2348309 GP0914 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:14 Torsdagen den 18 oktober 2001/02 14 2001-10-18 00:00:00 (forts. från 10 §) Allmänpolitisk debatt 1739CA88-FDFE-4153-8BB8-FAF3CC2B1BB7 205 EVA JOHANSSON (s) s Fru talman! För arbetarrörelsen har utbildnings- frågorna alltid varit viktiga. Tidigt såg man det nöd- vändiga i att alla fick likvärdiga utvecklingsmöjlig- heter och kunskaper för att kunna delta i bygget av ett starkt välfärdssamhälle på demokratisk grund. Steg för steg har utbildningsväsendet reformerats för att man skulle komma bort från en gammal aukto- ritär urvalsskola, som byggde på att bara några skulle kunna gå vidare och förverkliga sina drömmar. Grundskolan och den treåriga gymnasieskolan är milstolpar som vi i dag tar nästan för givna, men som vid en tillbakablick framstår precis så viktiga som de är. Genom grundskolereformen fick alla barn och ungdomar likvärdig tillgång till skolan. Ingen behöv- de längre kvalificera sig och tävla med sina kamrater om plats för att komma vidare. Dessutom har skolan fått ett mycket tydligt uppdrag, att särskilt stödja de elever som har störst behov av det, att arbeta kom- pensatoriskt. I dag har vi en gymnasieskola dit alla ungdomar är välkomna. Det är en revolution som har skett sedan min generation gick i skolan. Nu tar vi nästa steg på samma väg. Men nu gäller det de små barnen. När förskolan för några år sedan bytte adress, både i Regeringskansliet och här i riks- dagen, var det mer än en fråga om arbetsfördelning. Det var en tydlig markering av att förskolan inte längre främst anses vara en familjepolitisk fråga - en fråga om barntillsyn när mamma och pappa arbetar eller studerar. Förskolan blev helt och hållet till för barnen, det första steget i det livslånga lärandet, med en egen läroplan som knyter an till det fortsatta skolväsendet. Den nya lärarutbildningen stärker också försko- lans nya, tydligare pedagogiska roll. Den ger dess- utom en tydlig signal om att omsorgen om de små barnens utveckling kräver lika goda kunskaper hos personalen som de äldres. Genom riksdagens beslut är alla fyra- och fem- åringar välkomna i den allmänna förskolan från 2003, och sexåringar har i flera år varit garanterade en plats i förskoleklassen. Jag är övertygad om att när vi kommer att se till- baka på denna reform i backspegeln kan vi konstatera att också den var en viktig beståndsdel av utbild- ningsrevolutionen - liksom grundskolan och gymna- sieskolan. Vad är det då som är så märkvärdigt i denna re- volution? Jo, det är just det att alla - inte bara några få - omfattas och att vi ställer lika höga krav på kva- litet för alla. Det är det som hela tiden har skilt oss från de konservativa krafter som har slagit vakt om sorteringsskolan, urvalet som man har trott skulle hjälpa Sverige att få fram en elit, en spetskompetens, och som inte har ansett det värt att satsa pengar och resurser på att låta alla vara med på den här resan. Det är likadant nu. När den allmänna förskolan skulle beslutas ställde sig riksdagens konservativa partier vid sidan om. Moderaterna och Kristdemo- kraterna sa nej, inte särskilt förvånande med tanke på historien. Möjligen skulle man ha kunnat förvänta sig att också dessa partier hade lärt sig någonting av historien, lärt sig att kunskap inte blir mindre värd bara därför att många får del av den, lärt sig att det ligger en väldig styrka för Sverige som nation i att många har goda kunskaper. Det är ju så att vid inter- nationella jämförelser - inte bara en utan många - visar det sig att barn och ungdomar i den svenska skolan lyckas mycket bra. De ligger i topp i flera avseenden och nästintill i de flesta andra. Eleverna och deras lärare gör ett gott jobb. Och jag tycker att vi ska se till att säga det, inte på det sättet att vi under- låter att se de brister som finns, för det finns luckor som vi ska se till att göra allt vi kan för att täppa till. Vi har ingen anledning att blunda för det som inte fungerar bra. Vi är heller inte nöjda förrän skolan bidrar till att ge alla barn och ungdomar reella möj- ligheter att förverkliga sina drömmar. Goda kunska- per och trygghet är bra verktyg för det. Den allmänna förskolan är en viktig del i det perspektivet. Där ska alla barn vara välkomna. Alla barn ska ha en likvärdig chans att delta i en pedago- gisk verksamhet som är det första steget i deras livs- långa lärande. Hur mamma och pappa arbetar, stude- rar eller på annat sätt valt att ordna sina liv ska inte längre spela någon roll. Barnet ska ha en egen rätt att få vara med. Det är också den tanken som ligger bakom infö- randet av maxtaxan i den övriga förskoleverksamhe- ten. Det är ett ekonomiskt stöd som gör det möjligt för fler att följa sin vilja i stället för sin plånbok, att välja den form som man själv vill. Det spekuleras nu mycket om vad det här kommer att få för konsekven- ser. Sanningen är att det vet ingen av oss. Vi vet inte hur föräldrar reagerar när de får ett nytt ekonomiskt utrymme, om de väljer att arbeta mer eller mindre. Det ser vi efter ett tag. Därför är det så viktigt att den här reformen följs noga och att också de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna följs upp. Verksamheten i förskolan ska knyta an till för- skoleklassen och grundskolan. Jag tror också att den nya lärarutbildningen, läro- planernas tydliga knytning till varandra och det ge- mensamma uppdraget för förskolan och grundskolan kommer att ha stor betydelse för skolans möjligheter att lyckas. Äntligen är de nationella strukturerna och styrdokumenten sådana att de som arbetar med våra barn stimuleras att se helheten och ta hänsyn till hela barnet. Det hänger äntligen ihop. Det är inte utan att det känns lite högtidligt att ha varit med om det. En annan sak som jag skulle vilja säga något om är arbetsvillkoren för kommunerna. Staten - vi här i riksdagen och regeringen - riktar vårt uppdrag, att se till att alla barn har en bra, utvecklande och stimule- rande skola, till kommunerna. Vi har bestämt att det är kommunerna som ska ha ansvaret för att det blir gjort. I likhet med alla andra som får ett viktigt uppdrag, måste också kommunerna ges bra förutsättningar att klara detta, och vi har ansvar för att ge dem det. De ekonomiska förutsättningarna är naturligtvis viktiga, men det räcker inte med det. Gunnar Goude har berättat om det som ligger i budgeten. Kommu- nerna måste också ges rimliga möjligheter att planera sin verksamhet och ta sitt ansvar för helheten och för alla. Det är bl.a. i detta ljus man ska se den proposi- tion om fristående skolor som regeringen har aviserat. Vi ska ju så småningom diskutera den, så vi kan inte gå in på detaljer nu. Jag vill ändå säga något om den debatt som den redan har utlöst. Det verkar sitta i ryggmärgen på Beatrice Ask att så fort en socialdemokrat nämner fristående skolor rycker hon ut och säger: Nu vill ni förbjuda, dra ned på och göra det svårare att starta friskolor. Jag har frågat Beatrice Ask förut varför det då är så att det startats så många nya fristående skolor, även efter många av de här besluten som har varit så dåli- ga. Sluta upp med det här! Öppna öron och ögon och hör och se att det finns ett intresse för att föra en diskussion om att utveckla verksamheten både i kommunala och i fristående skolor. Det skulle skolan ha gott av om vi kunde göra, men inte av det här skyttegravskriget mot varje förändring som syftar till att likställa villkoren och ge kommunerna möjlighet att det ansvar som vi kräver att de ska göra. 0666354900406 N 2010-01-01 00:00:00 144482 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0914/#anf205