<anforande>
<dok_hangar_id>2348325</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0930</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:30 Tisdagen den 20 november</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>30</dok_nummer>
<dok_datum>2001-11-20 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Aktuell debatt om den humanitära situa- tionen i Afghanistan</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>aktuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>EB62C9CB-26EB-4725-9B2F-8A41554484C2</anforande_id>
<anforande_nummer>6</anforande_nummer>
<talare>JAN ERIK ÅGREN (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>Fru talman! När bomberna har slutat att falla och
stridsdammet lagt sig och när talibanernas makt är
bruten ställs västvärlden och hela världssamfundet på
prov. Då gäller det att visa att man är beredd att leva
upp till innehållet i de löften som man nu gett. Alla
medlemsländer i FN bär ett stort ansvar för att efter-
krigstiden i Afghanistan utvecklas i en positiv rikt-
ning.
Den humanitära situationen i Afghanistan var svår
redan före den 11 september, inte minst för kvinnor-
na. Den spektakulära och bestialiska terrorattacken
mot USA den dagen ledde till att nästan hela världen
står enad i kampen mot terrorism. Det blev 15-0 i
FN:s säkerhetsråd när man röstade om terrorism
skulle bekämpas med alla tillgängliga medel. Hela
EU står enat. 19 Natoländer, 56 muslimska länder
samt ytterligare stater i Asien, Afrika och Latiname-
rika och t.o.m. fiender som Indien och Pakistan står
här enade.
Men i Sverige stöder inte regeringens stödpartier
den linjen. Om bomberna slutat falla när Miljöpartiet
och Vänstern krävde det, hade talibanerna suttit kvar
vid makten i Afghanistan i dag och terroristnätverken
hade haft lättare att operera. Hotet mot världsfreden
hade varit större. Vi skulle inte ha sett kvinnornas
glädje i Kabul.
I kampen mot denna terrorism krävs en lång rad
åtgärder, t.ex. diplomatiska insatser, fattigdomsbe-
kämpning, religionsdialog osv. Men som en sista
utväg då diplomatins kanaler inte har hjälpt och upp-
maningar från FN och omvärlden har nonchalerats
återstår till slut inte mycket annat än militära insatser.
Fru talman! Låt oss alla vara medvetna om att mi-
litära insatser i olika former kommer att behövas
under en lång tid framöver för att slå ut terroristnät-
verken. Men det krävs samtidigt massiva insatser för
fattigdomsbekämpning och för att lindra den huma-
nitära nöden. Tänk om det skulle vara lika lätt att få
fram pengar och medel för internationellt bistånd och
humanitära insatser som det verkar vara att få fram
pengar till militära insatser. Tänk om lika mycket
pengar skulle kunna läggas i en enda stor Marshall-
plan för Afghanistan som de militära insatserna hit-
tills har kostat och kommer att kosta. Då har vi kom-
mit en bra bit på väg.
Unicef har uppmanat det internationella samfun-
det att bidra med ca 36 miljoner US-dollar för att
möta de allra mest akuta och grundläggande behoven
för de nästan fem miljoner människor som i dag är
beroende av hjälp för att överleva. På längre sikt
behövs det naturligtvis oerhört mycket mer i interna-
tionellt bistånd för att åter bygga upp ett demokratiskt
Afghanistan med en fungerande infrastruktur och
respekt för mänskliga rättigheter. Finns det en sådan
vilja hos det internationella samfundet?
Mark Malloch Brown, som inom FN:s utveck-
lingsprogram svarar för återuppbyggandet av Afgha-
nistan, beräknar att det behövs fem år och 70 miljar-
der för det. Vilken beredskap har den svenska rege-
ringen att avsätta ett kraftigt finansiellt bidrag? Vilka
summor kan det komma att handla om från svensk
sida?
Fru talman! I dagens debatt finns det skäl att dis-
kutera vad som kommer efter de militära insatserna.
Jag kan för övrigt nämna att ett seminarium med det
temat arrangeras av kristdemokraterna i riksdagen nu
på fredag.
Låt oss inte göra samma misstag som tidigare i
historien och lämna Afghanistan åt sitt öde när militä-
ren gjort sitt.
Alla medlemsländer i FN bär ett stort ansvar för
att efterkrigstiden i Afghanistan utvecklas i en positiv
riktning. Det är nu i ett uppbyggnadsskede viktigt att
försäkra att principerna för grundläggande mänskliga
rättigheter är inkorporerade i framtida säkerhets- och
regeringsarrangemang för Afghanistan. Det krävs en
bred multietnisk, politiskt balanserad och av dem
själva vald afghansk administration som är represen-
tativ och beredd att leva i fred med sina grannar. De
måste vara beredda att möta behoven hos det egna
folket och respektera mänskliga rättigheter, regional
stabilitet och internationella förpliktelser.
FN bör, framför allt under en interimsperiod,
stödja detta arbete och inte kolonialt styra det af-
ghanska folket utan stödja dem i deras egna strävan-
den att utvecklas demokratiskt och ekonomiskt. Kan-
ske behövs det fredsbevarande styrkor. Det är viktigt
att allt sker i samarbete med så breda lager som möj-
ligt av det afghanska folket. Vi måste göra allt för att
långsiktigt slå ut grogrunden för framtida terrorism.
Vi måste förbättra relationerna mellan den västliga
och den muslimska världen och öka religionsdialogen
och det kulturella utbytet. Vi måste liberalisera
världshandeln så att välstånd och utveckling även
kommer de fattigaste länderna till del. Globalisering-
en måste omfatta oss alla.
(Applåder)
</anforandetext>
<intressent_id>0457213878205</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>145496</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0930/#anf6</protokoll_url_www>
</anforande>
