2348416 GP09121 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:121 Måndagen den 10 juni 2001/02 121 2002-06-10 00:00:00 Hållbar utveckling 5C183E2B-982E-4493-BC2A-5A1ABDFA3A31 49 MARIA WETTERSTRAND (mp) mp Fru talman! Det är lätt att prata om hållbar ut- veckling men lite svårare att definiera vad som egentligen menas med detta. I den gröna ideologin är det grundläggande att sträva efter en hållbar utveckling. Med en sådan me- nar vi ett samhälle som är så bra att alla kan leva där alltid och där vi inte förstör livsförutsättningarna för dem som ska leva på jorden efter oss. Vi menar att vår livsmiljö - det vatten som vi dricker, den luft som vi andas, den jord som vi odlar och den mat som vi äter - är själva grundförutsätt- ningen för liv på jorden. Om vi förstör det finns det ingen grund för ett hållbart samhälle ur några andra aspekter heller. Na- turen har för övrigt en stor betydelse för vår sociala tillfredsställelse, och det finns få människor som skulle vilja leva i en värld utan skogar, sjöar och en levande biologisk mångfald. För några veckor sedan kom en rapport från FN som sade att 25 % av jordens däggdjur kommer att vara utrotade om 30 år, om vi inte gör någonting. Det fick små notiser i kvällstidningarna med en bild på en tiger vid sidan av, så antagligen var tiger ett av de djur som skulle komma att försvinna. Vi diskuterar inte den typen av nyheter särskilt mycket i den aktu- ella debatten, vilket jag tycker är beklagansvärt. Vi menar att ekologisk hållbarhet måste finnas som en övergripande ram för hållbar utveckling, och inom den ramen ska man skapa förutsättningar för sociala, kulturella och ekonomiska hållbarhetsaspek- ter. Vi anser att de sociala, kulturella och ekonomiska aspekterna på hållbarhetsbegreppet är nödvändiga för att vi ska kunna anse att en hållbar samhällsutveck- ling har uppnåtts. Så är inte fallet i dag, det är många som har sagt det redan. En miljard människor på jorden har inte tillgång till rent vatten, och 2,4 miljar- der saknar möjlighet att tillfredsställa grundläggande hygieniska behov. Det tycker vi inte är en hållbar utveckling. Om man nu ska diskutera definitionen av hållbar utveckling har vi försökt se vad regeringens defini- tion är, och det har varit ganska svårt att få något konkret svar på. Inom Regeringskansliet har Finans- och Näringsdepartementen försökt att precisera be- greppet. De skriver i en rapport att med hållbar ut- veckling avses att värdet av samhällets samlade ka- pital per person, vilket består av realkapital, human- kapital samt miljö- och naturkapital, inte minskar över tiden. Den definitionen är hämtad från Långtids- utredningen, som är utarbetad inom Finansdeparte- mentet. Man tar också upp en invändning mot den definitionen, eftersom den förutsätter att olika typer kapital, alltså naturkapital, realkapital och humanka- pital, kan ersätta varandra. Dessutom sägs i definitio- nen ingenting om fördelningen av resurser mellan fattiga och rika länder och människor. Men Finansde- partementet, till skillnad från Miljöpartiet, finner inte den här invändningen avgörande och avfärdar den och håller fast vid det andra. Samtidigt ska man se hur det ser ut i världen. 15 % av världens befolkning förbrukar 85 % av världens naturresurser. Det kan knappast vara en rättvis fördelning och kan knappast anses vara hållbart. Av regeringens skrivelse om hållbar utveckling framgår inte ifall man stöder Finans- och Näringsde- partementens ohållbara definition på en hållbar ut- veckling. Därför skulle jag vilja ställa frågan till mi- nistern om det är den definitionen som regeringen också ansluter sig till. Vi i Miljöpartiet anser att be- greppet hållbar utveckling måste ges en tydligare innebörd men att den innebörden inte ska vara på det sätt som den definieras på Finans- och Näringsde- partementen. Vi delar regeringens uppfattning i skrivelsen om att ansvaret för att uppnå en hållbar utveckling i hu- vudsak ligger på varje nation och att lösningarna kan se olika ut i olika länder. Jag vill också poängtera att det är uppenbart att det finns många frågor som måste lösas internationellt. Enskilda länders agerande kan i de fallen vara mycket betydelsefullt, både i rollen av föregångare och vägvisare och i rollen som pådrivare och idéväckare. Vi menar att Sverige måste ta på sig alla de här rollerna. Först några kommentarer om den nationella poli- tiken. Jag kan nämna att jag inte håller med mina partikolleger i Jönköping om att avfallsförbränningen är "rackarns bra", utan tvärtom. Jag har försökt dis- kutera frågan med dem, men de ser väl mera pragma- tiskt på det hela än vad jag gör. Jag tycker att det är ett stort problem. Just energifrågorna är en av de saker där det tycks vara svårt att komma fram nationellt och göra någon- ting konkret och riktigt bra. Vi menar i Miljöpartiet att man måste avveckla kärnkraften och att man måste avveckla de fossila bränslena. Vi har lyckats nå framgångar inom många politiska områden under den här mandatperioden, men just i energifrågorna tycks det vara oerhört svårt att vända utvecklingen. Kärn- kraftskramarna har haft en alltför stor inverkan på den politik som har bedrivits. Det enda vi är överens med Moderaterna om är att regeringens energiproposition inte är bra, däremot delar vi inte deras uppfattning i särskilt många andra frågor inom energipolitiken. Förnybar och ren energi måste finnas att tillgå till en rimlig kostnad för alla människor på jorden. Vi tror att det behövs ett internationellt samarbete på de här områdena och anser att man skulle kunna inrätta en oberoende myndighet eller institution som ska jobba för att främja just förnybara energikällor. Men det är också väldigt mycket som man kan göra redan nu. Sverige har inte tagit de steg i rätt riktning som vi hade önskat. Vad gäller fattigdomsbekämpningen i världen är det en hel del saker som Sverige skulle kunna göra nationellt för att påverka utvecklingen. En sak är att föregå med gott exempel och skriva av de fattigaste ländernas skulder samt verka för att marknaderna i de rika länderna öppnas för de fattiga ländernas produk- ter så att vi slutar att bygga upp stora tullmurar mot de fattiga länderna för att gynna våra egna ekonomi- er. En annan fråga handlar om biståndet där vi har drivit på och fått igenom en ökning av biståndet, men vi anser att det måste öka ytterligare. Klimatfrågan är en annan fråga som vi har disku- terat under de senaste åren ganska mycket här i Sve- rige. Vi delar inte regeringens syn på hur klimatfrå- gan ska lösas, eller rättare sagt tycker vi inte att man gör tillräckligt. Där anser vi att Sverige måste vara pådrivande i internationella klimatförhandlingar. Det har man jobbat rätt så bra med, men man måste också vara pådrivande nationellt. Vi måste inse att Kyoto- protokollets mål är en absolut miniminivå, alltså det absolut lägsta som länderna i världen kunde komma överens om. Alla ansvarstagande länder måste gå långt före den miniminivå som är fastslagen i Kyoto- protokollet. Den svenska regeringens klimatpolitik är ansvarstagande i ord, men de förslag som den resulte- rar i är inte särskilt radikala. Vi menar att målet om 4 % minskning till 2010 innebär att man lämnar över större delen av proble- men till kommande generationer, och det är inte okej. Inom de närmaste 50 åren tror vi att man måste få ned utsläppen av växthusgaser med i storleksordningen 75 %. Då är 4 % på tio år inte särskilt ansvarstagande. Vi är dessutom övertygade om att en skarp målsätt- ning ger drivkraft till utveckling av miljöteknik och till åtgärder inom industrin och att det i längden också gynnar Sverige ekonomiskt. Därför bör man arbeta med de här frågorna. Jag vill nämna några saker om det internationella samarbetet och den gröna rörelsens krav inför Johan- nesburg. En av de viktigaste frågorna är frågan om tillgång till vatten. Där är huvudbudskapet från den gröna rörelsen att man måste stoppa privatiseringen av vattenresurser. Det är någonting där regeringen i Sverige inte har gjort något tydligt ställningstagande mot situationen i dag. Där menar många att som en utväg från den rådande vattenkrisen ska vatten trans- porteras från det ena området till det andra. Då öpp- nar man för en privatisering av distributionssystemen och en expansion för mer förpackningar osv., vilket knappast är en hållbar utveckling. Vi anser att till- gång till rent vatten är en mänsklig rättighet som inte ska bli föremål för privatisering. Det här bör Sverige på Johannesburgskonferensen å det starkaste engage- ra sig i, alltså mot att man ska privatisera vattentill- gångar. Det är en oerhört väsentlig fråga. Tillgången till rent vatten är en förutsättning för människors välfärd och hälsa. En annan fråga rör internationella handelsavtal. Vi menar att man måste ge miljö- och sociala regler företräde framför WTO:s handelsregler och att man bör skapa en internationell legalt bindande konven- tion om storföretagens sociala och miljömässiga an- svar. Det är inte acceptabelt, menar vi, att man låter regler som syftar till att gynna frihandeln gå före människors hälsa och miljön. Detta är en fråga som vi hoppas att regeringen driver hårt i förhandlingarna med de andra länderna. Avslutningsvis vill jag rikta några ord till Jonas Ringqvist som tackade Miljöpartiet tidigare i sitt anförande. Jag får väl passa på att tacka Jonas Ringqvist för att han inte har varit alltför motsträvig när Miljöpartiet har kommit med goda idéer i för- handlingarna. Han har t.o.m. stött dem väldigt ofta och en och annan gång kommit med bra förslag själv. Jag vill tacka för ett gott samarbete och kan säga att i vissa frågor tycker jag att det är synd att vi inte alltid fått med Vänsterpartiet på det miljöansvar som man borde ta inom t.ex. trafik- och energipolitiken. Tack så mycket! 031414803913 N 2010-01-01 00:00:00 156679 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09121/#anf49