2348308 GP0913 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:13 Onsdagen den 17 oktober 2001/02 13 2001-10-17 00:00:00 Partiledardebatt partiledardebatt 2C7E8B05-42DC-4F33-B0FA-519D41660231 14 GUDRUN SCHYMAN (v) v Fru talman! Jag tror att det är många som känner en stark oro för det som händer i världen. Jag tror att vi är väldigt många som är starkt berörda av det som pågår, precis som vi blev mycket starkt berörda när USA utsattes för terrorattackerna den 11 september. Jag tror att vi var väldigt många som gick ut i mani- festationer av olika slag för att visa vår medkänsla och för att visa vår solidaritet med de överlevande och efterlevande och vår respekt för alla som dog. Jag tror att vi var många som var väldigt glada över att det här ganska snabbt förklarades vara en stor inter- nationell fråga, en fråga som skulle hanteras av FN:s säkerhetsråd. Alla stod bakom den första resolution som antogs, där man förklarade USA:s rätt till själv- försvar, eftersom detta var en attack som jämställdes med en attack från en annan stat. Så långt hade vi också en enighet mellan de politiska partierna. När sedan diskussionen fortsatte så tror jag att vi var många som förutsatte att denna eniga resolution sedan skulle följas av fortsatt samarbete i säkerhets- rådet om vad som skulle göras. Självförsvarsrätten i den första resolutionen gällde fram till dess att säker- hetsrådet hade sammanträtt igen och fattat nödvändi- ga beslut för att säkerställa fred, vilket ju är FN:s uppgift. När säkerhetsrådet sammanträdde igen den 28 september antog man en resolution bestående av fyra sidor där det räknades upp en mängd åtgärder som man tyckte var nödvändiga - frysning av finan- siella tillgångar, diplomatiska insatser, humanitära insatser, osv. Med detta beslut hade säkerhetsrådet återtagit frågan till sig. Så tolkar många folkrättsliga experter och jurister inom internationell rätt de para- grafer som vi hänvisar till i FN-stadgan. Men då val- de USA att sätta i gång sin militära attack och mena- de att det var korrekt och att man bara behövde rap- portera i efterhand till FN vad som har hänt och på det sättet få sitt godkännande. Och USA har hittills fått sitt godkännande av samtliga stater i efterhand. En hel värld håller andan och undrar: Hur ska det gå? Vad ska komma nu? Enligt det här sättet att tolka FN-stadgan försvagar man FN:s roll. Då har vi åter- igen gått tillbaka till situationen där enskilda stater kan ta den internationella rättsordningen i egna hän- der, medan vi andra får hålla andan. Det är inte en bra världsordning. En bra världsordning måste ju vara en ordning där det är FN som har besluten i sin hand och som talar om när, var och hur saker ska göras för att bryta den situation som varit så länge och där just enskilda stater, supermakter, har kunnat hantera världen enligt egna önskemål. Om detta handlar diskussionen, Bo Lundgren - inte om vi ska bekämpa den internatio- nella terrorismen eller inte! Det är, såvitt jag förstår, den svenska regeringens uppfattning att det här är rätt. Det är också, såvitt jag förstår, den svenska regeringens uppfattning att i och med den här tolkningen av FN-stadgan är det upp till USA och dess allierade att fatta beslut om en eventu- ell utvidgning av kriget. Man har sagt från USA:s sida att det kan innebära att man måste utvidga därför att de här terroristorganisationernas nätverk kanske också finns i andra länder; då kanske man måste utvidga de militära aktionerna till att också gälla andra stater. Det har man mycket klart uttalat. Såvitt jag förstår - men det vore bra att få ett få ett klargörande, Göran Persson - är det nu den svenska regeringens hållning att de bevis som bör föreligga för att det här är nödvändigt och de förslag som USA eventuellt kommer med för en utökning har man rätt att gå vidare med på egen hand samt att detta ska underställas FN:s säkerhetsråd först i efterhand för att FN då ska besluta om det här var klokt eller inte. Det innebär alltså att FN:s roll är att stå vid sidan av och titta på; detta i ett läge där vi har en helt ny situation som naturligtvis ställer nya krav på hur vi tolkar folkrätten och som ställer nya krav på en för- stärkning av FN-mandatet. Det är där som bevisfö- ringen ska läggas fram och det är där som besluten ska fattas om vad som ska göras - enligt Vänsterns sätt att se det hela. När det gäller diskussionen om bomberna är det så, Bo Lundgren, att det är i solidaritet med de civila som ständigt faller offer för bomber, för de civila offren i USA och för de civila offren nu i Afghani- stan, som vi framhärdar i att vi måste komma fram till en civilisationens ordning som utesluter krig och våld som lösning på problem som vi vet har sin grund i orättvisorna i världen. Jag säger inte att orättvisorna i världen legitimerar terrorism - långt därifrån - men det finns ett samband mellan de fanatiska ledare som kan få stora folkgrup- per att stödja sina fanatiska idéer. Det sambandet handlar om att döden för en del människor när värl- den framstår som omöjlig, när man blivit berövad sitt människovärde genom att dagligen, stundligen, och dygnsligen - leva i en situation där ens eget männi- skovärde ständigt förtrampas, till slut blir befrielsen från ett liv som verkar omöjligt att leva. Så ser det ut på många håll i världen. Många människor lever ett liv som verkar omöjligt att leva, och det beror på att västvärlden så länge så stillatigande har accepterat att klyftorna mellan fattig och rik växer. Detta är ett problem som vi gemensamt borde ta oss an. Denna oro som finns för vad som händer i världen har jag faktiskt också mött i Sverige - en oro inte bara för världshändelsernas utveckling utan också för utvecklingen i det svenska samhället. Jag har i två veckor dagligen varit ute i olika verksamheter i Stockholm, i vad vi brukar kalla för våra gemensamma verksamheter - vården, skolan, omsorgen, kulturen och kollektivtrafiken. Jag har också rest i landet och träffat människor i samma situation och har då mött många människor som uttrycker en oro över att välfärdssamhällets revor börjar bli så stora att gapet mellan dem som har och dem som inte har visar sig med en sådan dramatik, inte minst i våra storstäder. Jag har träffat många som känner en stark oro för den privatiseringsvåg som sveper över Sverige - idén om att vårt gemensamma ansvar ska privatiseras och bli upp till var och en. Det här är en djupt ideologisk fråga som jag tror att det vore väldigt bra om vi någon gång lyfte fram, gärna i en sådan här partiledardebatt. Vad är det som gör att de borgerliga partierna, med Högern i spetsen, med en otrolig envishet driver på privatisering, bola- gisering och konkurrensutsättning, medan vi i Väns- tern talar om att stärka solidariteten människor emel- lan, om att reparera och förstärka trygghetsnäten? Jag tror att det handlar om människosyn; jag tror att grunden finns där. Ser vi på människor som indi- vider med rättigheter, just för att vi är människor, eller ser vi på människor som måste kvalificera sig för att få sina rättigheter? Ser vi på invandrare så att de ska kvalificera sig genom att uppföra sig på ett visst sätt eller vara här en viss tid innan de får sina mänskliga rättigheter? Ser vi på människor som är arbetslösa så att de på något sätt måste kvalificera sig för att t.ex. genom att ta anvisat arbete få sina rättig- heter - mat för dagen och tak över huvudet? Ser vi på barn så att de måste kvalificera sig genom höga betyg för att få rätt att välja en annan skola, en som förut- sätts vara bättre? Ser vi på oss människor framför allt som konsumenter som med checkar eller tjocka plån- böcker ska kryssa oss fram i detta valfrihetens förlo- vade land och plocka åt oss från hyllorna av den trygghet som vi behöver? Att köpa, är det detta som är meningen? Är det friheten i livet att vara konsu- ment? Jag möter stora frågetecken inför den här utveck- lingen när jag är ute och reser och träffar människor. Jag känner att många bär på en oro, och jag delar den oron. Jag delar en väldigt stark oro inför ett samhälle där vi konkurrensutsätter solidariteten och där vi marknadsför människovärdet. Jag tror att det är en farlig utveckling och kan se en desperation hos många människor inför denna utveckling. Jag tror att vad vi i dag behöver göra är att stärka solidariteten människor emellan, och jag tror att vi måste se att det finns ett stort värde för oss alla i att veta att också andra människor lever väl. Även om jag har ett arbete och en bostad och inte har några större ekonomiska problem mår jag väl av att veta att andra lever väl. Det finns för mig ett värde i att slippa se att män- niskor far illa - står utan bostad, inte har mat så det räcker och inte har pengar så det räcker. Och det finns för mig ett värde i att leva på ett sådant sätt att jag inte inskränker och inkräktar på någon annan männi- skas frihet att leva sitt liv. Detta är solidaritet, och det är i så fall solidaritet som ett mänskligt kontrakt - inte solidaritet som välgörenhet där det som spiller över från de rikas bord ska falla ned på de fattiga. Jag tror att vi har ett grundproblem i den här frå- gan och att vi måste tydliggöra denna skillnad, för det är den här skillnaden som ligger till grund för våra olika resonemang kring det som vi brukar tala om: vården, omsorgen och skolan. Vem ska ha "rätt till"? Vem ska ha "tillgång till"? På vems villkor ska detta fungera? Är det fråga om marknadslösningar, eller är det fråga om solidariskt ansvarstagande? Detta är huvud- frågan, och detta är skillnaden mellan höger och vänster. Jag hoppas att vi kan tydliggöra lite av denna skillnad i den här debatten. Naturligtvis vill jag också fråga de borgerliga partierna nu när barntemat kommit upp: På vilket sätt tycker ni, jag har nämligen tittat i era ekonomiska motioner, att det stärker barnens situation i samhället att inte genomföra maxtaxan, att inte genomföra för- längningen av föräldraförsäkringen eller höjningen av taket av föräldraförsäkringen, att inte ha någon extra kontaktdag för att kunna hälsa på barnen i förskolan eller skolan, att ta bort de 90 garantidagarna i föräld- raförsäkringen, att korta föräldraförsäkringen till tolv månader och att minska underhållsstödet - relativt gemensamma förslag från de borgerliga partierna? (Applåder) 0236004923301 N 2010-01-01 00:00:00 143996 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0913/#anf14