2348333 GP0938 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:38 Fredagen den 30 november 2001/02 38 2001-11-30 00:00:00 Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossam- fund och fritid EC138774-072E-49BD-B082-D77D84191392 73 ANNE-KATRINE DUNKER (m) m Fru talman! Jag trodde i min enfald att vi skulle debattera kulturutskottets betänkande om anslagen inom kulturområdet. Men det handlar, som i de flesta fall när kulturministern är med, om Stockholmskultu- ren. Men jag skulle i alla fall vilja börja med att säga att jag önskar att kulturministern läser insändarsidor- na i tidningarna i min hemtrakt. Det finns nämligen en f.d. vänsterpartistisk bibliotekarie som har flyttat till Stockholm, och hennes lovord över sin nya ar- betsplats, sina bibliotek och hennes sorg över att socialdemokrater och vänsterpartister lägger ned bibliotek i Sandviken är värda att läsa. Fru talman! I den allmänna debatten talas det gär- na om svaga grupper. Man räknar upp ensamstående mammor, invandrare, handikappade, m.fl. Och till de svaga grupperna räknas också alla dem som på olika sätt har sin utkomst från yrken inom konstens eller musikens värld. De klarar sig inte utan politikernas och statens försorg. Johan Fritzell och Olle Lundberg skriver i rap- porten En konst att leva från 1998: "Inte minst i mo- dern tid har konstnärernas levnadsöden kommit att fängsla till den grad att det utvecklats närmast mys- tiska föreställningar om konstnärers liv och leverne. Här har vi bilden av den missförstådde, utfattige, sjuke och kanske även utstötte konstnären som först efter sin död erhållit berömmelse." Regeringen säger i budgetpropositionen "att insat- ser för att förbättra konstnärernas villkor är en fortsatt prioriterad fråga." Det är bra, men har de fått ökade möjligheter med de pengar som kulturministern och socialdemokraterna säger sig ha satsat? Har verkligen satsningarna gått till kulturskaparna? Tyvärr kan man inte svara ja på den frågan. I alltför många fall har ökade anslag ätits upp på vägen av höjda hyror, skat- ter, sociala avgifter osv., pengar som staten tar tillba- ka. Stat och offentlighet som alla goda gåvors givare är med andra ord en sanning med modifikation. Ett exempel på hur fel det kan bli när man tror att bara det offentliga kan skapa förutsättningar är när kommunen, länsarbetsnämnden och kulturarbetsför- medlingen i mitt hemlän häromåret anordnade s.k. kärlkurser för konstnärer. Yrkesverksamma konstnä- rer och formgivare tvingades gå på kurs för att lära sig att rita planteringskärl. Det kallas sysselsättnings- åtgärder när ett antal redan kompetenta och proffsiga konstnärer fråntas sin egen kompetens. Jag kallar det slöseri, både med mänskliga och ekonomiska resur- ser. Om kommunen behöver planteringskärl så kan den begära in förslag från de konstnärer som är in- tresserade. Fru talman! Är bildkonstnärer, dansare, skåde- spelare, författare, kompositörer eller musiker svaga? Knappast, men kulturbranschen är tuff. Det är inte lätt att försörja sig själv. Många av våra författare, bild- konstnärer, musiker och även skådespelare är egna företagare. Och just det påpekar man på Författarför- bundets hemsida, nämligen att de flesta författare och översättare är företagare. Därför arbetar man också med att försöka lösa problematiken för att hitta för- enklade regler och problematiken med skatter. De lider precis som alla andra företagare av onö- dig byråkrati, höga skatter och svårtolkade regler. Det är ytterligare en anledning för regeringen och Nä- ringsdepartementet att sätta fart på arbetet med att förenkla regler, ta bort onödig byråkrati och sänka skatterna. Jag ställer frågan: När kommer de förslag från regeringen och stödpartierna som verkligen ska- par bättre förutsättningar för alla kulturskapare? De är inte statens kunder utan en väsentlig del av den svenska ekonomin. Jag ser fram emot att Ewa Larsson ska driva den frågan framåt. Det lovas mycket i debatten, men det görs lite i praktiken. Det är glädjande att regeringen nu börjar ta form och design på allvar. Det kan inte nog understrykas hur betydelsefull utformningen är av de saker och redskap som vi omger oss av. I vår reservation 4 påpekar vi just formens betydelse för såväl näringsliv som för privatpersoner. Det skapar dessutom många nya arbetstillfällen för konstnärer av olika kategorier. För att också lyfta fram hemslöjdens betydelse som formgivare vill vi att man slår samman Svensk Form, Svenska Institutet och Svensk Slöjd. Det tror vi kommer att ge en kraftfull agent på denna marknad. Formen är också inte minst betydelsefull för funktionshindrade som är i behov av olika hjälpmedel för att enklare klara av sin vardag. Funktionshindrad är man i stor utsträckning därför att omgivningen är besvärlig. I vårt särskilda yttrande tar vi under Bibliotek, litteratur och kulturtidskrifter upp betydelsen av en ökning av anslaget till Talboks- och punktskriftsbib- lioteket med 9,8 miljoner. Den nya tekniken slår igenom på bred front och underlättar livet på många sätt. Daisy är en ny talboksspelare. Just nu förs en kampanj i landet för att underlätta övergången ute på biblioteken till Daisytalböcker. Så här säger Gerda Larsson, 98 år: "Det är ju så enastående fint med Daisy. Det är lättvindigt." Gerda Larsson lärde sig hanteringen på tio minu- ter. Daisy är både ett bättre och lättare sätt att läsa talböcker än att läsa talböcker på kassett. För Gerda Larsson och alla andra som behöver hjälp av den nya tekniken är det väsentligt att den snabbt görs till- gänglig. Fru talman! För ca 750 år sedan föddes en flicka som fick namnet Birgitta. Hon var dotter till lagman- nen Ulf Persson och hans hustru Ingeborg. Hon blev den heliga Birgitta och är en av våra mer välkända och respekterade personer genom tiderna. Den heliga Birgitta är också sedan ett par år ett av Europas skyddshelgon. När hennes son Karl, en elegant och självmedveten politiker, gjorde ett besök i Rom sade Birgitta när hon mötte honom: Questo cuore, vilket hjärta. Och man antar att hon menade: Ditt arma syndiga hjärta - är du fortfarande densamme som förr? Jag säger detsamma om den samlade Vänsterns kulturpolitiker: Questo cuore. När lämnar ni 70-talet och det gamla folkhemsidealet, där alla förutsattes ha samma talanger, alla kunde spela och sjunga, och alla tyckte om samma saker? Stat och monopol skulle sköta kulturen, och ve den privatperson eller det fö- retag som gav sig in i leken. Befria kulturen från monopol. Den behöver inte bara en supporter utan många - enskilda människor, många små och stora företag och naturligtvis också offentliga organ. Vi talar ofta om mångfald. För kulturen är mångfald fundamentalt. 0975144579503 N 2010-01-01 00:00:00 146529 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0938/#anf73