2348309 GP0914 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:14 Torsdagen den 18 oktober 2001/02 14 2001-10-18 00:00:00 Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 13) allmänpolitisk debatt B78820F8-978E-437A-B36E-6B5672340C47 19 BENGT-OLA RYTTAR (s) s Herr talman! Tillsammans utgör finansmarknaden och valuta- och penningpolitiken viktiga förutsätt- ningar för stabiliteten i vårt samhälle men också, inte minst, för demokratins funktionssätt och verknings- krets. Herr talman! Jag har en teori om att synen på ekonomi och synen på demokrati samvarierar. Med det menar jag att den ekonomiska doktrin som råder med något slags automatik formar eliternas demokra- tisyn. Det omvända torde gälla när kriser och miss- nöje tvingar fram en folklig mobilisering. Jag bygger mina slutsatser på förhållandena under tiden före första världskriget jämfört med utvecklingen under efterkrigstiden. Före första världskriget var det den klassiska eko- nomiska liberalismen som gällde. Budgetbalans och låg inflation var riktgivande för ekonomin. När det gällde demokratisynen fanns det i eliterna en stark misstro mot folkligt inflytande och mot allmän röst- rätt. Efter andra världskriget fick vi det keynesianskt inspirerade Bretton Wood-avtalet. Det ledde till eko- nomisk stabilitet. Genom att stänga in kapitalet i nationalstaten skapades förutsättningar för en själv- ständig ekonomisk politik. Det blev en självklarhet att fördjupa folkstyret och att politiken var suverän att lägga sig i det som hade betydelse för fördelningen av samhällets resurser. Det var möjligt att sätta full sys- selsättning som det viktigaste politiska målet. Stagflationen under 70-talet slog sönder den teo- retiska basen för efterkrigspolitiken och gjorde att vi politiker tappade självförtroendet och initiativet. Ekonomerna fick problemformuleringsprivilegiet, vilket ledde till två spektakulära misstag, nämligen kreditavregleringen 1985 och valutaavregleringen 1989. Enligt min mening var valutaavregleringen det näst största beslut som riksdagen fattade under 1900- talet. Det största var naturligtvis beslutet om den allmänna rösträtten. Det är mycket möjligt att det var oundvikligt att avreglera valutamarknaden, men beslutet fattades utan debatt och utan analys, vilket jag ser som en skandal. Det var detta beslut som i sig utgjorde makt- skiftet, dvs. makten flyttades från politiken till mark- naden. När vi gick ur 90-talskrisen hade vi återgått till samma syn på ekonomi och demokrati som rådde före första världskriget. Det är återigen budgetbalans och stabilt penningvärde som styr ekonomin. Misstron mot folkligt inflytande är tillbaka, men nu är det poli- tiskt omöjligt att inskränka rösträtten. I stället flyttas makt från de demokratiska församlingarna till s.k. oberoende experter som inte kan ställas till ansvar av någon. EMU är ett uttryck för denna syn på ekonomi och demokrati. EMU är konstruerat för att vara oförän- derligt och förutsätter att det finns en stabiliserings- politisk sanning, vilket det naturligtvis inte gör. EMU är ett barn av sin tid. Det farliga med EMU är att EMU institutionaliserar marknadens makt och politi- kens impotens. Herr talman! Vi kan inte återuppväcka Bretton Wood från de döda, men vi måste ta vårt ansvar för att skapa nya förutsättningar för demokratin och för stabiliteten. Det måste vi göra genom strukturella förändringar eftersom vi politiker inte är särskilt duktiga på att hantera kriser. För den som vill studera detta närmare rekommenderar jag Lars Jonungs Med backspegeln som kompass. 04671560703 N 2010-01-01 00:00:00 144296 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0914/#anf19