<anforande>
<dok_hangar_id>2348416</dok_hangar_id>
<dok_id>GP09121</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:121 Måndagen den 10 juni</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>121</dok_nummer>
<dok_datum>2002-06-10 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>En samlad naturvårdspolitik </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>2BD3BD35-D2E8-4E45-8D1D-B4410B611BC6</anforande_id>
<anforande_nummer>93</anforande_nummer>
<talare>ALF ERIKSSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Göte Jonsson och jag har fört den här
debatten många gånger. Miljöbalken reglerar miljö-
förhållandena. Där har det skrivits in att länsstyrelsen
har möjlighet att kräva anmälningsplikt för områden
som man anser vara så känsliga att naturen kan ta
skada av ett alltför flitigt utnyttjande. Det är en del i
frågeställningen, och den går att reglera i miljöbal-
ken.
Däremot regleras inte markägarens ställning och
rätten att beträda annans mark - det som vi i dagligt
tal kallar för allemansrätten - i miljöbalken. Det är en
sedvanerätt, som Göte Jonsson mycket riktigt säger,
så det finns inga regler.
Det som man kan göra, och det som jag tycker är
helt riktigt att göra, är att man använder allemansrät-
ten på ett förnuftigt sätt och för en dialog med mark-
ägaren om allemansrätten ska utnyttjas på ett kanske
lite mer vidlyftigt sätt än man gör när man plockar
bär och svamp.
</anforandetext>
<intressent_id>0667054859301</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>156723</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09121/#anf93</protokoll_url_www>
</anforande>
