2348333 GP0938 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:38 Fredagen den 30 november 2001/02 38 2001-11-30 00:00:00 Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossam- fund och fritid 7A1BD5D6-32A5-4F64-8515-F464F2B38942 19 INGER DAVIDSON (kd) kd Herr talman! På onsdag i nästa vecka får Jose Antonio Abreu det alternativa nobelpriset Right Li- velihood Reward. Han får det för att han har skapat en nationell musikrörelse i Venezuela. Det började för länge sedan med en liten åttamannaorkester som repeterade i ett garage. Fler och fler unga musker ville vara med. Det blev till sist en jätteorkester. I dag finns det 100 ungdomsorkestrar med 110 000 med- lemmar mellan 15 och 23 år och 50 barnorkestrar för barn mellan 8 och 15 år spridda över hela landet. Så här säger en av dem som varit med om att byg- ga upp verksamheten: "Möjligheten att skapa musik öppnar nya horisonter och hopp för barnen. Många lever i en vardag där deras sociala liv ibland kan te sig fullständigt absurt. Instrumenten kan bli de vapen som barnen får i kampen för att försvara sig själva i sin vardag." Det kändes som en härlig påminnelse om den kraft som ligger i utövandet och skapandet av kultur. På politisk nivå gräver vi så lätt ned oss i bud- getfrågor och att-satser att vi glömmer bort vad det hela egentligen handlar om. Herr talman! Vi kristdemokrater har som de andra oppositionspartierna samlat alla de punkter där vi avviker från majoritetens budgetförslag i ett särskilt yttrande. Några av de frågorna ska jag ta upp nu. Dan Kihlström och Gunilla Tjernberg kommer att ta upp ytterligare några frågor senare i debatten. Jag vill redan nu yrka bifall till reservationerna 28 och 47. Vi nöjer oss med att rösta om dem. Först av allt måste jag få glädja mig åt att bok- momsen nu äntligen kommer att sänkas. Om jag ska vara ärlig hade jag inte alltför stora förhoppningar om att det skulle bli av under den här mandatperioden. För även om beslutet fattas i ett annat departement så väger naturligtvis kulturministerns ord tungt. Det är ju faktiskt i första hand en kulturfråga. Till skillnad från i Finland, där kulturministern stred för frågan trots motstånd i sitt eget parti, har vår kulturminister haft en minst sagt avvaktande hållning. Därför kom beskedet som en positiv överraskning. Nu avskaffas skatten på sagor, romaner och dik- ter, och vi kan räkna med att efterfrågan ökar. Vi vet att priset har stor betydelse, och nu får fler möjlighet att äga åtminstone sina älsklingsböcker. Det är värt att fira. Jag är förvånad att regeringen med Marita Ulvskog i spetsen inte har slagit lika mycket på trumman nu när momsen sänks på andlig spis som den gjorde när matmomsen sänktes. Vi som har drivit kravet under flera år är i alla fall nöjda, även om valrörelsen blir en fråga fattigare nästa år. Vi är också nöjda över att Stockholms läns Blå- sarsymfoniker nu äntligen kan se fram emot ljusare tider. Orkestern har använts flitigt, inte minst av riksdagen, men de grundläggande ekonomiska förut- sättningarna har varit helt oacceptabla, vilket vi har fortsatt att påpeka år efter år. Den treåriga försöks- verksamhet med länsmusikverksamhet i Stockholms län som nu inleds får fyra statliga miljoner till sitt förfogande, och musikerna kan planera för framtiden och få ordentlig lön för sitt jobb. Baksidan av medal- jen är att regeringen tar pengarna från Stockholms läns landsting genom att låta landstinget bekosta kompensation för höjda pensionspremier till Konsert- husstiftelsen, som staten stått för tidigare. För rege- ringen blir det ett nollsummespel, medan landstinget i praktiken får bekosta hela försöksverksamheten. Det är inte särskilt snyggt. När vi är inne på musikområdet är det också värt att nämna vilka negativa konsekvenser regeringens neddragning av fonogramstödet i förra årets budget har fått. Kulturrådet insåg att det inte gick att minska stödet med så mycket pengar på en gång utan att det skulle få allvarliga konsekvenser, inte minst för små musikbolag med smal utgivning. För att lösa det problemet gjorde man neddragningen tvärs över hela anslaget, där också STIM, Svenska tonsättares inter- nationella musikbyrå, ingår. Det ledde till att STIM i ett slag förlorade 650 000 kr av den miljon som det hade fått året innan för att förbättra konstnärernas villkor. När ska regeringen inse att det är nödvändigt att först göra konsekvensanalyser och sedan eventuella anslagsförändringar? Det går inte att göra tvärtom. Nu har vi föreslagit att 1 miljon kronor ska läggas tillbaka till anslaget och att en ordentlig genomlys- ning av effekterna av det nya stödsystemet och den minskade medelsramen ska göras genre för genre. Det senare har vi dessbättre fått gehör för. På musikområdet vill jag också särskilt stryka un- der att hela utskottet har uttalat att det finns starka skäl som talar för att Göteborgsoperan bör få en an- slagshöjning och att vi kristdemokrater dessutom anser att Dalhalla festspelsscen i Rättvik bör få per- manent statligt stöd. Herr talman! För kultursektorns del är det synd att det inte är valår lite oftare. Regeringen strör nämligen välvilligt ut pengar engångsvis, pengar som fördelas just valåret, till ett antal verksamheter. Inte mindre än 48 av de nya miljonerna till kulturen är ettåriga stöd. De är nödvändiga, men de skapar ingen trygghet eller möjlighet till långsiktig planering av verksamheten. Det är ju sedan fyra år till nästa val. Över huvud taget är det väldigt svårt att se några visioner eller långsiktiga planer för hur regeringen vill påverka kulturpolitiken när man läser budgetpro- positionerna de senaste åren. Det är en väldig ryckig- het. Jag ska ge bara ett exempel, som gäller Natur- historiska riksmuseet. År 1999 genomfördes en allmän statlig besparing som för museets del innebar en minskning av anslaget med 2 miljoner kronor. Året därpå gjordes en tillfällig besparing om 4 miljoner kronor, som museet nästa år igen fick tillbaka. Summan av det här är att anslaget för nästa år ligger 2 miljoner under 1998 års nivå. Men nu får museet en tillfällig uppräkning igen med 5 miljoner kronor. Är det någon som hänger med? Nej, frågan är hur de ansvariga för museet ska göra det. Det är kanske inte så konstigt att museichefen avgick. Hon ansåg sig inte längre kunna ta ansvar för de historiskt unika samlingar som museet innehåller. Det fanns ingen möjlighet till långsiktighet i planeringen. Det som gör det hela ännu mer komplicerat när det gäller Natuhistoriska riksmuseet är de erbarmliga förhållandena när det gäller magasinering av sam- lingarna och arbetsförhållandena för personal och forskare vid museets forskningsavdelning. Det här är ingen nyhet. Frågan har diskuterats i åratal, och nu pågår en översyn inom Regeringskansliet. Det finns ett färdigt förslag till lösning, och det skulle ge en relevant, säker och långsiktigt hållbar magasinering av museets ovärderliga samlingar och samtidigt ge forskarna goda arbetsförhållanden. Men tiden har bara gått och gått utan att något har hänt. På den här punkten har hela utskottet enat sig om ett tillkännagivande, som går ut på att uppdra åt rege- ringen att under det här riksmötet, alltså senast under våren, återkomma till riksdagen och redovisa vilka åtgärder regeringen tänker vidta och hur de ska finan- sieras. Jag ser fram emot den presentationen. Det är många som inte vill behöva stå till svars om museet skulle drabbas av en brand eller vattenskada. Flera andra museer befinner sig i liknande situa- tioner. Därför vill jag också framhålla att vi välkom- nar den mer långsiktiga satsning som regeringen faktiskt också gör i år på både centrala och regionala museer. Vi har inte rätt att tära på det kulturarv som tidigare generationer har byggt upp. Det är i stället vår absoluta plikt att förvalta och vårda det till kom- mande generationer. I förra årets budgetdebatt sade kulturministern att det inte fanns något som tydde på att de Stockholms- baserade museerna, som numera ingår i Statens mu- seer för världskultur, skulle ha missgynnats inom den nya organisationen. Vi var flera som hade en annan åsikt. I årets budget finner kulturministern för gott att öronmärka pengar just till Medelhavsmuseet, Östasi- atiska museet och Etnografiska museet, en nödvändig åtgärd som åtminstone kan stilla oron för ekonomin för de berörda. En annan fråga som vi har haft uppe flera gånger i våra debatter är de allmänna samlingslokalerna. Det är viktigt att det finns mötesplatser där människor med olika intressen kan träffas och utbyta åsikter eller syssla med någon verksamhet. Om det är någon fråga som har utretts så är det den här, och alla utredningar har kommit till samma slutsats: Samlingslokalerna behövs av demokratiska och kulturella skäl och för att bidra till gemenskap mellan människor. Nu ska de plötsligt utredas igen. Varför, Marita Ulvskog? Är det så att regeringen inte inser betydelsen fullt ut? Det är inte långsökt att ställa sig den frågan. Ett par år efter den senaste utredningen föreslog regeringen nämligen att stödet skulle avskaffas helt. Utskottet fick rycka ut för att rädda kvar det. Det lyckades, men nivån sänk- tes rejält till 15 miljoner kronor. Inte ens nu i valbud- geten, när så många andra områden fått uppräkningar, föreslogs någon höjning av stödet till allmänna sam- lingslokaler. Återigen har nu majoritetspartierna i utskottet gjort omdisponeringar så att anslaget kunde höjas med 10 miljoner kronor. Som av en händelse råkar det vara just den höjning som vi kristdemokra- ter föreslagit i vårt budgetförslag. Nu ligger vi alltså på samma nivå som utskottsmajoriteten. Det här glä- der oss, därför att kön av lokaler som behöver renove- ras och handikappanpassas är lång. Det gäller också de icke-statliga kulturlokalerna och trossamfundens lokaler. Därför har vi kristdemokrater föreslagit en uppräkning av stödet även till den sortens lokaler, men det är vi ensamma om. Hur ser egentligen kulturministern på lokalbeho- vet? Stockholms kommun satsar över 20 miljoner till allmänna samlingslokaler. Regeringen föreslog 15 miljoner att fördelas till hela landet, bara som en jämförelse. Herr talman! Jag vill också slå ett slag för amatör- kulturen. Det är via amatörkulturen som de flesta människor själva är skapande. Det sjuder av liv i körer, orkestrar, teater- och dansgrupper, målar- och vävstugor och mycket annat över hela landet. Amatö- rerna kompletterar de professionella utövarna och berikar hela kulturlivet. Kulturpolitiken ska självfallet stödja professionalitet och kulturellt yrkesengage- mang, men också amatörkultur och ideella insatser måste få stöd och uppmuntran. Det handlar om att synliggöra och uppskatta allt det ideella arbete som läggs ned, men också om att ge resurser. Vi har an- slagit en miljon kronor till Amatörkulturens cent- ralorganisation utöver de 800 000 som Amatörteat- rarnas riksförbund får. Herr talman! Till sist vill jag fråga kulturministern vad som händer på sponsringsfronten. Det är en vik- tig framtidsfråga för kultursektorn. Sponsring kan självfallet inte och ska inte ersätta den offentliga satsningen på kulturen, men ansvaret för att bevara och främja en positiv kulturell utveckling i landet kan inte enbart vila på stat, kommun och landsting. Det är ohållbart att vi i Sverige fortsätter att ha en så restrik- tiv och föråldrad syn på kultursponsring. Det är dags att hjälpa i stället för att stjälpa den utveckling och den vilja som finns att stödja det svenska kulturlivet. I de flesta andra länder finns en positiv grundin- ställning till kultursponsring. Företag som vill spons- ra kulturella evenemang eller institutioner uppmunt- ras, t.ex. genom skattelagstiftningens utformning. Lagtexter tolkas positivt för att underlätta en utveck- ling mot ökad kultursponsring. I Sverige går utveck- lingen snarare i motsatt riktning. I stället för att tolka den gällande lagtexten positivt utnyttjas den för att hindra utvecklingen mot mer sponsring. Därför anser jag att det är dags att tydliggöra lagen på ett sätt som ökar viljan till sponsring av kulturen i Sverige, och min fråga är helt enkelt om kulturministern håller med om det. 0820673454606 N 2010-01-01 00:00:00 146475 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0938/#anf19