2348415 GP09120 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:120 Onsdagen den 5 juni 2001/02 120 2002-06-05 00:00:00 Partnerskap och adoption, m.m. E9EF1033-BCA3-4BBD-A0F9-6FA9A3CA95A5 37 MARIANNE CARLSTRÖM (s) s Herr talman! Jag vill inleda med en kort berättelse om en alldeles vanlig kvinna i dagens Sverige. Maria heter hon, och här är hennes historia. Jag vet inte när jag bestämde mig för att jag ville ha barn, säger Maria. Jag tror att det var när den himlastormande lyckan över att ha hittat kärleken hos en annan kvinna hade lagt sig och blivit vardag som tankarna växte fram. Min längtan efter ett barn fick då på allvar en plats i mitt hjärta. Jag minns att det tog ganska lång tid för tankarna att mogna fram till något konkret. Olika alternativ fick efter hand läggas åt sidan. Jag levde ju med en kvinna, och trots att vårt förhållande var stabilt och kärleksfullt gillades det inte av samhället i ett barn- perspektiv. Som adoptivförälder eller fosterförälder skulle jag direkt underkännas av samhället; det visste jag om, avslutar Maria. Att få barn är en naturlig längtan hos de flesta människor, oavsett sexuell läggning. En viktig fråga är hur vi skapar ett samhälle som gör att varje litet barn och varje familj kan leva trygga och harmoniska liv. Som lagstiftare måste vi politiker alltid prioritera barnens behov. Lagarna ska vara en stabil grund som skyddar våra barn emotionellt, socialt och ekono- miskt. Efter att ha suttit här och lyssnat på tidigare inlägg tycker jag att det är viktigt att vi inte träter om vilket parti som är mest barnvänligt eller tävlar om vem som är bäst skickad att stå upp för barnens rättigheter. Jag tror nämligen att alla vi som deltar i den här de- batten brinner för ett barnvänligt samhälle, där varje liten parvel känner sig önskad och älskad, och för ett Sverige präglat av medmänsklighet och respekt för människovärdet. Det är en självklarhet att människor ska behandlas likvärdigt i vårt land. Ingen ska behöva leva under förtryck, diskriminering, rädsla eller fruktan därför att hon eller han upplevs som annorlunda och inte passar in i gängse mallar. Dagens debatt handlar om homosexuellas föräld- raskap, men inte enbart om detta. Debatten handlar lika mycket om respekt för varandra. Den blir en slags värdemätare på vår människosyn och ett test på om vi är beredda och villiga att ta striden mot de förtryckande normerna. Herr talman! Familjer svarar i dag för ett spän- nande och mångfasetterat spektrum av olikheter: gemensamma barn, hennes och hans barn, extramor- mor, morfar, låtsatsfarfar, ensamhushåll, heterosexu- ella familjer och homosexuella familjer. Människor är i dag friare att leva i olika former, och ofta fungerar detta bra. Det brukar det göra när människor tillåts att leva på det sätt som de tycker passar dem bäst, utan att de skuldbeläggs därför att de inte har lust eller inte kan eller inte vill leva efter en viss schablon. Det är det som är frihet. Barn behöver trygga och goda föräldrar, men barns familjer kan se olika ut. Detta innebär bl.a. att de som önskar bli adoptivföräldrar ska prövas på samma villkor. Det inbegriper även par som lever i en homosexuell relation. Herr talman! Vid behandlingen av lagutskottets betänkande Partnerskap och adoption, m.m. ska jag först och främst koncentrera mig på frågorna kring internationell adoption. Utskottsmajoriteten föreslår ändrad lagstiftning på flera punkter, nämligen dels när det gäller reglerna kring styvbarnsadoption, dels när det gäller homo- sexuella pars möjlighet att gemensamt utses till sär- skilt förordnade vårdnadshavare. Detta avsnitt kom- mer min partikollega Raimo Pärssinen att ta upp i sitt anförande. Den tuffaste debatten har handlat om internatio- nella adoptioner. Innan jag går in på detta ämne vill jag en gång för alla slå fast att ingenting talar för att förmågan att älska och vägleda ett barn sitter i den sexuella läggningen. Det känns lite onödigt att behöva säga detta. Det borde vara en självklarhet, men med tanke på hur osaklig och ibland smutsig den offentliga debatten har varit vill jag ändå klarlägga detta. Jag vill också betona att regeringens förslag handlar om prövning och ingenting annat. Att prövas innebär ingen rätt för registrerade partner att få ad- optera, lika lite som det innebär för makar. Men den stora orättvisan handlar om att ett homo- sexuellt par som lever ihop i ett stabilt partnerskap inte ens får ansöka om att bli prövade. Lagen har automatiskt och på förhand dömt ut en hel grupp människor. Alla adoptioner föregås av en mycket noggrann och grundlig prövning. Att adoptera ett barn är en lång och utdragen procedur, och det kan och ska bara ske om det är till gagn för barnets bästa. Självklart ska detta ske varsamt och försiktigt. Adopterade barn är barn som en gång har övergi- vits, barn som kanske lämnats på ett barnhem eller lagts vid en vägkant. Det är barn som måste få en ny chans i livet. För dessa barns skull - inte för de vux- nas - måste adoptionsprövningen alltid ske på indi- vidnivå. Om det inte är uppenbart att paret är det bästa alternativet för barnet godkänns inte adoptio- nen. Det är faktiskt inte mer dramatiskt än så. När diskussioner förs om internationella adoptio- ner för homosexuella par är det främst två huvudin- vändningar som man brukar använda. 1. Givarländerna skulle reagera så negativt på en lagändring att även heterosexuella svenskars möj- ligheter till adoption skulle hotas. 2. Eftersom inget givarland är berett att adoptera barn till en homosexuell familj skulle en lagänd- ring vara ett slag i luften. Visst, det är mycket som tyder på att de flesta ur- sprungsländer och adoptionsorganisationer inled- ningsvis inte kommer att medverka till att låta regist- rerade partner adoptera. Lagrådet har uttalat att det inom överskådlig framtid kan bli svårt för homosexu- ella att kunna få adoptera från utlandet, men lagrådet har inga lagtekniska invändningar eller skäl för att avstyrka förslaget. Att givarländer inte vill medverka till att låta registrerade partner adoptera ska vi givet- vis respektera. Men samtidigt ska vi arbeta för att bilda opinion och bryta ned de fördomar mot homo- sexualitet som finns såväl i andra länder som här hemma. Svensk lagstiftning kan inte bygga på andra län- ders värderingar. Vi måste själva bestämma om vi tillåter lagar som diskriminerar eller inte. Utskotts- majoriteten anser att svenska lagar under inga om- ständigheter får bygga på att legitimera fördomar. Det finns alltså starka skäl för att ändra en lagstiftning som upplevs som en kollektiv diskriminering. Dess- utom växer öppenheten och acceptansen för homo- sexuella och homosexualitet hela tiden. Givarländer- nas negativa inställning är inte given en gång för alla. Farhågorna att möjligheten för registrerade partner att adoptera skulle äventyra svenska makars möjlighet att adoptera är enligt utskottsmajoritetens mening dåligt underbyggda. Ursprungsländerna har tillfrågats, och bara ett land, Lettland, har svarat att det finns en risk för en sådan utveckling. Och så till den kanske viktigaste frågan, som många oroar sig för: att barn som adopteras till ho- mosexuella familjer skulle fara illa. All tillgänglig internationell forskning visar att barn i homosexuella familjer mår bra. De är inte annorlunda än andra barn. Givetvis välkomnar vi mer forskning om adopterade barn. En adoption är en mycket stor omvälvning i ett barns liv, och det ska vi ta på allvar, men det är en stor förändring oavsett om adoptionsföräldrarna är homosexuella eller heterosexuella. Den forskning som finns är entydig: Det finns ingen skillnad mellan homosexuella och heterosexuella föräldrar när det gäller deras förmåga att ge barnen god omsorg och omvårdnad. Vi måste kunna stå för att det är våra personliga förutsättningar och upplevelser av livet, inte vår sexuella läggning, som avgör hur vi fungerar som föräldrar. Herr talman! För att de föreslagna lagändringarna om adoption ska kunna genomföras föreslås att 1967 års konvention om adoption sägs upp. Konventionen syftar till att utjämna olikheterna mellan staternas adoptionsregler och att tillgodose barnens bästa. Den har bara undertecknats av 16 länder. Flera skäl talar för att denna konvention ska sägas upp. Redan före tillträdet hade Sverige regler om adoption som i hu- vudsak stämde med konventionen. Hänsynen till barnens bästa kommer därför inte att äventyras. Ett annat skäl är att konventionen är gammal. Många av Europas länder står utanför den. Den har alltså inte så stor betydelse som tanken var när den avtalades. Haagkonventionen antogs 1993, och närmare 40 länder har anslutit sig. Den gäller som lag i Sverige. Konventionen syftar till att stärka barnens rättsskydd vid internationella adoptioner. Tanken är att anslutna stater ska samarbeta så att både ursprungsland och mottagarland ansvarar för att adoptioner genomförs till barnens bästa. Konventionen omfattar inte regist- rerade partner. Av uttalanden i samband med att kon- ventionen antogs framgår att man inte ansåg att den skulle begränsa konventionsstaternas möjlighet att ha egna bestämmelser om vilka som ska godtas som adoptanter. Det finns alltså inget hinder mot att bestämmelser införs som ger registrerade partner möjlighet att ad- optera barn. Sådana adoptioner kommer visserligen inte att omfattas av konventionen, men svenska regler om adoption innebär att barnen ändå har samma rättsliga skydd. Herr talman! Det är inte vår uppgift att använda lagen för att upprätthålla ålderdomliga värderingar. Som medmänniskor och politiker måste vi se till verkligheten. Det handlar om att bejaka och uppmunt- ra kärleksfulla och trygga familjebildningar. Bara så kan vi bygga det bästa samhället för våra barn. Jag yrkar bifall till propositionen och avslag på samtliga reservationer. I detta anförande instämde Nikos Papadopoulos, Anita Johansson, Cinnika Beiming, Anders Berglöv, Laila Bjurling, Hillevi Larsson, Karin Jeppsson, Pär Axel Sahlberg, Anders Bengtsson, Märta Johansson, Nils-Erik Söderqvist, Christina Nenes, Marina Pet- tersson, Monica Green, Mariann Ytterberg, Paavo Vallius, Raimo Pärssinen, Lars Lilja och Rune Berg- lund (alla s), Tasso Stafilidis och Tanja Linderborg (båda v), Kia Andreasson (mp) och Ulf Nilsson (fp). 0810673119603 N 2010-01-01 00:00:00 156463 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09120/#anf37