2348308 GP0913 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:13 Onsdagen den 17 oktober 2001/02 13 2001-10-17 00:00:00 Allmänpolitisk debatt allmänpolitisk debatt 51C2A130-93F6-4BBC-9776-6FFD551993F0 112 INGEMAR JOSEFSSON (s) s Fru talman! Vi har här sedan kl. 14 diskuterat miljöfrågorna. Jag vill knyta an till det som Lars Lindblad talade om i början av debatten. Han försökte göra gällande att miljöproblemen handlade om u- ländernas ambitioner att få motsvarande standard som vi har. Det skulle vara det som var det avgörande miljöproblemet. Jag tycker att det finns skäl att påpeka att man kan titta på de utsläpp som vi har per capita. Vi kan säga att u-ländernas utsläpp är x. Motsvarande utsläpp för i-världen är tre till fyra x. De är alltså tre, fyra gånger större. Då kan det knappast vara u-länderna som är problemet utan i-världen, som har tagit för sig på ett sätt som inte är hållbart för världen. Min slutsats är att allt det vi i i-världen tillåter oss också måste tillåtas andra. Vi kan naturligtvis inte ta för oss av jordens resurser på ett sätt som gör att andra inte har möjlighet att utvecklas på samma sätt. Om vi har en bilstandard på x bilar per tusen invånare måste vi naturligtvis tillåta alla kineser och indier att ha lika många bilar. Det skulle betyda en bilpark som jordens miljö inte har möjlighet att tåla. Men det kan naturligtvis inte belasta kineserna och indierna, utan det måste belasta oss som har tagit för oss på ett sätt som inte är acceptabelt. Jonas Ringqvist pratade i sitt inlägg om de små insatsernas betydelse. Han talade om att lätta på ga- sen och tog upp en del andra exempel på att det är viktigt att vi gör små insatser som kan få stor betydel- se för miljön. Jag delar den uppfattningen. Jag tror att en del av vårt problem är att alla, alla vi invånare, gärna vill se miljöproblemet som något som andra ska greja. Förut var det industrin som skulle göra förbätt- ringar. Det var långtradarna som skulle minska ut- släppen. Det var flyget. En del tycker att det är stor- städerna och tätorterna som ska klara problemen. Ofta försöker man dock ställa sig själv vid sidan om: Jag erkänner problemet, men erkänner inte att jag är en del av det utan tror att det är andra som ska klara det åt mig. Det där kan man se exempel på. Industrin får ofta skulden för sådant som man numera inte är skyldig till. Industrin har gjort stora framsteg. Väldigt stora delar av de utsläpp som sker i dag svarar vi, indivi- derna och hushållen, själva för. Vi kommer inte att klara Sveriges miljöproblem om vi inte också gör insatser som riktar sig till den enskilda individen. Det går inte att skjuta problemet till någon annan, utan vi måste också komma in på den delen. Storstäderna och tätorterna får ibland också skul- den för problemen. Där vill jag bara säga att tre fjär- dedelar av biltrafiken i Sverige sker i mindre tätorter eller på landsbygd. Inte ens i fråga om trafikens pro- blem kan man alltså skylla ifrån sig i hela landet, utan det är också ett gemensamt problem. Vi i Stockholms län har t.ex. ett lägre bilantal per tusen invånare än vad landet i övrigt. Vi åker ett mindre antal mil än vad man gör i landet i övrigt. Ändå är allting ofta koncentrerat på vad som sker i Stockholms innerstad. Skårman gör sedan dessutom den kullerbytta som många gör när det gäller tätortstrafiken, nämligen att tro att det är Stockholms innerstad som är problemet. Sällan upptäcker man att det numera inte är i Stock- holms innerstad som de flesta människor bor. Så var det en gång i Stockholms län: De flesta människor bodde innanför tullarna. Numera bor de flesta männi- skor redan i Stockholms kommun utanför tullarna. Vi har ca 270 000 invånare innanför tullarna och ca 465 000 människor utanför tullarna i Stockholm. Går man sedan till länet handlar det om en miljon männi- skor utanför tullarna. Ändå rör trafikdebatten hela tiden detta exklusiva område: innerstaden. Där bor rätt mycket höginkomsttagare. Där bor rätt mycket journalister som skriver om problemen. Vi andra bor utanför. De förslag på lösningar som nu kommer är ofta gamla förslag som har funnits tidigare då Stockholms innerstad var det ställe där människorna bodde. Vi har alltså en debatt som tar fasta på en gammal dis- kussion om hur man ska lösa ett gammalt problem som inte existerar längre. Skårman är inne på precis detsamma i sina inlägg. Man talar om trafikinfarkten i Stockholm, som om detta skulle vara ett växande problem i innerstadskär- nan. Det är inte så. Det är inte så att trafiken faktiskt har ökat där. Det är förvånansvärt stabilt med trafiken just i innerstaden. Det som är anmärkningsvärt är vad som sker i ytterstadssnittet, dvs. om man går längre ut och mäter. Där ökar trafiken i Stockholm rejält. Men debatten och lösningarna finns fortfarande i innersta- den. Sedan måste jag få säga någonting om SL, detta beryktade företag som tror att man får mer kunder om man höjer månadspriset samtidigt som man ser till att trafikstandarden är dålig. Man har vagnar som inte går därför att det är trafikfel på dem, man har signal- fel, det fungerar inte. Detta används som metod för att få nya kunder, har jag förstått. Nu senast ska man också höja priset på kupongerna. I Metro häromdagen läste jag: "SL vilseleder om biljettpris. - - - Priset på vissa resor har i realiteten ökat trots att priset på rabattkupongerna inte föränd- rats, skriver KO som uppmanar SL att höra av sig." Det är alltså falsk marknadsföring när den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting försöker ge sken av att det är billigare att åka när man faktiskt har höjt priset. Jag skulle vilja fråga Skårman: Om man nu får en sådan här försämrad trafik med inställda turer och höjt pris, hur tror Skårman att det stimulerar åkandet med kollektivtrafiken? På vilket sätt bidrar detta till att få folk att gå över till kollektivtrafik? Målsättning- en måste ju ändå vara att man i ett trängt läge, när det inte finns utrymme, väljer det som är mest kostnad- seffektivt och det som är möjligt att genomföra på trafikområdet. Det är kollektivtrafiken som är sats- ningen i innerstadskärnorna om man ska klara pro- blemet. Tack för ordet, fru talman! 0489591175704 N 2010-01-01 00:00:00 144094 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP0913/#anf112