2348308 GP0913 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:13 Onsdagen den 17 oktober 2001/02 13 2001-10-17 00:00:00 Partiledardebatt partiledardebatt 753EDBC0-F540-417D-9F75-B6E36363E299 31 LENA EK (c) c Fru talman, ledamöter, åhörare! Jag måste precis som alla andra börja med det som sker i Afghanistan. För en del år sedan åkte jag längs gränsen mellan Pakistan och Afghanistan i en FN-jeep, genom alla de flyktingläger som ligger utkastade i det som egentli- gen är det vi i Sverige skulle kalla grustag, med solen mitt på himlen och ingen skugga någonstans. Svält, misär och förtryck i oerhörda dimensioner. Det som var en tragedi då är också en tragedi nu. Det som händer i världen i dag och USA:s rätt till självförsvar är förstås viktigt att diskutera. Den rätten har slagits fast av FN:s säkerhetsråd och stöds av världens alla demokratiska regimer. Men folkrätten sätter också ramarna för hur USA får agera när man utnyttjar rätten till självförsvar. Det måste vara proportionellt, det måste syfta till att skydda civilbefolkningen, och det måste ske i enlig- het med folkrätten. USA, FN och världens stater, alla har vi också ett långsiktigt ansvar, ett ansvar för vad som händer om en månad, ett halvår eller fem år. Och det börjar bli hög tid att diskutera hur vi ska kunna åstadkomma en återuppbyggnad av Afghanistan, de insatser, huma- nitärt, strukturellt och långsiktigt, som måste till. Så bygger man ett långsiktigt förtroende för världssamfundets förmåga att hantera kriser, både akut och långsiktigt. Det blir också en viktig del i en ny säkerhetsordning, men också i en ny världsord- ning, där mänskliga rättigheter respekteras. Det är också så att vi allihop, jag och du, ni alla som lyssnar, har ett ansvar för demokratin, för öp- penhet och för trygghet. Vi måste i vårt vardagsliv nu visa att vi har en annan människosyn, som bygger på respekt för varandra, och inte den som talibanerna och bin Ladin står för. Fru talman! Terrordåden i USA och konflikten i Afghanistan spär ytterligare på den ekonomiska osä- kerhet som råder i världen i dag. Det borde stämma till eftertanke också på det området. Människor är rädda för lågkonjunkturen och konsekvenserna av en lågkonjunktur. Vi har ett ansvar för att skapa en ro- bust ekonomi och för att rusta människor och företag inför lågkonjunkturen. Då, fru talman, är det särskilt allvarligt att de so- ciala klyftorna i Sverige har ökat under de senaste åren. Mest handlar det faktiskt om barnfamiljer, sär- skilt ensamma mammor, som inte klarar sig på sin inkomst, inte kan lösa ut sin medicin och inte kan gå till tandläkaren om det behövs. Det har också visat sig att deras barn inte orkar med skolan på samma sätt som de annars skulle göra och faktiskt har en sämre hälsa. Nej, jag pratar inte om 30-talets Sverige, utan jag pratar om det Socialstyrelsen har visat i sina senaste undersökningar och det Joakim Palmes välfärdsbok- slut har visat. Det lägger ett särskilt ansvar på oss, fru talman, när det gäller att hantera reformer och eko- nomi i Sverige. Så här ser det inte ut trots, utan på grund av den politik som förts av regeringen under de senaste åren. Ett exempel på misslyckade och missriktade prio- riteringar är diskussionen om tak och golv i trygg- hetssystemen. Ska vi höja de högsta ersättningarna? Ska vi höja golven? Golven är de lägsta ersättningar- na. För mig är prioriteringen att börja jobba med taken innan man har ordnat golven ofattbar. En dryg tredjedel av de vuxna som får försörjningsstöd tving- as söka det därför att de är arbetslösa utan rätt till a- kassa. De kommer inte ens in så att de kan börja trampa på golven. De får inte vara med. De ställs utanför, därför att det är systemet och inte männi- skorna som prioriteras. I Centerpartiets budgetalternativ vill vi höja gol- ven, de lägsta ersättningarna i trygghetssystemen. I Göran Perssons Sverige har en sjuk student 20 kr om dagen, 140 kr i veckan. Det kan man multiplicera, men det blir inte lättare att leva på vare sig man räk- nar ut det per dag, per vecka eller per månad. Vi föreslår i stället att man höjer golven till 200 kr för den som är sjuk, den som är arbetslös eller den som är föräldraledig. Det är politik som gör skillnad, som ökar människors självbestämmande, som läker de sociala klyftorna och bidrar till livskraft för män- niskor i hela landet. Vi prioriterar skattesänkningar som gör det möj- ligt för fler att leva på sin lön, som gör att man kan gå från bidrag till förvärvsarbete, som sänker skatten på boende, som underlättar för företag att anställa och som bidrar till en uthållig tillväxt. Vi vill rusta människor, företag och regioner för att klara en lågkonjunktur, en nedgång i ekonomin. Lägger man ihop detta med strukturella reformer för att minska arbetslösheten, ett reformpaket för att ge de nya svenskarna chansen och satsning på rehabilite- ring så att människor kan komma tillbaka i arbete och må bättre blir det inte bara en ökad livskvalitet, det blir också en stabilare samhällsekonomi i en tid när det faktiskt blåser rätt hårt ekonomiskt. Fru talman! En av de viktigaste förutsättningarna för att skapa en stabil ekonomi är att företagen kan växa. Att vara företagare innebär att man har ett stort ansvar för sina anställda, sig själv och sin familj, men också för samhället. Då är det viktigt att företagare värderas på samma sätt som andra människor. Men så är det inte i dag. Jag ska bara ta ett exempel från en lång lista. Det handlar om föräldrapenningen. Företagarnas föräldrapenning räknas ut enligt årets alla dagar, men en arbetstagares föräldrapenning räknas ut enligt årets arbetsdagar. Det innebär att en företagare har mycket svårare att vara föräldraledig. När, fru talman och herr statsminister, kommer företagare att betraktas på samma sätt som alla andra människor i vårt land? Kostnaden för att genomföra en sådan reform är enligt riksdagens utredningstjänst bara 20 miljoner kronor. Ganska väl använda pengar för att jämställa människor och göra det rättvisare i landet. Utbildning förtjänar också en stund i en partile- dardebatt. Utbildning är den enda verkligt uthålliga vägen till social utjämning och den enda verkligt långsiktiga och stabila grunden för att ge människor möjlighet att klara sig i livet och kunna påverka sin situation. I dag går var tionde elev ut grundskolan utan nöd- vändiga kunskaper och möjlighet att gå vidare och söka till gymnasieskolan. Det är 10 000 elever varje år. Det är 20 000 oroliga föräldrar. Det är ju en trage- di när dagens skolsystem producerar 10 000 krossade drömmar per år - 10 000. Det finns bra skolor, t.ex. Bredängsskolan i Rin- keby, Lilla skolan i Gryt, där mina egna barn går, som ger alla elever chansen och där engagerade lärare når bra resultat. De borde få visa vägen, för det handlar om att garantera varje ung människa rätten till kunskap. Det handlar om att ge skolorna rätt att styra sig själva och att låta lärare, elever, föräldrar och skolledare vara med och utforma sin skola. Och det handlar slutligen förstås om fler lärare och fler vuxna i skolan. Så kan vi bygga en bra skola för framtiden, så att de elever som lämnar högstadiet har kvar sin tro på framtiden och sitt hopp om att det nog kommer att kunna ordna sig med ett bra liv för dem också. Fru talman! Det är likadant med den regionala klyftan som med den sociala klyftan. För att nå en verklig regional utveckling gäller det att ha som grundbult i politiken tron på människan och tron på att människan vill och kan förändra. Det handlar om att få det fundamentala på plats, dvs. farbara vägar året runt, järnvägsförbindelser för människor och gods, flygplatser för snabba kommunikationer, funge- rande dataförbindelser och fungerande telefoner. Det finns inte i dag. Ge människor verktyg och rätt förutsättningar så kommer utvecklingen i gång. Så pratar regeringen, men man gör mindre. Det är lite kul: Vi har i flera år drivit en utveck- lingskampanj, Livskraft i hela landet, för sådana orter. Nu kommer det en regionalpolitisk proposition som tar upp frågan om livskraft. Det är väl roligt när orden får den betydelsen. Det är också roligt när rege- ringen låter som en god medlem i Centerpartiet ge- nom att ta upp livskraft i den regionalpolitiska propo- sitionen. Men sedan faller det platt till marken. Man pratar om en livskraftig landsbygd men gör tvärtom, dvs. sviker löftena till den gröna sektorn. Man före- slår regionalpolitiska åtgärder men gör tvärtom, dvs. avvecklar med kallt stål det självbestämmande i kommuner, landsting och företag som skulle göra det möjligt. Runtom i landet visar ungdomar och äldre att de vill ha mer direktdemokrati, men regeringen gör tvärtom: All makt åt staten, allt makt åt det centrala - centraliseringen och byråkratiseringen som livsprin- cip. Fru talman! Med mindre än ett år kvar till valet blir det tydligt var alternativen finns i svensk politik, dvs. mellan å ena sidan självbestämmande och livs- kraft och å andra sidan pekpinnar från Rosenbad, mellan å ena sidan skattesänkningar för människor för att kunna leva på sin lön och å andra sidan bidrag och blanketter, mellan å ena sidan livskraft i hela landet och å andra sidan en politik som i bästa fall ska låta plågan bli lindrig för kommuner som avvecklas. I dagarna kommer det fler och fler uppgifter om, och ett enigt kommunförbund framhåller, hur svårt det kommer att bli att klara välfärden i framtiden. I går konstaterade Riksbanken i sin inflationsrapport att det finns en påtaglig risk för att de statliga utgifterna kommer att överskrida utgiftstaket vid en oförändrad politik. Samtidigt presenteras dramatiska uppgifter om minskningar av nyföretagandet, och på trappan utanför riksdagen står de fackliga organisationerna och talar om den dåliga ekonomi familjerna har fått. Egentligen talar dessa uppgifter för sig själva. De berättar historien om en regering som satt makten framför politiken och administrerandet framför idéer- na. De har misslyckats med tillväxtpolitiken och att få människor att starta och driva företag, och de har misslyckats med att minska den sociala klyftan därför att man tror att lösningen ligger i transfereringar, inte i människors egen försörjning och nya jobb. De har allt svårare att få utgifter att gå ihop med inkomster därför att man inte prioriterar det som är grunden för den framtida välfärden och gör någonting åt de regio- nala och framför allt sociala klyftorna. Fru talman! Sverige behöver en regering som ut- går från att människor både kan och vill ta ansvar. Därför behöver Sverige en regering med ett starkt centerparti. (Applåder) 0438928446810 N 2010-01-01 00:00:00 144013 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0913/#anf31