2348333 GP0938 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:38 Fredagen den 30 november 2001/02 38 2001-11-30 00:00:00 Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossam- fund och fritid 03439091-8169-49E6-8B24-E3B89189AC06 48 Kulturminister Marita Ulvskog (s) s Fru talman! Kulturdebatten i riksdagen, som bru- kar hållas vid första advent eller vid tredje advent, är alltid angenäm, av det skälet att det då blir lite hög- tidligt - det blir t.o.m. kulturinslag från talarstolen - men framför allt därför att vi i många fall är väldigt ense. När man ser på de olika partiernas förslag och ställningstaganden finner man visst nyansskillnader. Man kan göra olika betoningar av olika delar. Det kan finnas synpunkter att man bör räkna upp eller räkna ned något anslag med en halv miljon, men framför allt tycks det finnas en grundhållning, en bred enighet om att kultur faktiskt är något som är alldeles för viktigt för att det ska vara förbehållet bara några människor, bara vissa sociala skikt eller t.ex. bara människor som bor i Stockholmsregionen eller i de större städerna. Där finns en samsyn. Det här syns också tydligt i det som har sagts så här långt om klass, kön och etnicitet, och det åter- kommer också i regeringens propositioner liksom i i stort sett samtliga regleringsbrev till alla de statligt finansierade institutionerna. Det syns också när det gäller barn och ungdomar. Som en följd av denna samsyn finns det också - vanligtvis, vill jag tillägga - en grundläggande in- ställning att vi måste ha en kraftfullt offentligt finan- sierad kultur. Det finns dock ett parti som skiljer ut sig, och det är Moderata samlingspartiet. Jag skulle aldrig drömma om att försöka beskriva Lennart Fri- dén som en ond människa, definitivt inte, men jag kan konstatera att moderaterna återigen föreslår en mycket kraftig neddragning av kulturbudgeten. Det handlar om 303 miljoner kronor. Man kan tycka att det är lite pengar. På kulturområdet är det en kolossal summa, som skulle få enorma effekter. Man kan faktiskt tala om kulturslakt. Vanligtvis brukar de moderata förslagen möta väldigt hårda ord, trots den högtidliga stämningen kring advent, från de kolleger som moderaterna har på den borgerliga sidan. Centerpartiet brukar vara oerhört kraftfullt i sina inlägg. Lennart Kollmats gjorde ett utmärkt inlägg från Folkpartiets sida i förra årets debatt, där han kritiserade moderaterna mycket hårt, liksom även Inger Davidson. Men nu går vi inom kort in i ett valår, och då hör man väldigt lite av den här kritiken från de andra borgerliga partierna. Man förhåller sig väldigt passiv till de neddragningar som moderaterna föreslår, och man har väldigt lite att säga om den grundsyn som naturligtvis också avspeglar sig i budgetsiffrorna. Det här är naturligtvis inte konstigt, eftersom de borgerliga partierna vill regera tillsammans. Det är också det som gör det nödvändigt för oss andra att återigen ta upp denna fråga. Man kan inte känna sig lugn när det gäller kulturens resurser när man tittar på hur det ser ut på de ställen där borgerliga partier sam- regerar. Då måste man ju faktiskt se på vad detta samregerande har inneburit i Stockholms kommun. Där är det ju Kristdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet som praktiserar det borgerliga samarbete som de borgerliga partierna i riksdagen, här komp- letterade med Centern, vill överföra till riket i stort. Det visar sig då att det inte är de förslag som kommer från de mindre partierna som får genomslag i politi- ken, utan det är de moderata minisiffrorna och de moderata neddragningarna. Det är en moderatpolitik som bidrar till elitisering och segregation och till en väldigt svag kulturpolitik. Låt mig som exempel ta Inger Davidsons lovtal här till de allmänna samlingslokalerna, som jag verk- ligen kan instämma i och som jag också utgår från att det ansvariga statsrådet Britta Lejon helt och hållet instämmer i. Men hur agerar kristdemokraterna själva när de har makten i dessa frågor? Låt oss titta på hur Inger Davidsons kristdemokratiska kollega Alf T. Samuelsson, borgarråd i Stockholm, har klarat sin uppgift sedan 1998. Den påse som används för stöd till samlingslokaler har sedan 1998 fått 60 % mindre att fördela, och det har fått oroande resultat: 50 % färre kulturlokaler och 40 % mindre i stöd till de återstående allmänna samlingslokalerna. Det finns också fler exempel. Det är tyvärr inte så att kristdemokraterna nu inför valåret egentligen har ändrat uppfattning. När man ser på den kostnadsök- ning som Alf T. Samuelsson har att hantera och det påslag han påstår sig göra, finner man att det handlar om budgetteknik på hög nivå som innebär att man klarar att inte göra ytterligare neddragningar på det här området under valåret. Det finns ytterligare exempel på hur det borgerli- ga samarbetet riskerar att slå sönder en ambitiös kul- turpolitik. Birgitta Sellén säger också: När vi borgare tar över regeringsmakten. Sedan talar hon varmt om Riksteatern och vad den innebär. Där vill ju modera- terna som sagt göra en väldigt kraftig bantning, som vi har fått utredd i detalj här av Lennart Fridén. Det handlar om en bra bit över 100 miljoner kronor. Vad blir det kvar av Riksteatern, och tror verkligen Cen- tern att man skulle kunna förhindra en kraftig slakt på Riksteatern i ett samarbete med de tre andra bor- gerliga partierna? Jag tror inte det. Vill man vara snäll kan man säga att de borgerliga alternativen sannerligen inte hänger ihop. Det menar jag att den socialdemokratiska statliga kulturpolitiken har gjort under hela denna period, visserligen med starkt stöd från flera andra partier och rätt ofta också från de borgerliga partierna utom Moderata samlings- partiet. Det blir bra kulturpolitik om vi socialdemo- krater får vara den samlande kraften. Resurserna har varje år ökat ordentligt realt sett inom kulturbudgeten sedan vi fick makten igen 1994. Det fanns en del som trodde att de hade ökat lite mer när det var valår. Nej, men däremot kan man säga att de har ökat ännu kraftigare under de tre senaste åren, då vi naturligtvis har haft en ekomisk situation som har gjort det lättare för oss att ge ännu större påslag. Men det intressanta med kulturområdet under låg- konjunkturen, under de dåliga åren, har varit att vi har sagt att kulturen är för viktig för att vi ska satsa på den bara i goda tider. Vi måste satsa på den långsik- tigt uthålligt, och det har vi faktiskt bevisat att vi gjort genom att realt tillföra statens kulturbudget nya resur- ser. Detta har varit en väldigt viktig markering, och vi tror också att resultaten kommer att visa sig vara väldigt goda. Vi har dessutom valt att vidga kulturpolitiken till skolans område. Vi menar att viktiga kulturinstitutio- ner är förskolan och skolan. Vi har valt att vidga kulturpolitiken när det gäller låt oss kalla det för konstarterna, där filmen har blivit en naturlig, given och självklar del placerad inom kultursektorn, och där har också arkitektur-, form- och designfrågorna ham- nat. Den budget vi nu diskuterar handlar om ett till- skott på teater-, dans- och musikområdet där refor- merna omfattar ungefär 60 miljoner kronor. På mu- sei- och kulturarvsområdet lägger vi 80 nya miljoner och dessutom i viss mån engångsmedel. På kultur- miljöområdet handlar det om 62 miljoner plus en- gångsmedel. Det är klart att man kan diskutera detta med en- gångspengarna. Varför är det inte permanenta medel redan från början? Ja, det är så att på kulturområdet kan man inte komma med färdiga fyrkanter från bör- jan. Man prövar, och sedan i nästan samtliga fall är det så att de livskraftiga verksamheterna blir perma- nenta medel året därpå eller något år senare. Det är ett bra sätt att arbeta på, och det har fungerat väldigt väl under den uppbyggnadsprocess som vi har ägnat oss åt när det gällt kulturen och den kulturella in- frastrukturen. Helt kort vill jag, innan min tid är ute - vilket den redan är - tillägga att Riksteatern har regeringen icke föreslagit några besparingar på. Däremot har vi före- slagit att vi lyfter ut just den finska teatern, som har legat väldigt bastant i det regleringsbrev som Rikste- atern har att arbeta efter, där det står att man ska klara den uppgiften och att man också ska satsa ordentligt med pengar på den. Det står också i budgetproposi- tionen att det är den finska teatern som ska bort ifrån de uppgifter Riksteatern har därför att teatern själv inte tycker att man riktigt orkar med alla uppdrag - man har andra, mycket spännande och viktiga upp- drag - och att det är bättre att lägga det på Kulturrå- det. Så det handlar om att överföra ett uppdrag och medel. Riksteatern är Sveriges näst mest offentligt och statligt finansierade kulturinstitution, och det kommer Riksteatern att fortsätta att vara så länge det är en socialdemokratisk regering. När det inte längre är så kan jag se framför mig att Birgitta Sellén kommer att vara rätt ensam i kretsen som talar väl för Riksteatern. 0328926898814 N 2010-01-01 00:00:00 146504 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0938/#anf48