2348417 GP09122 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:122 Tisdagen den 11 juni 2001/02 122 2002-06-11 00:00:00 Ansvarsfullt fiske - svenska prioriteringar för EU:s framtida fiskeripolitik, m.m. C3CBAF5E-E39E-41EA-B71C-9489E9BC7555 111 CARL G NILSSON (m) m Fru talman! Fru jordbruksminister! Såväl mitt första som mitt sista anförande i Sveriges riksdag kom att handla om fiske och fiskeripolitik. Då, för 14 år sedan, gällde det bl.a. den urgamla regeln om att kräftor varken fick fiskas eller saluföras före den 7 augusti. Debatten gick oerhört het om denna i det svenska folkdjupet rotade tradition. Jag får erkänna, fru talman, att jag också talade för ett bibehållande av denna regel, trots att argumenten var synnerligen svaga. Senare i min riksdagskarriär har jag kommit på bättre tankar och medverkat till att kräftor ska kunna fiskas när de har en bra kvalitet, och med frysens hjälp kan de ätas närsomhelst under året. Inom pa- rentes, fru talman, kan jag ändå notera att vi svenskar envisas med att låta 90 % av konsumtionen av kräftor ske i augusti och i början av september. Men nu var det inte detta som vi skulle tala om i dag, även om jag tror att våra väljare och vår befolk- ning bryr sig mer om denna höstens höjdpunkt, som kräftskivan är, än om EU:s framtida fiskeripolitik. Det betänkande som ligger på våra bord har, som fru talman just annonserade, den ambitiösa titeln Ansvarsfullt fiske - svenska prioriteringar för EU:s framtida fiskeripolitik, m.m. Förmodligen finns det anledning att diskutera "m.m." mera än fiskeripoliti- ken i EU, därför att där är vi nog ganska överens. Jag tror nämligen att vi är fullständigt överens i den här kammaren om att allt fiske ska bedrivas så att det, som det numera heter i så många sammanhang, är långsiktigt hållbart. Det betyder i det här fallet att vi inte får skörda mer än våra sjöar och hav produce- rar. Tyvärr har vi sedan flera år tillbaka överträtt den här regeln, och vi ser skrämmande resultat för flera fiskarter. I huvudsak har jag inget att erinra om när det gäl- ler den skrivelse från regeringen som är huvudanled- ningen till den här debatten. Vad som är viktigt när vi nu diskuterar den framtida fiskeripolitiken och fram- tida möjligheter till fiskeuttag är att vi måste utgå från vetenskapliga bedömningar av hur bestånden ut- vecklas och vad de tål för beskattning. Vi har inga andra metoder, och här finns inte plats för tyckande. Ett annat oeftergivligt villkor är kravet på gräns- överskridande regler. Vad hjälper det om vi ålägger svenska fiskare begränsningar eller fiskeförbud om baltiska, polska, danska eller andra länders fiskare och fiskeföretag fortsätter som om ingenting hänt? Enligt min uppfattning ska fisketrycket i haven regleras dels genom TAC, dvs. högsta tillåtna kvoter, dels genom regler om fiskets bedrivande - det hand- lar t.ex. om selektiva redskap. Efterlevnaden av detta ska och måste kontrolleras med skärpa. Hur dessa kvoter fiskas, alltså hur många båtar eller hur stora båtar det är fråga om, tycker jag inte är en sak för oss politiker att avgöra. Jag brukar någon gång jämföra med att vi har kvoter även när det gäller annan produktion, och vi lägger oss naturligtvis inte i från politiskt håll hur dessa kvoter uppfylls. Varje mjölkproducent har t.ex. en mjölkkvot. Det skulle inte falla oss in, fru talman, att lägga oss i hur många mjölkmaskiner han använ- der, hur stor besättning eller hur många kor han har. Men TAC och regler om redskap är en nödvändighet, och detta ska beslutas i enighet länderna emellan. Fru talman! Det finns flera intressanta inslag i det här betänkandet som rubriceras "m.m.". Det handlar t.ex. om de svenska yrkesfiskarnas villkor som före- tagare, som inte är konkurrensneutrala i förhållande till andra länders. Det handlar om vattenbruk. Det handlar om fisketurism. Det handlar om fritt handred- skapsfiske, om fiskevårdsavgifter och om fiskeförbud utanför Norrlandskusten. Och det handlar om de skador som de växande bestånden av skarv åsamkar m.m. Här vill jag hänvisa till våra reservationer på de olika ämnesområdena som finns i betänkandet. Jag vill i det sammanhanget, fru talman, yrka bifall till vår reservation nr 3. Jag vill ändå kommentera ett par av dessa frågor, först fisketurism och dess koppling till landsbygdsut- veckling. Av alla mer eller mindre flummiga förslag som diskuteras på temat hela Sverige ska leva torde fiske, sportfiske och fisketurism vara ett av de mest konkreta. Det finns cirka två miljoner sportfiskare i Sverige och många gånger flera i våra europeiska grannlän- der. De utgör en otrolig potential för turism. Vi har ändå i vår reservation nr 20 framhållit att det finns brister och hinder och att det måste till lagändringar på flera områden för att fisketurismen ska kunna bli den växande näring som den har möjlighet att bli. I november presenterade landshövding Anita Brå- kenhjelm sin utredning om det fria handredskapsfis- ket och om en allmän fiskevårdsavgift. Utredningen föreslår en statlig fiskevårdsavgift på 200 kr, men man föreslår inte den radikala förändring av det fria fisket som jag tycker hade varit önskvärd. Utredaren anför att hon därvidlag har föreslagit vad hon anser är "politiskt genomförbart". En sådan slutsats är märk- lig. Det är ett stort avsteg från svensk utredningsmo- dell. Jag trodde att sakfrågan skulle styra en utredning och att politikerna därefter skulle avgöra vad som är politiskt genomförbart. Huvudavsikten med utredningen var att den skulle komma med förslag till lösningar på problemen och motsättningarna kring det fria handredskapsfisket. Alla riksdagspartier var överens om att beställa ut- redningen. Jag är besviken på utredningsförslaget. Det löser inte huvudproblemet och tar inte bort några motsätt- ningar. Vi måste ge tillbaka fiskevattenägarna den suveräna rätten att förvalta sina egna vatten. Man kan inte låta det fria fisket fortsätta att gälla där man bil- dar fiskevårdsområden och säljer lokala fiskekort. Ett sådant dubbelsystem skapar om möjligt ännu större motsättningar än tidigare. Att staten inför fiskekortsförsäljning på statens vatten har jag naturligtvis ingenting att invända emot, tvärtom. Det borde vara lika självklart som att staten genom Sveaskog tar betalt för jaktarrenden. Låt oss begränsa reformen till detta och i stället utveckla ett direkt förhållande mellan producent och konsument, mellan fiskevårdsområde och sportfiskare. Jag tror inte på att inrätta en ny institution för att beskatta sportfiskare, vars pengar sedan genom politiska be- slut skulle delas ut till politiskt korrekta eller önsk- värda projekt. Fru talman! Mitt sista men bestämda råd till kommande riksdag och regering blir att inte införa en allmän fiskevårdsavgift. För övrigt vill jag i stort sett instämma i Ingvar Erikssons ord. Han tackade på ett välformulerat sätt för sin tid i Sveriges riksdag. Jag vill göra det samma. 0929270135300 N 2010-01-01 00:00:00 156857 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09122/#anf111