2348418 GP09123 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:123 Onsdagen den 12 juni 2001/02 123 2002-06-12 00:00:00 Krisplan mot ohälsa EFC5DABF-AF58-485B-95CC-0436D828AB44 176 GUDRUN SCHYMAN (v) v Fru talman! Jag ska be att få börja med att yrka bi- fall till reservation 4 under punkt 5 i det betänkande som nu diskuteras, Krisplan mot ohälsa. Man kunde bli smått förvirrad när man hörde Bo Lundgren här tidigare. Han kanske hade tagit fel på dag och trodde att det var fredag och partiledardebatt. Men ärendet som diskuteras gäller ju ohälsan, och jag skulle vilja varna för att göra det till någon enkel valfråga och kasta ur sig floskler om enkla och snab- ba lösningar. Det har heller inte utskottet gjort, har jag förstått. Det är intressant att se, när man läser utskottets be- tänkande, att den borgerliga oppositionen inte har särskilt mycket att komma med. Vi är ganska överens om att detta är ett stort och komplext problem som det kommer att behövas en rad olika åtgärder för att rätta till och att detta kommer att ta tid. Det som skil- jer mellan de borgerliga partierna och Socialdemo- kraterna, Vänstern och Miljöpartiet gäller om riksda- gen nu före sommaren ska besluta att avsätta 10 % av försäkringskassans pengar för att använda till sjuk- vård. Det är ungefär den skillnaden det gäller. Det var också väldigt tydligt att Bo Lundgren inte hade några konkreta förslag. Men det var ändå rätt betecknande att se vilka frågor Bo Lundgren tog upp. En fråga som jag tror att väldigt många skulle vilja ha ett mer detaljerat svar på gäller detta med fusket. Det finns en föreställning - hos flera, tydligen - om att människor som är sjukskrivna är det därför att de tycker att det är okej även om man inte är sjuk, dvs. att man fuskar med systemen. Bakom de tankebanor- na döljer sig, tycker jag, en människosyn som åtmin- stone för oss i Vänstern är väldigt fjärran, nämligen att de sociala skyddsnäten och systemen och den generella välfärden är till för att utnyttjas, inte för att tillfredsställa människors behov av trygghet i sin vardag. Jag tycker att detta är en skrämmande syn som börjar göra sig gällande i samhället. Den går igen också när man tittar på Moderaternas och andra bor- gerliga partiers förslag om sänkningar av nivåerna i sjukförsäkringen. T.ex. ska man titta på lönen bakåt i stället för den nuvarande när man ska räkna ut sjuk- penninggrundande inkomst. Man vill också införa ytterligare en karensdag för att människor ska ha någon form av morot för att gå till jobbet. Det finns över huvud taget tydligen en föreställ- ning om att ju högre sjukpenningen är, desto mer är folk sjuka. Det är nog att läsa statistik på ett väldigt speciellt sätt. Det finns också en föreställning om att detta är något som är hastigt påkommet. Jag hörde Bo Lund- gren säga att de senaste fyra åren har sjukskrivning- arna ökat och de senaste fyra åren ser vi den här ut- vecklingen. Jag vill nog påstå att detta är problem som är betydligt äldre än så. Den statistik som finns och som utskottet har haft till sitt förfogande går åtminstone sex år bakåt i tiden, och man kan se att detta har skjutit i höjden ända sedan dess, dvs. också under den borgerliga regeringen. Jag tror att det är ganska rätt att säga att vi nu kan se notan för nedskärningarna under 90-talet - slim- ningarna av organisationerna och trimningarna på arbetsplatserna, både inom den offentliga och inom den privata sektorn. Det ger ju inte utslag på en gång, men efterhand kommer det. När det gäller den of- fentliga sektorn är detta väldigt tydligt, men också inom den privata sektorn. Det är också väldigt tydligt att det i hög grad gäll- er kvinnor. Vi vet ju att kvinnor i hög grad inte bara har oerhört låga löner utan också har anställningsför- hållanden som är mycket otrygga. Man går på tim- mar. Man har system med att arbetsgivaren ringer och de anställda springer. Man arbetar vid toppar. Man går på vikariat långa tider. Det här - att färre ska göra mer av jobb och helst på kortare tid - är tillsammans med nedskärningarna sådant som naturligtvis ger utslag, både i stress och i förslitningsskador. Det är naturligtvis på arbetsplat- serna som vi behöver göra saker. Det handlar om att anställa fler där det är för få - och det är det inom många sektorer, inte minst inom den offentliga sek- torn. Men det handlar också om att bedriva ett syste- matiskt arbetsmiljöarbete. Det handlar om att bygga upp den företagshälsovård som så många, inte minst de borgerliga partierna, var så ivriga att riva ned. Detta motsatte vi i Vänstern oss, men en majoritet ville ha det på det viset. Nu ser vi att den måste bygg- as upp igen. Det handlar om att människor i arbete måste få mer att säga till om, så att man bättre kan styra sin tid och få ihop det livspussel som många av oss har stora erfarenheter av att det är svårt att få ihop. Det handlar också om arbetstiden - självklart. Vi har en arbetstid i dag som utgår från en familjesitua- tion som vi hade på 50- och 60-talet, när det var en man som arbetade utanför hemmet och fick betalt och en kvinna som arbetade i hemmet och inte fick betalt. Men detta sammanlagt gjorde ändå att det här livs- pusslet gick ihop. Nu har vi inte den situationen, och jag tror inte att vi är särskilt många som vill tillbaka till den, med en som arbetar och får betalt och en som arbetar och inte får betalt. Jag tror att vi är rätt så inställda på att både män och kvinnor ska arbeta och också ha tid att leva, vara med barnen och sköta det som finns utanför familjen. Detta är dock svårt att få att gå ihop. För att det ska bli möjligt att också dela på det ansvar som hör till den obetalda sfären är det nödvändigt att vi går ned i arbetstid och att vi gör det allihop, inte bara de som frivilligt har lust att bekosta detta själva. Det är alltså många reformer som behöver genom- föras som tar sikte på arbetslivet - en reformering av arbetslivet, en modernisering av arbetslivet och en demokratisering av arbetslivet. Det behövs också ett modernt tänkande där man ser att den arbetstidsnorm som har varit rådande så länge i Sverige naturligtvis måste ändras i takt med att samhället ändrar sig. Jag tror inte att vi kommer åt ohälsan på jobben eller i samhället genom att sänka nivåerna i sjukför- säkringen och införa ytterligare karensdagar. Jag tror inte heller att vi kommer åt personalbristen, som ju är en stor anledning till att många slits ned och stressas sönder, genom att sänka bidragen till skolan, barnom- sorgen, sjukvården och äldrevården. Jag tror inte att vi kommer till rätta med ohälsan genom att ta bort pengar ur systemen. Snarare är det tvärtom. Det vi landar på - det är jag övertygad om - är att vi faktiskt behöver mer pengar ur statens budget för att se till att de verksamheter som ger trygghet i sam- hället, dvs. välfärden, ska fortsätta att vara generella och att ingen människa ska vara beroende av sin ekonomi för att kunna känna en trygghet i vardagen. Vi behöver mer pengar för att kunna höja lönerna inom den offentliga sektorn, och vi behöver mer pengar för att kunna anställa fler. Det här går naturligtvis på tvärs med de borgerli- gas alternativ. Jag tycker att det vore bra om också Bo Lundgren blev lite mer konkret och talade om: På vilket sätt blir människor friskare genom att vi sänker nivåerna i sjukförsäkringen och inför ytterligare en karensdag? På vilket sätt får alla offentliganställda, av vilka majoriteten är kvinnor, bättre arbetsförhållanden om vi drar undan 8-10 miljarder från den kommunala sektorn? På vilket sätt förbättrar vi möjligheterna att möta människors behov av vård genom att mjölka ur systemen runt 10 miljarder, som ni har föreslagit? De andra borgerliga partierna ligger lite lägre, men alla föreslår minskade resurser till det konto som har hand om sjukförsäkring och rehabilitering. På vilket sätt skulle vi kunna möta ökande behov genom minskade resurser? Det är en ekvation som inte går ihop. Men det är intressant, nu när partiledarna är här, att få en ordentlig redogörelse för hur ni tänker omkring detta. Jag skulle också väldigt gärna vilja höra vad det är för personer ni har hittat som fuskar med systemen. Jag vet nämligen att väldigt många människor blir upprörda och känner sig utpekade när den här typen av resonemang kommer upp. För att bespara dem det är det väl bäst att ni pekar ut ordentligt vilka det är. 0236004923301 N 2010-01-01 00:00:00 157120 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09123/#anf176