2348418 GP09123 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:123 Onsdagen den 12 juni 2001/02 123 2002-06-12 00:00:00 Fortsatt svenskt deltagande i en internatio- nell säkerhetsstyrka i Afghanistan 743250A1-46C8-487C-9E57-A3B1D757A4FF 1 HENRIK LANDERHOLM (m) m Fru talman! Jag ska inledningsvis klargöra att jag tänker hålla mig kort, beroende på att såväl mitt som en del av kammarens ledamöters intresse torde vara ganska likt det som majoriteten av svenska folket just nu har. Det är inte annat än att vi saknar en storbilds- TV här framför oss för att kunna följa Sveriges match mot Argentina. Inledningsvis hade jag tänkt mig ge ganska om- fattande testamentariska anvisningar - efter elva år i riksdagen är detta mitt sista anförande - men även det ska jag avhålla mig från. De anvisningarna får finna en annan form. Den fråga som nu ligger på kammarens bord är egentligen ganska enkel och okomplicerad. Det är nämligen ett rent följdbeslut till det som riksdagen i full enighet fattade i januari. Frågan är enkel och tydlig: Ska vi fortsätta med det svenska militära en- gagemanget i Afghanistan, eller ska vi inte göra det? Frågan handlar den här gången om att ge regeringen mandat att fram till den 20 december 2002 utsända en styrka om högst 45 man. Från min utgångspunkt är svaret också det ganska enkelt: Sverige måste självklart bidra till en rimlig säkerhetssituation i Afghanistan. Något annat vore orimligt, särskilt i denna stund när det afghanska folkets representanter i ett rådslag, loja jirga, nu för- söker lösa en hel del grundläggande problem avseen- de den afghanska statens framtida styrelseskick. Jag välkomnar att det finns en bred politisk enig- het i den här frågan. Vänsterpartiet har förvisso ut- tryckt sitt missnöje med livet och världen i allmänhet i ett särskilt yttrande, men det påverkar inte beslutets innehåll. Jag tycker att denna politiska enighet är av stor betydelse. Även om verksamheten i Afghanistan hittills har bedrivits på en icke-spektakulär nivå, är det viktigt att påpeka att det här en både väsentlig och fortsatt farlig insats. För de officerare och befäl som avses förstärka en hel del funktioner i Ishavsstyrkan - det gäller civilmilitär samverkan, infrastrukturell uppbyggnad och en del befattningar inom stabstjänstens och lo- gistikens områden - är det viktigt att ha svenska fol- kets eniga stöd i ryggen. Avslutningsvis vill jag också uttrycka min och mitt partis kritik mot att Sverige sex år efter att riks- dagen fattade beslut om att internationella insatser ska vara en huvuduppgift för totalförsvaret i allmän- het och för Försvarsmakten i synnerhet och två år efter det stora försvarsbeslutet inte har mer att erbjuda när det verkligen bränner till. Efterfrågade resurser för att förstärka Ishavsstyrkan i dess andra omgång har den här gången varit bl.a. mine awareness teams, säkerhetsförband och förband med förmåga till upp- byggnad av infrastruktur. Trots anmälningar till diverse styrkeregister som väl stämmer överens med de här behoven, har den svenska förmågeuppbyggnaden inom det militära försvaret gått så pass långsamt att vi denna gång inte har kunnat bidra mer substantiellt. Det beklagar jag. Den ökade handlingsfriheten behöver Sverige för att vi bättre i rikets säkerhetspolitiska intressen ska kun- na verka både hemma, i närområdet och längre bort. Det förtjänar alltså att påpekas att mycket arbete återstår innan vi har nått målsättningen ett allsidigt och flexibelt försvar som ska kunna verka som ett säkerhetspolitiskt instrument i många olika situatio- ner. Med detta vill jag yrka bifall till det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande nr 3 och dessutom ta tillfället i akt att i detta mitt sista anfö- rande, för denna omgång i kammaren i alla fall, tacka såväl talmännen som riksdagens personal för ett ut- märkt samarbete under de gångna elva åren. I detta anförande instämde Marianne Andersson (c) och Runar Patriksson (fp). 0838210948212 N 2010-01-01 00:00:00 156945 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09123/#anf1