2348337 GP0942 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:42 Torsdagen den 6 december 2001/02 42 2001-12-06 00:00:00 (forts.) Hälsovård, sjukvård och social omsorg (forts. SoU1) B0260A3E-14CB-45B6-BC69-A65CAC4FB786 187 Helena Hillar Rosenqvist (mp) mp Fru talman! Den övergripande budgeten talade Ingrid Burman en hel del om. Där är jag och Miljö- partiet överens med utskottsmajoriteten, eftersom det i mycket är en samarbetsfråga. Det vi inte är riktigt överens om är en sak som vi har skrivit en motion om. Det är ett utgiftstak för befintliga högkostnadsskydd. Man kan säga att vi vill ha ett tak över taken. I Funktionshinder och välfärd, som är en utred- ning, SOU 2001:56, konstateras att personer med funktionshinder vid slutet av 1990-talet erfar betyd- ligt mer ofärd än resten av befolkningen. Deras situa- tion har ej synbart förbättrats sedan dess. Det är ett ständigt återkommande problem att ett funktionshin- der innebär ökade levnadsomkostnader. Nivån skiljer sig mellan olika kommuner i landet, men sammanta- get är avgifterna som den enskilde kan drabbas av höga. Vi har gjort en uppräkning av de viktigaste av- giftsområdena som vi vill räkna in under det här ta- ket. Det är hemtjänst, kostnader för särskilt boende, färdtjänst, ledsagning, hjälpmedel, utprovning av hjälpmedel, läkemedel, läkarbesök, tandvård, rehabi- litering och övrig sjukvårdande behandling. En stor del av medborgarna klarar sig helt från den här sortens kostnader. Andra kommer undan med kostnader som inte når något högkostnadstak eller kanske når taket på en eller två kostnadsområden; det är förmodligen den största gruppen. Slutligen har vi gruppen funktionshindrade, där de finns som har mycket stora problem och behov. De drabbas hårt av alla avgifter. De kan om det vill sig illa bli tvungna att betala maximalt på de flesta områden. De som drabbas hårdast lever också många gånger på en blygsam pension. Vi anser att det är en fråga om solidaritet att för- dela den här sortens kostnader, så att de med de största behoven och de lägsta inkomsterna får sina kostnader märkbart reducerade. Därför vill vi se en utredning om möjligheten att införa ett stort utgiftstak som täcker de befintliga högkostnadsskydden. Vi är väl medvetna om att det är olika huvudmän som ansvarar för de olika kostnadsområdena. Även den frågan bör lösas inom ramen för den utredning vi föreslår. Utredningen bör även komma med förslag till en lämplig nivå på det föreslagna kostnadstaket. Det var vad vi föreslog i vår motion. Nu vet vi också att regeringen har tillsatt en särskild utredare som ska vara färdig med detta i januari 2003 och alltså har ett drygt år på sig. Det jag anfört vill vi skicka med, för det tycker vi är viktigt. Det som jag mest kommer att uppehålla mig vid i det här betänkandet är faktiskt frågan om amalgam i allmänhet och hos barn i synnerhet. Miljöpartiet har en motion som handlar om amal- gam och kvicksilver. Amalgam är den dominerande källan till utsläpp av kvicksilver. Via kremering och via avloppet hamnar kvicksilver i såväl luft som vat- ten. Dessutom är amalgam ett hälsoproblem. Enligt uppgifter från Socialstyrelsen användes 975 kilo kvicksilver i amalgam år 1999. Detta bör jämföras med användningen av kvicksilver inom belysnings- området, som är det näst största området, vilken lig- ger på 150 kilo. Uppskattningsvis har fem miljoner svenskar amalgamfyllningar. Kvicksilveromsättningen har ökat kraftigt under de senaste åren i Sverige, trots att vi är väl medvetna om konsekvenserna. Regeringen har vid ett flertal tillfällen aviserat ett framtida amalgamförbud, men varje gång har man ansett sig tvungen att backa. Tyvärr börjar listan på löften bli pinsamt lång. Jag ska ge några exempel: I en proposition från 1993/94, Riktlinjer för en fortsatt kretsloppsanpassning av samhället, anges att användningen av amalgam inom barn- och ungdom- standvården bör avvecklas fr.o.m. den 1 juli 1995. Vidare anges att amalgam inom vuxentandvården bör upphöra så snart som möjligt, dock senast till år 1997. Regeringens ställningstaganden delades av riksdagen. I miljömålspropositionen lite senare, 1997/98, an- ges som regeringens bedömning att användningen av kvicksilver bör upphöra till år 2000. I samband med budgetpropositionen för år 1999 aviserade regeringen att den avser att driva frågan om amalgamförbud efter en ändring i EU:s medicintek- niska direktiv, för att träda i kraft senast år 2001. EU sätter käppar i hjulet. Regeringen menar att ändringen av det medicintekniska direktivet fick en utformning som troligen inte möjliggör ett amalgam- förbud. Dessutom har EU på senare tid ingått avtal med andra länder om medicintekniska produkter. Konsekvenserna av dessa nya avtal för möjligheten att förbjuda amalgam är inte utredda. Miljöpartiet anser att vi inte kan vänta och spekulera om möjlig- heterna längre. Vi måste våga utmana EU-systemet redan nu. Endast då kan vi få ett korrekt svar på om möjligheten till förbud finns eller inte. Genom att anmäla ett nationellt förbud kan Sverige också driva på om ett EU-förbud mot amalgam. Riksdagen beslutade i juni 1998 att avskaffa sub- ventionerna föra amalgamfyllningar. Det var en vik- tig signal från den politiska nivån, att det är dags att upphöra att sätta in kvicksilverhaltiga material i män- niskokroppen. Oavsett om amalgamanvändningen fasas ut så kommer människor inom överskådlig tid att vara amalgambärare. I dagsläget räknar man med att det förvaras ca 60 ton rent kvicksilver i den svens- ka befolkningens munnar, kvicksilver som på olika sätt förgiftar vår livsmiljö. Vi kräver alltså att amal- gam ska avvecklas av både miljö- och hälsoskäl. Vi kommer att återkomma med ett sådant krav ända tills ett amalgamförbud är infört. Det rapporterades att amalgam sätts in i tänderna på barn som kan vara svåra att behandla med argu- mentet att det går fortare och håller längre. Det är många barn i en del landsting som har fått sina tänder lagade med amalgam. För andra barn finns däremot en överenskommelse mellan Socialdepartementet och Landstingsförbundet, där tandvårdshuvudmännen åtagit sig att upphöra med användningen av amalgam inom barn- och ungdomstandvården. Men Land- stingsförbundet har drivit igenom ett undantag för barn som kan vara svåra att behandla. Det är orimligt att dessa barn ska utsättas för ris- ken med amalgamfyllningar. Att det går fortare och håller längre borde inte vara ett rimligt argument för dessa barn när det inte anses rimligt för andra barn. Risken för biverkningar är naturligtvis lika stor. An- ledningen till att barn ska skyddas från amalgam är att de inte kan värja sig och protestera. Det finns alternativa lagningsmaterial. Tillämpningen skiljer sig åt mellan olika län och regioner. Vissa har ett generellt förbud som gäller alla barn. Danmark t.ex. kommer att införa ett förbud mot amalgam i barn- tandvården från nästa år. Miljöpartiet anser att Soci- aldepartementet omedelbart måste inleda en diskus- sion med Landstingsförbundet i syfte att få igenom ett generellt förbud mot att använda amalgam även på barn som kan vara svårbehandlade. Biverkningsregistreringen för dentalmaterial har hittills inte fungerat. Nu flyttas ansvaret till Läkeme- delsverket, men biverkningar ska anmälas till respek- tive tillverkare av dentalmaterial. Läkemedelsverket får bara en kopia. Detta system kommer inte att ge den information som behövs för att följa utvecklingen av biverkningar. Varken patienter eller läkare känner till vem som tillverkat de olika materialen, och när det gäller material som patienten haft i munnen en tid kanske inget företag finns att anmäla biverkningarna till. Ingen instans har uppdraget att följa utvecklingen av den vetenskapliga litteraturen om hälsoeffekter av dentalmaterial. Möjligheterna att ge Metallbiologiskt centrum resurser för att bygga upp en databas med vetenskapliga publikationer om hälsoeffekter av olika dentalmaterial bör ses över. Sedan till vårdmöjligheterna. Enligt redan fattade beslut i riksdagen har patienter med sjukdomar orsa- kade av amalgam rätt till tandvård, t.ex. amalgamsa- nering, med full ersättning. Mycket tyder på att denna rättighet inte har omsatts i praktiska möjligheter för dessa patienter. En av orsakerna kan vara att tandvård och sjukdomsdiagnoser faller inom två olika grupper inom sjukvården, tandläkare respektive läkare. Det finns alltså risk för att tandläkare inte anser sig ha kompetens på diagnossidan på grund av sin specialisering och att läkare inte uppmärksammar effekter av dentalmaterial på grund av att de traditio- nellt inte har fokusering på dessa orsaker. Detta kan vara svårt att komma till rätta med, men svårigheten får naturligtvis inte tas som skäl för att en relativt stor grupp patienter inte får den vård som de behöver. Tusentals människor får i dag ingen hjälp. Endast ca 200 personer har fått hjälp med fullständig amalgam- sanering under 1999. Miljöpartiet föreslår att frågan om i vilken ut- sträckning vård av amalgamskadade verkställs, vilka eventuella hinder som föreligger som försvårar till- gången till behandling och hur dessa i så fall ska överbryggas utreds i särskild ordning och med skynd- samhet med tanke på det lidande som orsakas hos drabbade patientgrupper. I Miljöpartiets partimotion Ett samhälle för bar- nen kan man läsa i avsnittet Barns miljö och hälsa att Sverige har uppnått och passerat de mål avseende tandhälsa som Världshälsoorganisationen har satt upp. Allt kan verka vara frid och fröjd. Alla barn och ungdomar har rätt till gratis tandvård t.o.m. det år som de fyller 19 år. Svenska barns tänder blir allt bättre. Tandhälsan har förbättrats för såväl 3-åringar och 6-åringar som för 12-årngar och 19-åringar. Men det finns stora geografiska skillnader i förekomsten av karies. Sämst tänder har i allmänhet barn i storstäderna. Med anled- ning av detta bör en utredning se över de bakgrunds- faktorer som kan finnas till de regionala skillnaderna i barns tandhälsa. I och med att barns tandhälsa inte behandlas i den pågående tandvårdsutredningen anser vi att detta bör genomföras snarast, också för att få vetskap om det framtida tandvårdsbehovet. En möjlig väg att genom- föra detta är att utfärda ett tilläggsdirektiv till den pågående utredningen om bl.a. bakgrundsfaktorer till regionala skillnader i barns tandhälsa. Sedan vill jag särskilt betona tandvårdens roll för att motverka to- baksbruk. Då går jag över på ett problem som kvinnor med funktionshinder har stött på. Antalet personer med handikappersättning har ökat mellan åren 1990 och 1998 från 49 000 personer till ungefär 56 000 personer. Resultatet från en äldre studie från 1987 visar dock på att män med liknande behov fick högre handikappersättning än kvinnor. Sedan 1998 finns det ett särskilt bilstöd för perso- ner med varaktigt funktionshinder, och det har visat sig att fler män än kvinnor uppbär det. Om detta beror på att fler män än kvinnor kör bil, på att fler män än kvinnor söker bilstöd eller om det är så att fler män än kvinnor beviljas stöd är svårt att avgöra. Regering- en bör ge Riksförsäkringsverket i uppdrag att se över dessa könsskillnader. En annan sak som rör barn och ungdomar i väldigt hög grad tas upp i Miljöpartiets motion om spelbero- ende. Enligt en stor undersökning utförd på uppdrag av Socialdepartementet lider ca 150 000 svenskar av någon form av spelberoende. Värst drabbade är in- vandrare och ungdomar. Så många som 7 % av ung- domarna i åldern 15-17 år har redan ett spelberoende. Risken för att unga ska bli beroende är vidare dubbelt så stor som för vuxna spelare. Det finns bra behandlingsformer, men i dagsläget finns det bara tio platser för de 100 000 svenskar som är beroende. Mot denna bakgrund anser jag att regeringen bör åter- komma med ett förslag om hur man ska stävja pro- blemet med det ökade spelberoendet i samhället och om hur ökade resurser ska tillföras forskning och stödjande behandling. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till bara en av våra sju reservationer till detta betänkande, och det är till reservation nr 15. Men jag står naturligtvis bakom alla våra reservationer, även den partiövergri- pande motionen om homo-, bi- och transfrågor. 0710863816703 N 2010-01-01 00:00:00 147098 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0942/#anf187