2348417 GP09122 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:122 Tisdagen den 11 juni 2001/02 122 2002-06-11 00:00:00 Ett system för individuell kompetensut- veckling B56DF7AC-D30B-4A27-920D-A1C3210BBE29 152 ELVER JONSSON (fp) fp Fru talman! I dessa sista skälvande timmar blan- das vänligheter och möjligen ett sista försök att göra en heroisk insats i vår svenska riksdag. Därför bjuder också plikten - en kär sådan - att jag säger tack till alla goda riksdagskolleger, närvarande och andra, för många goda år i det svenska parlamentet: 13 år vid Sergels torg och 19 år här på Helgeandsholmen. Jag har tidigare sagt, och jag upprepar det, ett tack till utskottskolleger och utskottskansli. Jag vill tillägga ett tack till närvarande statsråd. Jag hade äran att sitta i samma presidium som Mona Sahlin i arbetsmark- nadsutskottet. Min förhoppning i den här delen är att vår demokrati ska kunna utvecklas i den meningen att fler medborgare engageras och att sakfrågorna lyfts fram starkare. Det tror jag vore en god politisk gär- ning. Fru talman! Strukturomvandlingen i näringslivet ställer långtgående krav på arbetskraftens kompetens. Det handlar om såväl breda som specialiserade kun- skaper och färdigheter, men kanske framför allt om att kunna inhämta nya kunskaper när villkoren änd- ras. Det gör de ju; tekniken utvecklas oerhört snabbt. Det finns redan i dag behov av återkommande fort- och vidareutbildning, och det behovet tror jag kom- mer att öka. Utbildningssystemet har som främsta uppgift att ge en bra grund för fortsatt, livslångt lärande och ska ses som en investering för framtiden. Arbetsmarknadspolitiken var under många år tidi- gare inriktad på att förse de stora industrierna med mer eller mindre utbytbar arbetskraft. En följd av det framväxande kunskapssamhället är att kraven i dag ställs högre på kunskaper och personliga färdigheter, och det vi ibland kallar kommunikativ förmåga. Det spelar helt enkelt stor roll vem man anställer. Ar- betsmarknadspolitiken måste läggas om och inriktas på den faktiska arbetsmarknad som växer fram. Den snabba teknologiska utvecklingen och nya förutsättningar på de internationella marknaderna etc. gör att planeringshorisonten krymper. Arbetsgivare kan i mindre utsträckning än tidigare bedöma det framtida behovet av arbetskraft. En följd av detta är att de lediga jobb som anmäls till arbetsförmedlingar- na i mycket stor utsträckning är tidsbegränsade. Folkpartiet har ansett att kompetensutveckling är en mycket viktig fråga, och vi har tidigare föreslagit att man rentav skulle kunna ta ut ett "friår" mitt i livet för att fortbilda sig. I dag har vi att ta ställning till regeringsförslag vad gäller individuell kompetensut- veckling, och grundtankarna i detta system ställer vi oss bakom. Länge var det oklart om regeringen över huvud taget skulle orka med att åstadkomma ett förslag i frågan. Till sist kom visserligen propositionen, men den innehöll inga lagförslag utan endast knapphändi- ga riktlinjer för den viktiga reform som därmed än en gång skjuts på en osäker framtid. Betecknande är att flera tunga fackliga organisationer haft invändningar mot regeringens förslag. Individuellt kompetenssparande, fru talman, främjar våra möjligheter att utbilda oss vidare. När vår kompetens stärks ökar också vår trygghet på ar- betsmarknaden, liksom vår benägenhet att pröva nya utmaningar i arbetslivet. Ökade möjligheter till kom- petenssparande är därför en viktig komponent i en strategi för långsiktig tillväxt i vårt land. Kompetenskontomodellen är inte bara positiv ur ett individperspektiv. För staten är den ett sätt att bidra till kompetenshöjning och därmed begränsa arbetslösheten. Det förstärker landets förmåga att stå emot ekonomiska kriser. Under högkonjunktur har vi råd med mer kompetensutveckling, men då finns kanske ingen tid för det. Under lågkonjunktur finns det tid, men då tycker sig många inte ha råd. Medlen på kompetenssparkontot är individens eg- na och ska kunna användas för den kompetensut- veckling som den enskilde själv bestämmer sig för. Kompetensutveckling ges en vid definition. Om sparmedlen inte kommer till användning för kompe- tensutveckling är det vår uppfattning att de vid ar- betslivets slut rentav skulle kunna användas för att förstärka pensionen. Från de fyra oppositionspartierna har vi föreslagit en ordning där varje individ ges möjlighet att göra avdrag vid inkomstbeskattningen för insättningar på ett individuellt kompetenskonto. Avdragsrätten bör gälla för insättningar på upp till ett prisbasbelopp per år. För statens del handlar det alltså inte om att ge bi- drag. Snarare handlar det om att ge en skattekredit på ungefär samma sätt som man i dag ger skattekredit för sparande i pensionsförsäkringar. När pengarna tas ut för att bekosta kompetensutveckling betalas in- komstskatt. Långsiktigt får staten tillbaka denna in- vestering genom de högre skatteintäkter och den lägre arbetslöshet som denna modell skulle kunna bidra till. Det har, fru talman, tidigare i debatten refererats till att två av våra tre största fackförbund djupt bekla- gar den hantering som frågan fått. Man har refererat innehållet av kritiken. Det är egentligen mycket star- ka skrivningar som har nått t.ex. riksdagsmajoriteten. Både TCO och SACO tycker att vad de kallar återre- miss vore rimligare. De säger att det är angeläget att vi skapar ett sys- tem där varje individ kan öka sin kunskap, utbilda sig och få en starkare position på arbetsmarknaden. Deras önskan är att riksdagsförslaget mer ska återspegla vad IKS-utredningen föreslog. De säger att förslaget i många avseenden måste förbättras om man ska kunna nå de mål som jag i och för sig tror att det finns en grundläggande enighet kring. Också utredningen var tillskyndare av dessa mål. Fru talman! Regeringens förslag har också brister vad gäller hur mycket pengar som får avsättas. Det ska endast röra sig om ett fjärdedels basbelopp, och förslaget ska ha ett slags låginkomsttagarprofil. Jag tycker att låginkomsttagares mer begränsade hand- lingsutrymme inte ska föranleda beloppsgränser som gör att hela reformen nu riskerar att bli ganska me- ningslös. I stället har vi förordat andra vägar, t.ex. sänkta skatter för i första hand låg- och medelin- komsttagare. Det skulle öka låginkomsttagares själv- bestämmande att disponera en större del av det egna inkomstutrymmet. Det ökade ekonomiska utrymmet skulle exempelvis kunna användas till ett riktat spa- rande, såsom kompetenskontosparande. Jag tror till sist, fru talman, att det är angeläget att också få arbetsgivarnas medverkan i ett system för individuell kompetensutveckling, bl.a. därför att ka- pitalet i ett sådant systemet då kan byggas upp i en snabbare takt. Redan i dag tar företagen ett betydande ansvar för de anställdas kompetensutveckling. Här är det emellertid fråga om mer direkt verksamhetsrelate- rad personalutbildning, där företaget också har ett avgörande inflytande. Det är inte lika självklart med en aktiv arbetsgivarmedverkan i ett kompetensspa- rande där medlen helt disponeras av den enskilde. För att stimulera arbetsgivare att bidra till den an- ställdes eget utbildningssparande anser vi därför att det bör införas en rätt till avdrag för sociala avgifter vid avsättningar till den anställdes kompetenskonto. Detta kan jämföras med de villkor som gäller för arbetsgivares avsättningar till pensionssparande för anställda. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re- servationen. 088849148003 N 2010-01-01 00:00:00 156898 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09122/#anf152