<anforande>
<dok_hangar_id>2348309</dok_hangar_id>
<dok_id>GP0914</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:14 Torsdagen den 18 oktober</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>14</dok_nummer>
<dok_datum>2001-10-18 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>(forts. från 10 §) Allmänpolitisk debatt </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>BA60221F-D6B3-49C4-8774-6F1BEF926DEC</anforande_id>
<anforande_nummer>173</anforande_nummer>
<talare>ALICE ÅSTRÖM (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Fru talman! Vi kommer in på diskussionen om
familjen varje gång vi har debatt. Oavsett hur man nu
vill definiera familjen - det har varit ständiga diskus-
sioner om hur konstellationen ser ut - är självklart
medlemmarna i familjen, de som är närmast barnen,
oftast de bästa brottsförebyggande resurserna som
finns.
Men man får heller inte glömma - och det brukar
jag också säga - att det finns familjer som är de
största brottsalstrarna. För de barn som växer upp i
miljöer där de inte får lära sig rätt och fel, i kriminella
miljöer och i missbruksmiljöer kan man definitivt inte
säga att familjen är den bästa brottsförebyggande
insatsen.
Det ligger på två helt olika plan. Man måste ha
med sig båda när man diskuterar den här frågan.
</anforandetext>
<intressent_id>042839539117</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>144450</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0914/#anf173</protokoll_url_www>
</anforande>
