2348308 GP0913 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:13 Onsdagen den 17 oktober 2001/02 13 2001-10-17 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt A387FA4D-173B-4F0A-847B-EE7E01C7EEEC 86 Miljöminister Kjell Larsson (s) s Fru talman! Låt mig också hälsa Maria Wetter- strand välkommen till riksdagen. Jag avundas henne lite grann att hon får hålla sitt jungfrutal på den all- mänpolitiska debattens första dag. Jag hoppas att det kommer många fler riksdagsdagar, om än inget mer jungfrutal. Fru talman! I gårdagens Aftonbladet skriver Jes- per Bengtsson att EU:s framtidsdebatt bör utgå från människornas vardag. Det är en klok tanke. I en de- mokrati måste verklighetens brister och verklighetens möjligheter ligga till grund för politikens ambitioner. Endast så kan demokratins kris, som vi upplever i dag, mötas, och endast så kan dess livskraft bevaras och utvecklas. I EU, i Sverige, på enskilda orter, i världen och överallt, påverkar miljöproblemen människornas vardag. De begränsar människors livschanser. De orsakar sjukdomar. De tär på naturen och på den biologiska mångfalden. De skapar svält och hunger. Också i vårt land med vår levnadsstandard och vår utvecklade miljöpolitik skapar luftföroreningar cancer samtidigt som våra vatten förkvävs av övergödning och försurning och samtidigt som djur och växter hotas av utrotning. Jag tror att vi alla ibland kan förenas i en känsla av vanmakt inför allt detta och inför hur trögt och mödosamt det är att bryta de onda trenderna och nå resultat. EU har självfallet sina fel och brister, men också stora förtjänster. Och jag tvekar inte att säga att det är på miljöområdet med dess gränsöverskridande karaktär som det är lättast att motivera varför EU behövs och varför EU behöver utvidgas. Därför blir också miljöfrågorna en del av den påtagliga verklig- het för människor varifrån en framtidsdebatt om EU måste utgå. Det är också här som vi kan redovisa påtagliga framsteg av EU-samarbetet. Man kan säga att detta är en del av den hoppfull- het som så välgörande kontrasterar mot känslan av missmod inför våra tillkortakommanden, en hopp- fullhet som är så nödvändig för demokratiernas för- måga att mobilisera kraft och beslutsamhet och att samla människor till gemensamma ansträngningar. Under de många år som jag arbetade ihop med Olof Palme återkom han i sina anföranden och inter- vjuer ständigt till vårt behov av framtidstro som grund för gemensamma ansträngningar i det demo- kratiska arbetet från det internationella till det lokala i folkrörelser och föreningar. Framtidstron är demo- kratins livsluft. Därför är den också miljöarbetets livsluft. Kanske skulle vi inrätta ett sextonde, eller om det blir det sjuttonde, miljömål där vi kräver en le- vande och myllrande framtidstro. När jag tänker igenom de senaste årens arbete så är det hoppfullheten som överväger, känslan av att det går att nå resultat. Det gäller vad vi tillsammans har åstadkommit här i Sverige, ofta genom arbete och beslut i riksdagens kammare. Miljömålspropositionen som ni nu svettas över i utskottet kommer att ge oss konkreta mål på en mängd olika områden och ett fast system för uppföljning. Jag tror inte att något annat land arbetar så avancerat kopplat till resursförstärk- ningar till miljöpolitiken. Jag måste reagera lite grann när jag hör Lars Lindblads angrepp på de ökade resurserna till marksanering. Jag besökte Svenljunga i måndags. Där var man orolig för att man har hittat omfattande mängder av olika gifter nedströms Borås i Viskan. Det är gamla miljöskulder från de gamla textilfabri- kerna där. Det som människorna säger till mig när jag talar med dem om det problemet är inte att vi nu ska vara försiktiga med att öka anslagen till deras möjlig- heter att sanera, utan det som de undrar är om vi har pengar, kompetens och resurser till detta. Och jag kunde dessbättre svara dem att vi har tagit fram om- fattande pengar, att vi håller på att bygga upp omfat- tande resurser och att vi ska se till att vi kan rensa undan de gamla miljösynderna. Vi räknar inte med att den gamla textilindustrin plötsligt ska återuppstå och lösa dessa problem åt oss. Det är våra gemensamma problem att lösa. Vi har kemikaliepropositionen som innebär att vi ökar skyddet mot farliga kemikalier ytterligare och som har gett oss en bra grund för vårt internationella arbete på detta viktiga område. Vi har lokala investeringsprogram. Också här skulle jag vilja vända mig till Lars Lindbland. Gör en resa runt Sverige och besök de 1 400 investeringar som vi nu håller på med som bäst. Tala med dina moderata partivänner i de olika kommunala samman- hangen och ta del av deras uppfattning om detta ar- bete - 1 400 olika investeringar runtom i hela Sveri- ge. Alla har goda miljöeffekter. Alla är noggrant analyserade och bedömda. Detta är bra använda pengar i ett positivt samhällsbyge för att ta några steg i riktning mot en hållbar utveckling. Vi har rovdjurspropositionen som innebär att vi tar ett tydligt ansvar för våra stora rovdjur samtidigt som vi visar omtanke om de människor som påver- kas. Arbetet med en miljöorienterad produktpolitik kan bli ett viktigt instrument för att uppnå hållbara pro- duktions- och konsumtionsmönster. Och jag vill här gärna uttrycka min uppskattning för ett gott samar- bete med Vänsterpartiet med Miljöpartiet under hela mandatperioden. Denna känsla av hoppfullhet gäller också vad vi har åstadkommit inom EU, inte minst under vårt ordförandeskap. Och jag vill gärna tacka Harald Nordlund för hans ord av erkännande för våra insatser i detta sammanhang. Vi har hållbarhetsstrategin som utöver det kon- kreta innehållet också äntligen promoverar miljöhän- synen till politikens högsta division också inom EU. Vi har det sjätte miljöhandlingsprogrammet som gett oss tydliga strategier, konkreta mål och tidsramar på viktiga områden och som blir ledande för arbetet under tio år framöver. Vi har en ny kemikaliepolitik med en mycket stark svensk signatur. Vi har slutför- handlat om takdirektivet som innehåller just det som jag tror att Harald Nordlund egentligen är ute efter, ett tak för alla länders utsläpp av försurande och övergödande ämnen, ett tak som innebär mycket kraftiga reduktioner under de närmaste åren, ett tak som är nödvändigt för vår strategi för att nå fram till försurningsmålet i miljöpolitiken. Det handlar också inom EU om ett förstärkt ledar- skap för EU i hela det globala miljöarbetet. Detta gäller även globalt. Det är nu bara drygt ett halvår sedan den nya amerikanska administrationen besluta- de att inte längre delta i Kyotoprocessen. Överallt i världen skapade det missmod och osäkerhet kring Kyotoprotokollets framtid. Då var det EU som grep initiativet och som gjorde tydligt att vår strävan var att rädda Kyotoprotokollet och att få med oss andra länder i den processen. Det i sin tur ledde fram till det lyckosamma resultatet på det klimatmöte som ägde rum i Bonn i somras. Man kan dra en rät linje från miljöministermötet i Kiruna till det goda resultatet i Bonn. Jag tror att många människor i dessa dagar, efter de fruktansvärda terrorattackerna, på ett annat sätt ser på behovet av internationellt samarbete, också när det gäller andra viktiga aspekter än att bekämpa den globala terrorismen. Jag hoppas att detta leder till att insikten runtom i världen ökar om att det finns många globala hot som kräver ett internationellt samarbete och om att det är nödvändigt med internationellt sam- arbete för att skapa bästa möjliga grund för en positiv framtidsutveckling. Det tydligaste tecknet på att den insikten slog rot skulle naturligtvis vara om USA beslutade sig för att återvända till samarbetet kring klimatförändringarna, till samarbetet inom Kyotoprocessen. Detta gäller också globalt. Vi har ju vårt samar- bete inom det som kallas för global governance, global miljöadministration. Det låter väldigt tråkigt och byråkratiskt men egentligen är det inte det. I stället handlar det om att bygga ett samarbete mellan länderna för att möta globaliseringens negativa ef- fekter på miljön - ett samarbete som i så stor ut- sträckning som möjligt är grundat på de demokratiska staternas vilja att klara dessa viktiga problem. Jag skulle kunna fortsätta med att ytterligare tala om de viktiga globala utmaningar som vi står inför, inte minst när det gäller förberedelserna för det vikti- ga mötet i Johannesburg. Jag skulle också kunna tala ytterligare om de utmaningar i övrigt som vi måste förbereda oss på och där vi måste skärpa oss för att kunna klara dem. Grundläggande för väldigt mycket av vårt arbete med de globala miljöproblemen, liksom med de svenska och de europeiska, är att åstadkomma en klok resurshushållning. Därför vill jag sluta med ett citat från Olof Palme som nu är 35 år gammalt. Jag skulle gärna vilja decicera citatet till Maria Wetter- strand denna hennes första arbetsdag här i kammaren, även om - antar jag - citatet är betydligt äldre än vad Maria är: "Vi skall försöka vara förnuftiga på ett område där vi människor så ofta lyckats uppvisa det mest grandiosa oförnuft - nämligen när det gäller att ut- nyttja våra naturresurser. ... Och jag har en känsla av att det är bråttom." Det var bråttom för 35 år sedan, och det är fortfa- rande väldigt bråttom. 0818762925009 N 2010-01-01 00:00:00 144068 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0913/#anf86