2348333 GP0938 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:38 Fredagen den 30 november 2001/02 38 2001-11-30 00:00:00 Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossam- fund och fritid 7141CE0F-CD3E-4971-9768-CAA08F0F85F0 31 ANA MARIA NARTI (fp) fp Fru talman! Jag ska börja med en liten bekännel- se. Jag har väntat på denna debatt i 31 år. När jag kom till Sverige 1970 och började förstå hur det svenska samhället fungerar var en av mina första frågor varför kulturen i Sverige har så lite pengar. Varför är alla, från institutioner till fria grupper, så fattiga och så osäkra på hur de ska kunna gå vidare med sitt arbete? Jag har försökt få svar på denna fråga under 31 år som frilansande kulturarbetare. Fram till mitt inträde som ledamot i riksdagen levde jag som fri skribent, vilket betydde att jag var en mycket fattig skribent. Jag var fullständigt i händerna på de fast anställda. De kunde från en dag till en annan bestämma att en kurs skulle försvinna eller att en TV-krönika skulle läggas ned. De hade hela makten inte bara över ekonomin. Vi - de fria som satt utanför - tvingades hela tiden att börja om. Därför är jag väldigt glad över att äntligen få ställa mina frågor. De reduceras till en stor fråga: Varför har kulturen så lite pengar i Sverige? Jag har suttit i Operans styrelse under ett stort an- tal år. Jag sitter i styrelsen för Drottningholmsteatern och dess museum. Jag stöter på samma fråga överallt. Pengarna räcker inte till. Kulturbudgeten är ett slags lapptäcke. Om man lagar på ett håll spricker det på ett annat. Visst kan jag ta fram olika bitar av Folkpartiets budget och tala för dem, men det betyder inte på något sätt att jag är nöjd. Nej, vi lade fram ett förslag på vårt landsmöte. Vi kom överens om att vi ska jobba vidare för att i grund och botten förstärka kulturens ekonomi. Ja, men ni kan inte trolla, säger de andra. Nej, det kan vi inte, säger vi. Men varför har t.ex. AMS tio gånger så mycket pengar som kultur, religion, medier och id- rott? För mig är det helt obegripligt. AMS 60-70 miljarder täcker inte bara ersättning- en till arbetslösa. AMS är en enorm byråkratiska apparat som inte producerar någonting alls. Kultur producerar livsglädje, hopp, förståelse och dialog. Kultur skapar en mycket bred horisont. Vi dör om vi stänger in oss i små, praktiska vardagliga sysslor och inte orkar lyfta blicken och se lite längre bort. Därför behövs en mycket stor förstärkning av kulturens bud- get. Jag ska summera några punkter i våra förslag, men de är bara tillfälliga. Vi i Folkpartiet jobbar för att genomföra den stora förändringen genom att hitta modeller för en bättre finansiering för kulturarbetet. Vi vill inte att biograffilm för vuxna ska censure- ras. Därför reducerar vi Biografbyråns budget. Vi jobbar väldigt mycket för en decentralisering. Vi vill förstärka ekonomin för Operan, Dramaten, Göteborgsoperan och Dansens hus. Men vi glömmer inte de mindre institutionerna, bl.a. inte Drottning- holmsteatern och dess museum. Vi hoppas att de små summor som teatern och museet hittills har fått per- manentas. Pengarna behövs. Den nya hyran för mu- seet uppgår till ½ miljon per år. Vi vill öka anslaget till trossamfund och till idrott. Samlingslokalerna ingår inte i kulturbudgeten av den enkla anledningen att vi satsar väldigt mycket på handikappolitiken, på förbättring och handikappan- passning av alla mötes- och samlingslokaler. Vi vill att de öppna kanalerna ska få statligt stöd. Vi vill införa ett anslag som vi kallar för Möte mellan kulturer just för att stimulera och intensifiera dialogen mellan de olika kulturer som finns i det här landet. I detta sammanhang vill jag också påminna om att landets största minoritet, sverigefinländarna, behöver mycket bättre ekonomi för sitt riksarkiv. Men, som sagt, jag känner absolut ingen stolthet över denna budget och inte heller över kulturutskot- tets betänkande, och detta av den enkla anledning som jag redan har talat om, att det är som ett lapp- täcke som hela tiden spricker i sömmarna. Nu har Kulturrådet dragit den självklara, naturliga slutsatsen att man behöver stödja kontinuerlig verk- samhet inom de fria grupperna. Nu ska ett slags lång- variga avtal upprättas. Men vad betyder det? Det betyder att andra fria teatrar går under. Vi har hört historien om Naturhistoriska riksmu- seet. Jag minns att det fördes precis samma diskus- sion för ett antal år sedan när Kungliga biblioteket hotades därför att samlingarna inte fick plats. Den enorma skatten av kunskap och minnen som ingår i Kungliga bibliotekets samlingar hade inte plats nå- gonstans. Det var en lång, bitter kamp som slutade väl. Jag hoppas att det blir samma lösning också för Naturhistoriska riksmuseet. Men varför måste vi varje gång gå igenom skär- selden när det gäller att finansiera absolut nödvändiga delar inom kulturens kärnverksamhet? Vad behöver kulturen? Kulturen behöver många och rika finansiärer. Om det finns en enda stor finan- siär eller om enbart den offentliga sektorn står för ekonomin blir det ett alldeles för starkt beroende till denna finansiär. Att vara beroende av pengar betyder att inte vara fri. Jag tror att det var Göran Persson som sade ungefär så här: Att vara skuldsatt betyder att inte vara fri. Det är nästan samma sak för kulturen. Att hela tiden behöva gå till en eller två starka finan- siärer - det kan vara kommunen, landstinget eller staten - och be om lite mera pengar är inte en fri kultur. Jag har upplevt det här. Jag var med när mina f.d. elever från Filminstitutet, Dramatiska institutet och Danshögskolan var tvungna att gå och be om mera pengar. Jag har också varit med och försökt att sätta i gång kulturverksamheter tillsammans med invandrar- grupper, men misslyckats därför att minoriteternas kulturer fortfarande misshandlas systematiskt i ett land som har för lite pengar för kulturen. För att undvika den pinsamma tiggarsituationen behöver vi fria, starka, helt självgående fonder. Får man inte stöd från den ena sidan, kan man få stöd från en annan sida. Alla människor har inte samma smak. Alla människor har inte precis samma bild av kvalitet i kultur. Finns det flera finansiärer finns det mycket större frihet för kulturen. Kulturen behöver stöd till kontinuerlig verksam- het. Jag berättade om tiggarställningen, om upprepade gånger och om upprepade ansökningar. Det är ingen grund för en bra kontinuerlig verksamhet. Därför är jag mycket glad över att teatermänniskorna äntligen har kommit fram till de fleråriga avtalen. Men å andra sidan är jag lite rädd för att vi nu kommer att låsa fast oss till nya kollektivavtal som försöker att stöpa all verksamhet i en och samma form. Det behövs flera modeller om vi vill ha mångfald i kulturen. Det är ungefär vad kulturen behöver. Vi kommer att jobba inom partiet med en planering för dessa förändringar. Jag hyser mycket stora förhoppningar om att vi kommer att finna bra lösningar och att vi kommer att kunna övertyga väldigt många politiker om detta. Innan jag avslutar vill jag säga ett par ord om två mycket viktiga delar av kulturen. Förra året diskuterade vi det kommande tillståndet för public service. Då fick vi löfte om att en parla- mentarisk utredning skulle tillsättas som skulle på djupet skulle diskutera de mycket komplicerade frå- gorna om public service och framtiden. Denna utred- ning har ännu inte kommit i gång. Jag undrar varför. Sedan vill jag säga två ord om Forum för levande historia: Jag tycker personligen att diskussionen om kom- munismens brott fortfarande har varit alldeles för fragmentarisk och för tyst i det här landet. Vi har ingen rätt att blunda. Den religiösa intoleransen och ateismens intole- rans har också diskuterats för lite. Jag tycker, precis som det står i vår gemensamma reservation om Fo- rum för levande historia, att det behövs en stark insats från väldigt många håll i detta sammanhang. Det civila samhället har i första hand en skyldighet att arbeta för detta. Därför yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 12. 0283009944701 N 2010-01-01 00:00:00 146487 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0938/#anf31