<anforande>
<dok_hangar_id>2348418</dok_hangar_id>
<dok_id>GP09123</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:123 Onsdagen den 12 juni</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>123</dok_nummer>
<dok_datum>2002-06-12 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Krisplan mot ohälsa </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>05B7DB07-9D3E-4AEC-98D0-019CE7CD73E4</anforande_id>
<anforande_nummer>225</anforande_nummer>
<talare>SVEN-ERIK SJÖSTRAND (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag tror inte att jag och Margit
Gennser kommer överens här. Jag tror också att hon
och jag har lite olika bakgrund. Jag har varit fabriks-
arbetare i många år, och jag har alltså en industribak-
grund. Jag har sett vad ohälsa betyder. Jag har haft
många arbetskamrater och har många vänner som
egentligen skulle vara sjuka men som tvingas gå till
arbetet därför att karensdagen innebär att de annars
förlorar en tusenlapp i månaden. Med ytterligare
sänkta nivåer och ytterligare karensdagar är det fråga
om ganska mycket mer pengar. En ensamstående
mamma klarar inte av det. Det vet jag. Det är ett
problem för stora grupper.
Det här är klart en ideologisk fråga, där vi slår
vakt om den välfärdsmodell som finns och helst vill
se slopade karensdagar. På längre sikt tror jag att det
är väldigt bra att man har möjlighet att stanna hemma
när man är sjuk. Om man går till arbetet är risken att
det blir långa sjukskrivningstider i stället. Detta att
kunna återhämta sig själv är bra, om det används med
förnuft, vilket jag tror att de flesta av löntagarna i
landet kan göra.
</anforandetext>
<intressent_id>0891897903314</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>157169</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09123/#anf225</protokoll_url_www>
</anforande>
