2348336 GP0941 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:41 Onsdagen den 5 december 2001/02 41 2001-12-05 00:00:00 Anslag inom socialförsäkringsområdet samt vissa socialförsäkringsfrågor AC6E920D-61EE-44B9-8890-A196F3873404 2 SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v) v Fru talman! Det ekonomiska offentliga trygghets- systemet är ett av våra redskap för att utjämna klass- och könsskillnader samt att fördela resurser över livet. Ekonomiska resurser ska distribueras till alla invånare som en rättighet och inte som välgörenhet. För kvinnor innebär det att de slipper vara ekono- miskt beroende av enskilda män. För arbetstagare leder systemet till en mildrad beroendeställning gen- temot enskilda arbetsgivare. Det ekonomiska trygg- hetssystemet kan på så sätt mildra marknadens och familjelivets orimliga snedfördelning av förmåner och bördor. Vi vet att den ekonomiska otryggheten till följd av sjukdom och arbetslöshet är många gånger större för låginkomsttagare och kvinnor än höginkomsttagare och män. Men vi vet också att Sveriges välfärdssys- tem omfördelar ekonomiska resurser effektivt över människors livstid, mellan kvinnor och män samt mellan lågavlönade och högavlönade. Detta beror på att vårt välfärdssystem beskattar invånarna progres- sivt på hela inkomsten medan förmånerna erbjuder inkomsttrygghet upp till ett bestämt tak samt att vissa förmåner är beloppsbestämda. Det som också är av stor betydelse i vårt ekonomiska trygghetssystem är att många individers riskpremier samlas ihop genom skatte- och avgiftssystemet för att sedan kunna finan- siera ersättningar till individer vid situationer som inte drabbar alla lika. Jag tror att stabila offentliga ekonomiska välfärdssystem skapar trygga människor som på ett bra sätt kan tillvarata sina livsmöjligheter. Genom att föra en politik för lönearbete åt alla och ta hjälp av det ekonomiska trygghetssystemet skapar vi ett mer rättvist och solidariskt samhälle. Den svenska välfärdsmodellen har kännetecknats av ganska trygga, rättvisa och effektiva socialförsäk- ringar. Det är en modell som Vänsterpartiet vill fort- sätta att värna och kämpa för. Men samtidigt är det också viktigt att inte blunda för de brister som finns i dagens system. Den kanske största bristen i välfärds- systemet är den minskade legitimiteten och tilliten till systemet. Vänsterpartiet har länge drivit kravet om höjt tak inom sjukförsäkringen. I dag tjänar över en miljon arbetstagare mer än taken. Det är nästan en fördubb- ling jämfört med situationen för fem år sedan. Vi kan blicka framåt 3-4 år. Då beräknas mer än hälften av arbetstagarna ligga över taken. När vi människor inte kan lita på att systemet ger ett inkomstskydd ökar efterfrågan på privata försäkringslösningar. Detta gäller också oss som är vänsterpartister. Vi ser i dag tyvärr många exempel på hur fackför- bund och enskilda arbetstagare tecknar privata försäk- ringar för att täcka inkomstbortfallet för arbetstagare med inkomst över tak. Om vi skulle välja ett system med basinkomst skulle det med all säkerhet leda till ytterligare efterfrågan på privata försäkringslösning- ar. Människor skulle inte längre tillhöra ett och sam- ma välfärdssystem. Vi skulle få en uppdelning i "vi och dom". Tjockleken på plånboken skulle avgöra många människors trygghet, och jag tror inte att detta skulle vara önskvärt för speciellt många i Sverige. I Vänsterpartiet är vi övertygade om att det är främst människors solidaritet som gör oss villiga att delta i ett omfördelande offentligt ekonomiskt trygg- hetssystem. Människors villighet att handla utifrån solidaritetsnormer är nog också mycket större än vad gängse ekonomiska teorier om mänskligt beteende förutsätter. Om ett samhälles struktur vilar på funda- ment som innebär att människor känner sig trygga och i samhörighet med varandra stärks känslan av solidaritet. Därför bör alla invånare i Sverige omfattas av det generella välfärdssystemet. En höjning av förmånstaket borde därför ske så snart det finns eko- nomiskt utrymme som inte behöver utnyttjas för andra mer angelägna reformer. Regeringens avsikt att höja taket till tio prisbasbelopp fr.o.m. den 1 juli 2003 välkomnas av oss i Vänsterpartiet. Fru talman! Utgifterna för sjukpenning har ökat dramatiskt. Under 1998 var samhällets kostnader ca 20 miljarder kronor. År 2002 beräknas utgifterna till närmare 50 miljarder. Mot denna bakgrund anser vi i Vänsterpartiet, precis som regeringen, att det behövs kraftfulla åtgärder. Elvapunktsprogrammet anser jag vara en bra start och inledning för att öka hälsan i arbetslivet. Men för att lyckas bromsa denna utveck- ling krävs inte minst en ökad förståelse från arbetsgi- varhåll om ohälsoproblemen. Den mänskliga resur- sen, humankapitalet, behöver känna sitt värde och inte bara utnyttjas för kortsiktig ekonomisk vinst. Det behövs en mental modernisering av arbetslivet - den magra organisationen behöver ersättas av en långsik- tigt hållbar arbetskultur som bygger på ömsesidig respekt. Inom många sektorer i vårt samhälle upplever man att man har dåliga möjligheter att påverka sin arbetssituation, vilket kan ha stor betydelse för häl- san. Speciellt märkbart är detta inom vård- och om- sorgsjobben. På många håll har det funnits en övertro på att omorganisationer kan lösa problem. Inom många organisationsstrukturer har den ena konsulten avlöst den andra. Det naturliga vore i stället att lyssna på medarbetarnas erfarenheter och ta till vara på den kunskap som finns inom en organisation. Kvinnors andel av de sjukskrivna har under de se- naste åren ökat successivt och kraftigt. Statistiken visar också att kvinnor anställda inom kommun och landsting har högre sjukfrånvaro än andra kvinnor. En viktig orsak till könsskillnaderna i ohälsa är att ar- betsmiljön i ergonomiskt och psykosocialt hänseende har försämrats eller inte förbättrats i samma takt i kvinnodominerade jobb, bl.a. inom vård och omsorg. En annan viktig orsak är att kvinnorna alltjämt gör mer av omsorgsarbetet i hemmet, och detta kan bety- da att samma arbetsmiljö ger effekt på män och kvin- nor. Den 1 januari 1992 infördes 14 dagars sjuklönepe- riod. Arbetsgivaren fick därmed betala sjuklön till de anställda de första 14 dagarna av en sjukdomsperiod. I samband med denna reform ökades också arbetsgi- varens ansvar för arbetsmiljöarbetet och för arbetet med aktiva rehabiliteringsinsatser. Lagen om sjuklön utgör grunden för ersättning vid korta sjukdomsfall. Företag kan i dag försäkra sig hos försäkringskassan mot höga sjuklönekostnader. Dessutom kan anställda med återkommande sjukdomsperioder omfattas av ett särskilt högriskskydd. Men trots dessa möjligheter bidrar sjuklöneperioden till att människor med åter- kommande sjukperioder stängs ute från arbetsmark- naden. Det kan t.ex. handla om kroniskt sjuka och arbetshandikappade. Risken är uppenbar att vi får ett arbetsmarknadens A- och B-lag. Om förslag om en ytterligare förlängd sjuklöneperiod kommer på bordet kommer vi i Vänsterpartiet med stor sannolikhet att ta avstånd från detta förslag. Vi befarar att en regeländ- ring i den riktningen skulle få mycket negativa kon- sekvenser för bl.a. små och medelstora företag. I stället för att försvåra för de små företagen bör ett restitutionssystem, där mindre företag med högst tio anställda får tillbaka inbetalt belopp i sjuklön via avdrag, utredas. I reservation 8 skriver vi mer om detta, och denna reservation yrkar jag också bifall till. Under ganska många år har vårt utskott arbetat med samverkansfrågor. Jag vet att vår utskottsansva- riga Ulla Hoffmann har varit mycket drivande i denna fråga sedan 1996. Därför är det nu mycket glädjande att den finansiella samverkan som i dag bedrivs i projektform med högst tre samverkanspartner - sjuk- försäkringen, socialtjänsten och sjuk- och hälsovår- den - nu utökas till att omfatta även arbetsmarknads- myndigheterna. Samtidigt föreslår utskottsmajoriteten att möjligheten till samordning ska vara permanent och rikstäckande. Den nya lagstiftningen, som riks- dagen nu kommer att begära att regeringen ska lägga fram under våren 2002, ska utformas med utgångs- punkt i bestämmelserna om lokal försöksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Samverkan behövs, och vid de studiebesök som vi i Vänsterpartiet har gjort runtom i landet och i olika projekt har det visat sig att det är mycket viktigt att arbetsmarknadsmyndigheterna finns med. Hittills har t.ex. arbetsförmedlingens deltagande byggt på frivil- lighet, och man har kunnat dra sig ur, vilket har inne- burit att projekten tappat viktig kompetens för att få en människa tillbaka i arbete. I utskottsbetänkandet står det att samhällets resur- ser måste utnyttjas mer effektivt för att bättre kunna tillgodose enskilda människors behov av stöd, särskilt när det är fråga om personer med sammansatta pro- blem. En förhoppning med ett förbättrat samarbete är att betydligt färre människor hamnar i en gråzon som i många fall brukar leda till en rundgång mellan olika myndigheter. Samverkan måste bli ett arbetssätt som genomsyrar all verksamhet inom myndigheterna. Vårt initiativ kan innebära att välfärden kan öka för utsatta grupper och att vi kan verka för ett bättre resursut- nyttjande av samhällets medel. Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag givetvis står bakom alla Vänsterpartiets reservationer men att jag för tids vinnande yrkar bifall till reserva- tion 8. 0891897903314 N 2010-01-01 00:00:00 146705 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0941/#anf2