<anforande>
<dok_hangar_id>2348311</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0916</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:16 Tisdagen den 23 oktober</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>16</dok_nummer>
<dok_datum>2001-10-23 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellationerna 2001/02:16 och 17 om radiokommunikationssystem för svenskt</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>FF2FD08A-FFD4-437F-A1E8-2BFDC48A362E</anforande_id>
<anforande_nummer>64</anforande_nummer>
<talare>ANNA LILLIEHÖÖK (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! Jag vill bara till det jag sade tidigare
lägga att det ytterst måste vara staten som är vår ga-
rant mot sårbarhet och katastrofrisker. Det finns fak-
tiskt ingen annan, oavsett hur vi har organiserat rädd-
ningstjänsten och oavsett hur sjukvården är organise-
rad. När det händer något riktigt allvarligt kan det inte
vara någon annan än landets regering som ytterst är
ansvarig.
Man kan inte vänta på att det ska inträffa någon-
ting. Det är det som är behovet i det här samman-
hanget. Det är en riskbedömning. Det kan faktiskt
inträffa saker. De kan inträffa i morgon. Vi kan tyvärr
inte säga att vi kan vänta i tre år med att göra någon-
ting. Vi måste ha en beredskap nu, och det är faktiskt
ingen annan än staten som kan svara för den säker-
heten.
</anforandetext>
<intressent_id>08644719105</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>144735</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0916/#anf64</protokoll_url_www>
</anforande>
