2348326 GP0931 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:31 Onsdagen den 21 november 2001/02 31 2001-11-21 00:00:00 Tilläggsbudget 2 för budgetåret 2001 samt utgiftsramar och beräkning av statsinkomsterna, 27E43EAD-BB47-4CEE-8776-68A6640903CC 58 ANNA ÅKERHIELM (m) m Fru talman! Vi övergår nu till tilläggsbudgeten som i dag debatteras samtidigt som FiU1. Till denna har vi fogat en reservation och ett särskilt yttrande tillsammans med de andra borgerliga partierna. Tre områden berörs för vår del, nämligen storle- ken på omfördelningen inom försvarsanslaget, den galopperande sjukfrånvaron och regeringens tuvhoppning när det gäller arealersättningen. Det omedelbart största, mänskliga problemet - och det en stor del av dagen ägnats åt - är att sjuk- frånvaron fortsätter att öka så snabbt. Häromdagen kom Riksförsäkringsverkets senaste siffror. Antalet långtidssjukskrivna i augusti i år uppgick till 106 000 personer! Under perioden januari-oktober har 30,1 miljar- der kronor betalats ut i form av sjukpenning. Det är en bra bit över Riksförsäkringsverkets prognos. Det är inte bara en galopperande utveckling, det är en skenande utveckling. Alla som har varit med om att skena vet att då är det mesta utom all kontroll. Då krävs kraftfullare insatser än käcka informationssats- ningar. Mellan maj 2000 och samma månad i år har anta- let sjukskrivna ökat med 28 %. För år 2002 beräknar regeringen att kostnaderna ska uppgå till den svind- lande summan 50 miljarder kronor. Det är 50 miljar- der kronor som skulle kunna användas till något mycket bättre någon annanstans. Men det handlar inte enbart om dessa direkta kostnader utan det handlar om bortfall i produktion, problem med bemanning på arbetsplatsen och ökad belastning på de andra arbetskollegerna. Siffrorna talar sitt tydliga språk, och de pekar åt helt fel håll. För att ytterligare beskriva allvaret var andelen sysselsatta 1997 74,6 % och sjukfrånvaron 3,9 %, dvs. en faktisk sysselsättning strax över 70 %. Mot- svarande siffra förra året var 77,8 % med en sjukfrån- varo på 6,3 %. Den faktiska sysselsättningen var alltså 71,5 %. Under denna tid har den faktiska sysselsättningen ökat endast marginellt trots högkonjunktur. Uttryckt på ett lite annorlunda sätt var bara en av fyra nya sysselsatta verkligen sysselsatta i arbete, resterande tre fjärdedelar var sjukskrivna. Så kan det naturligtvis inte fortsätta. Den högsta sjukfrånvaron har personal som arbe- tar inom den kommunala sektorn. Därefter följer anställda som arbetar inom landstingen - en typiskt kvinnlig arbetsmarknad - och sedan de som arbetar i privat näringsliv. Kommunals egna medlemmar före- drar att arbeta för privata arbetsgivare har vi fått läsa i tidningarna. Det är alltså här vi ska söka efter lös- ningarna och möjliggöra förändringarna. En annan varningssignal är att antalet personer som har gått i förtidspension - vilket många gör efter en lång sjukskrivning - har ökat med ungefär 25 % de senaste tio åren. Än allvarligare är att alltfler unga människor pensioneras. Var sjunde som är långtids- sjukskriven och under 35 år slås ut från arbetsmark- naden och hänvisas till ett liv med knagglig ekonomi och dåliga framtidsutsikter. Detta är dagens situation. Den långa sjukfrånva- ron leder till växande utanförskap och sämre ekonomi för de enskilda hushållen. Det leder också till minskat arbetsutbud och snabbt växande offentliga kostnader. Därför krävs det handling snarare än kampanjer och många ordrika sammanträden mellan parterna. Därför avvisar vi den föreslagna informationssatsningen i tilläggsbudgeten. Vad som i stället behövs är hand- ling nu, dvs. konkreta förslag som åtgärdar proble- men, inte förslag som beskriver problemen. Vi har redovisat ett sådant alternativ i vårt 13- punktsprogram som omedelbart skulle bidra till att fler kan återvända i arbete. Bl.a. gäller det förslag om nationell vårdgaranti, ökade resurser till rehabilite- ring, resurser för uppföljning av sjukskrivna, bättre utbildning av läkare i frågor som rör sjukskrivning, och i samarbete med försäkringskassan. Nu, fru talman, övergår jag till något helt annat. I tilläggsbudgeten behandlas även frågan om arealer- sättning, och här föreslås att anslaget höjs med 3,5 miljarder kronor. Utskottet tillstyrker regeringens förslag om höjd ram för utgiftsområde 23. Som vi ser det är det ytterligare ett sätt att frisera räkenskaperna och kasta grus i maskineriet. Effekten blir att arealersättningen, som skulle ha betalats ut 2002, utbetalas redan i år. Man kan fråga sig varför. Ja, orsaken är inte i första hand principfasthet, utan snarare motsatsen till detta. Regeringen fruktar nu i elfte timmen att utgiftstaket för 2002 inte kom- mer att klaras och måste i sista ögonblick tillgripa nya principer - precis som man har gjort tidigare, fast åt andra hållet. Det är inte lätt att hinna med i turerna. Vilket ben kommer regeringen att stå på nästa gång, och hur ska Sveriges lantbrukare förhålla sig till dessa upprepade förändringar? Lantbrukarnas likviditet torde vara ett större problem än riksgäldens. Detta friserande ska ses som ännu ett exempel på hur en- skilda näringsidkare godtyckligt utsätts för skriv- bordsnissars nycker utan att kunna göra ett vitten - än hit, än dit. Kontentan för vår del är följande. Vi godtar lig- gande förslag, men inte med majoritetens motivering. Vi anser, liksom tidigare innan man började ändra förra gången, att utbetalningarna av EU-ersättningar ska utbetalas samma år som de avser. Det ger klara spelregler och konsekvent handlande. Vi anser dess- utom att denna tidigareläggning ska utnyttjas till att återgå till den ursprungliga principen att medlen ska betalas ut före slutet av respektive år. Som en följd av detta står vi fast vid vårt förslag i FiU1 avseende år 2002. Medel för detta finns reserverade i vårt budget- förslag, men hur kommer regeringen att ställa sig? Det är som i tidskrifternas noveller: fortsättning följer i nästa nummer. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva- tion nr 1. 0475634300704 N 2010-01-01 00:00:00 145599 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0931/#anf58