2348325 GP0930 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:30 Tisdagen den 20 november 2001/02 30 2001-11-20 00:00:00 Aktuell debatt om den humanitära situa- tionen i Afghanistan aktuell debatt 6998F856-893F-4C96-B446-0AE8D9DD5A71 5 GUDRUN SCHYMAN (v) v Fru talman! Vårt sätt att leva, säger Bo Lundgren. Man undrar när vår civiliserade värld ska bli så civili- serad att vi slipper skämmas. För skämmas kan vi nog göra lite till mans och kvinns om vi ser på situationen i Afghanistan, Bo Lundgren. Och skämmas kan nog de partier göra i den här riksdagen som har bemött den enda motion som finns om situationen i Afghani- stan och om kvinnornas situation i Afghanistan. Den lämnades in förra året av Vänsterpartiet. Den bemöt- tes i utrikesutskottet med en gäspning, och man sade att läget är stabilt. Det är inte särskilt civiliserat, men stabilt. Jag tycker att det är intressant att få historien av Anna Lindh. Jag kunde märka att det inte fanns någon historia efter Sovjets ockupation. Det fanns ingenting om USA:s inblandning i den talibanregim som vi nu har sett utöva det förtryck som vi alla vänder oss emot. Det kan vara bra för balansens skull att se på stormaktspolitiken och se att den består av flera stor- makter. Jag tror att just stormaktspolitik är det som den afghanska befolkningen nu betackar sig för och som så många också pekar på skulle vara en orimlighet. Nu måste man få bestämma själv. Det är också intres- sant att höra att alla de människor och organisationer som finns på plats, bl.a. de NGO:er och de mycket hängivna arbetare som finns för humanitära och mänskliga rättigheter, entydigt säger: Vi vill inte ha militära lösningar. Det finns inga militära lösningar på det problem som heter internationell terrorism. Det är inte bomber som löser det problemet. De säger detta väldigt klart. Också Svenska Afghanistankom- mittén säger detta klart - man har varit emot detta från början till slut och är det också nu. Det gäller också många andra människorättsorganisationer och humanitära organisationer, framför allt de som har funnits på plats under lång tid och som finns där på plats i dag. Det är alltså möjligt och rimligt att ställa frågan: Är det så vi löser problemet? utan att för den skull av intellektuellt ohederliga åsiktsfundamentalister bli kallad för bakåtsträvare eller terroristbeskyddare eller bli beskylld för att gå i allians med Saddam Hussein. Jag hoppas att vi får ett stopp på den onyanserade debatten. Jag tror att vi alla är lika glada när vi ser att kvin- nor i Afghanistan tar av sig slöjan, när vi ser att män rakar av sig skägget och hör musiken flöda på Kabuls gator och kaféer. Vi är glada för att människor blir befriade från förtryck. Det är bra. Frågan är vad den- na frihet leder till. Vad står man nu inför? För bara ett år sedan betecknades det som ett val mellan pest och kolera om man hade att välja mellan talibanregimen och norra alliansen. Det är blodbesudlade händer på de maktens män som nu dessutom strider i en alltmer sönderfallande norra allians. Det finns mycket kvar att göra. För mig är det ofattbart att många nu talar som om kriget vore slut. Det pågår. Bomberna faller. Det försvårar, och kan- ske t.o.m. omöjliggör, de intensiva insatser som FN nu förhoppningsvis kommer att samla sig till med Brahimirapporten som grund. De kraftfulla humanitä- ra insatser som behövs måste vara ledda av FN. Det behövs ett återuppbyggnadsarbete och ett brett base- rat ledarskap där kvinnor ska ingå på alla nivåer. Frågan är hur FN ska ordna detta som självt är så dominerat av män. Det behövs en terroristbekämpning genom samar- bete mellan länders underrättelsetjänst och polis, genom att komma till rätta med pengatvätt och stoppa vapenhandel, narkotikahandel osv. Det behövs ett samarbete mellan alla de länder och s.k. goda grannar som har medverkat till att talibanregimen har varit försörjd med vapen, pengar och mat. Om vi sätter stopp för detta, sätter vi också stopp för terrorismen. Om vi dessutom går in i ett långsiktigt arbete för att komma till rätta med de andra konflikter som finns i området, inte minst i Mellanöstern, och om vi går in för att genom ett förstärkt FN arbeta för en ekono- misk världsordning som är rättvis, har vi möjligheter att komma till rätta med den internationella terroris- men. Det kan inte ske på något annat sätt. Detta omöjliggörs nu av att bomberna fortfarande faller. De humanitära insatserna omöjliggörs. De revor som terrorattacken, som vi alla fördömer, rev upp mellan västvärlden och den muslimska världen förstärks för varje bomb som faller. Därför har den svenska regeringen ett stort ansvar att se till att den här frågan mer kraftfullt återförs till FN:s säkerhets- råd. Det måste finnas något land, Anna Lindh, som vågar höja rösten och ifrågasätta självförsvarsrättens längd och räckvidd. Det är dags att ställa frågan om inte de militära aktionerna måste upphöra nu för att FN ska kunna uppnå den politiska legitimitet som krävs för att samla den globala koalitionen mot terro- rism och för en långsiktig fattigdomsbekämpning. Det går inte att å ena sidan säga att vi ska ha huma- nitärt bistånd och å andra sidan godkänna att bomber- na faller. (Applåder) 0236004923301 N 2010-01-01 00:00:00 145495 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0930/#anf5