blivit kortare. Det är en ganska enkel fråga som bör vara möjlig att besvara relativt kort. Min andra punkt gällde vad som har hänt med ut- byggnaden av allmänläkare och husläkare i vårt land under de här två perioderna. Under de tre år vi hade borgerlig regering ökade, har Riksdagens revisorer redovisat, antalet allmänläkare i vårt land med drygt 1 400, dvs. ungefär 40 per månad i tre års tid. Att döma av det material jag försökt få tag i över vad som hänt under de socialdemokratiska sju åren, för att kunna göra en rättvisande jämförelse, förefaller det som antalet de första åren faktiskt minskade - om vi ska tro Riksdagens revisorer, och det ska vi säkert - medan det därefter har ökat något. Sammantaget ser det ut som om man under dessa sju år faktiskt har klarat att öka antalet allmänläkare ungefär i takt med befolkningsutvecklingen - men inte mer. På de tre borgerliga åren minskade, enligt Riksda- gens revisorer, antalet patienter som en allmänläkare behövde ta hand om från 3 460 ned till 2 250. Min tro är alltså att man där har legat still i sju års tid under socialdemokraterna. Min andra fråga till dem som talar för socialde- mokraterna i den här debatten är: Har jag i huvudsak rätt i påståendet att det skedde en dramatisk utbygg- nad av husläkarsystemet och allmänläkarkåren under de tre borgerliga åren och att det i praktiken har stått still under sju socialdemokratiska år? Jag tror att det på de här två punkterna kommer att visa sig att det är svårt att bestrida de uppgifter jag har. På den tredje punkten, den om äldreomsorgen, är det svårare att göra den här typen av bedömningar. Det är svårare än att mäta vårdköer eller räkna läkare att kunna bedöma om våra äldre får en hygglig, an- ständig och bra äldreomsorg och hur den förändrar sig över tiden. Min bedömning är att den närmast har försämrats. Men jag har inga fullödiga belägg för det, och jag hoppas förstås att jag har fel. På den här punkten blir min fråga alltså en aning öppnare: Är det så att socialdemokraterna här i kammaren anser att äldreomsorgen i vårt land i dag är bättre än för sju år sedan? Den fjärde punkten gällde vad vi får vi ut för de pengar vi satsar på sjukvård. Enligt en rapport som Landstingsförbundets ekonomer presenterade för två år sedan förbättrades produktiviteten, det vi fick ut per satsad vårdkrona, under de tre borgerliga åren med ungefär 14 %. För varje krona fick vi 1994 ut ungefär 14 % mer än vi fick tre år tidigare. De siffror som sedan redovisas för den första delen av de soci- aldemokratiska sju åren visar oförändrad produktivi- tet. Det är alltså fram till 1997/98. När man gör pro- gnoser för tiden därefter, framemot år 2004 - och då har man förmodligen varit så pessimistisk att man räknat med ett fortsatt socialdemokratiskt rege- ringsinnehav - utgår man också från oförändrad pro- duktivitet. Min bedömning är, efter att ha läst de här rappor- terna, att det tycks vara så att på tre borgerliga år får man ut 14 % mer per krona för medborgarna i form av vård, medan det förefaller som om det står still i sju år, och förmodligen ett år till, dvs. åtta år, med socialdemokratisk regering. Har jag fel eller har jag rätt på den punkten? Jag skulle också, för att använda denna debatt just till debatt, vilja ställa en fråga till utskottets ordföran- de Ingrid Burman, som denna gång, liksom flera gånger förut, talar mycket väl om den generella väl- färden. Min fråga har sin utgångspunkt i vad som har hänt med de privata sjukvårdsförsäkringarna under de här sju åren. Det var nämligen så att det i praktiken var omöjligt att sälja privata sjukvårdsförsäkringar i vårt land i början av 90-talet när köerna försvann. De försäkringsmäklare och försäkringsbolag som ägnade sig åt detta hade det ungefär lika svårt som kylskåps- försäljare på Grönland. Men under de sju socialde- mokratiska åren har antalet privata sjukvårdsförsäk- ringar ökat i snabb takt och är i dagsläget ca 150 000. Är det, med Ingrid Burmans definition på generell välfärd, inte så att man måste säga att den generella välfärden har försämrats under de här sju åren, att döma av möjligheten att sälja privata sjukvårdsför- säkringar? Kenneth Johansson tog med rätta upp den väsent- liga frågan hur vi använder våra pengar vad gäller fördelningen mellan försäkringskassor och vård. Han ställde frågor till Miljöpartiets representant om hur det kom sig att Miljöpartiet på några veckor har änd- rat uppfattning, från att i början av oktober ha väckt en gemensam motion med Centerpartiet och Folkpar- tiet om den finansiella samordningen till att på några veckor, som sagt var, gå över till att vara för en annan modell och i praktiken se till att det inte kunde bli majoritet i utskottet och därmed inte i riksdagen för en samordning en bit in på det nya året. Det svar som Kenneth Johansson fick hoppas jag berodde på okunnighet. Gör det inte det är det värre. Den motion som väckts finns tillgänglig i denna riks- dag. Den är inte hemlig. Den trepartimotionen finns tillgänglig och vem som helst kan ta del av den. Mil- jöpartiets talesman i dessa frågor skröt nyss något oförsiktigt med att hon var väl påläst i den här frågan. Fru talman! Vi har från Folkpartiets sida drivit sjukvårdsfrågor i många år. Vi har förstås gjort det därför att de är oerhört väsentliga för medborgarna. Vi har i årets motion för framtiden pekat på sådana saker som vårdpeng, behovet av finansiell samord- ning, husläkarsystem, rättigheter för psykiskt sjuka, en förbättrad tandvård och fler privata vårdgivare, för att bara nämna några exempel. Skulle de förslagen bifallas, vilket de knappast lär göra i dag, skulle svensk sjukvård förbättras. Nu är det stor risk att vi ovanpå de sju förlorade år svensk sjukvård har upp- levt får ett förlorat år till fram till nästa års val. 0384833975200 N 2010-01-01 00:00:00 147128 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0942/#anf217