<anforande>
<dok_hangar_id>2348323</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0928</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:28 Fredagen den 16 november</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>28</dok_nummer>
<dok_datum>2001-11-16 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2001/02:39 om kvin- nornas situation i Afghanistan</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>CF8FE907-C0F9-44A8-8E4B-D987531EABF7</anforande_id>
<anforande_nummer>1</anforande_nummer>
<talare>Utrikesminister ANNA LINDH (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Herr talman! Carina Hägg har frågat vilka insatser
den svenska regeringen är beredd att göra för att
kvinnorna ska få sin rättmätiga plats i Afghanistans
framtida regering.
Inledningsvis vill jag säga att jag instämmer i Ca-
rina Häggs beskrivning av den afghanska civilbefolk-
ningens mycket svåra situation. Det afghanska folket
är mycket hårt prövat av år av inbördeskrig och um-
bäranden. Kvinnorna i Afghanistan har drabbats sär-
skilt hårt. Förutom den svåra humanitära situationen
har deras mänskliga rättigheter helt åsidosatts genom
talibanrörelsens kvinnofientliga politik. Kvinnornas
situation har länge varit svår i Afghanistan men blev
akut när talibanrörelsen kom till makten. Självklart
måste Sverige stödja civilbefolkningen i Afghanistan
och särskilt kvinnorna som har drabbats dubbelt.
Stabil fred och upprättande av demokrati i Afghani-
stan är en förutsättning för att ge afghanska kvinnor
möjligheten att kämpa för sina rättigheter. Ur detta
perspektiv är rapporterna om att kvinnor i Mazar-i-
Sharif och Kabul tagit av sig sina burkor sedan tali-
banrörelsen drivits ut mycket positiva. Förhoppnings-
vis är detta inledningen på ett nytt kapitel i Afghani-
stans historia.
Carina Hägg undrar hur vi ska agera för att lyfta
fram kvinnornas situation när talibanregimen fallit.
Jag tog upp bl.a. den frågan när jag i onsdags träffade
FN:s sändebud för Afghanistan, Lakhdar Brahimi. FN
har ju en unik position och resurser som gör att orga-
nisationen bör spela en central roll i att stödja den
afghanska politiska processen. Brahimi instämmer
helt i vikten av att kvinnor bereds plats i utformandet
av det framtida Afghanistan.
Sverige har i flera olika sammanhang fört fram
vikten av att kvinnors och flickors rättigheter respek-
teras, bl.a. i FN:s kommission för mänskliga rättig-
heter, EU, givarsammanslutningen Afhanistan Sup-
port Group samt med företrädare för olika gruppe-
ringar i Afghanistan. Sverige kommer att fortsätta att
agera i dessa fora för att öka kvinnors delaktighet i
utformandet av det afghanska samhället samt även
föra en dialog med företrädare för en eventuell ny
regim i Afghanistan.
Ytterligare ett sätt att stödja kvinnorna i Afghani-
stan är att genom internationell närvaro i landet för-
söka påverka de attityder som hindrar kvinnor från att
komma i åtnjutande av de mänskliga rättigheterna
och som hindrar dem att delta på lika villkor i sam-
hället.
Detta kan åstadkommas t.ex. genom fortsatt fi-
nansiellt stöd till enskilda organisationer som är verk-
samma i landet. Sverige har sedan tidigare ett lång-
siktigt engagemang i Afghanistan och är, med ett stöd
om
125 miljoner kronor om året, en av de största bi-
ståndsgivarna. Ytterligare 200 miljoner kronor av
Sidas medel har nyligen avsatts för insatser i Afgha-
nistan och grannländerna. Två av de organisationer
som just nu, med medel från bl.a. Sida, arbetar vidare
i Afghanistan är Svenska Afghanistankommittén
(SAK) och Svenska Rädda Barnen. SAK verkar bl.a.
för att flickor och kvinnor ska få tillgång till under-
visning och sjukvård. SAK driver 500 skolor i Af-
ghanistan i vilka över 20 % av eleverna är flickor.
Dessa skolor finns både i områden kontrollerade av
talibanerna respektive norra alliansen. Min förhopp-
ning är att SAK, med fortsatt stöd från Sida, även i
framtiden ska spela en viktig roll när det gäller kam-
pen för kvinnors och flickors mänskliga rättigheter i
Afghanistan.
Svenska Rädda Barnen har arbetat sedan 1983 i
Afghanistan och Pakistan. Rädda Barnen har ett nära
samarbete med UNHCR och kompletterar deras ar-
bete speciellt när det gäller kvinnor, barn och ungdo-
mar bland flyktingar. Rädda Barnen startar social
verksamhet som skolor i flyktingläger och stöder
lokala organisationer för att öka flyktingarnas möjlig-
heter att hjälpa sig själva. Rädda Barnen utbildar även
UNHCR-personal och pakistansk myndighetsperso-
nal i barn- och kvinnofrågor. Svensk personal rekry-
teras också och skickas ut för att förstärka UNHCR:s
kompetens på området.
Den humanitära situationen för det afghanska fol-
ket är just nu mycket svår. Min förhoppning är dock
att man på längre sikt, med omvärldens hjälp, ska
kunna bygga upp ett demokratiskt Afghanistan där
alla grupper, oavsett religion, etnisk tillhörighet eller
kön, ska vara delaktiga på lika villkor. FN har en
central roll i denna process. Sverige är berett att delta
långsiktigt i detta mycket viktiga arbete och står väl
rustat för detta, eftersom vi har ett långvarigt enga-
gemang i Afghanistan och för det afghanska folket.
</anforandetext>
<intressent_id>0987448696517</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>145460</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0928/#anf1</protokoll_url_www>
</anforande>
