2348415 GP09120 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:120 Onsdagen den 5 juni 2001/02 120 2002-06-05 00:00:00 Partnerskap och adoption, m.m. D9DC7ABA-370C-4B7E-9DFF-88F9D7C5E280 21 TANJA LINDERBORG (v) v Fru talman! När jag kom in i riksdagen för åtta år sedan fick jag en förfrågan om jag ville vara med på en motion som skulle gå ut på att man skulle tillåta homosexuella par att adoptera. Utan att fundera vida- re över det sade jag reflexmässigt nej. Jag hade näm- ligen aldrig haft anledning att fundera över den pro- blematiken. I min mycket tidiga barndom var det faktiskt kri- minellt att vara homosexuell, och ända fram till 1979 betecknades homosexualitet som en sjukdom, så jag hade aldrig haft någon anledning att fundera över detta. Men senare kom jag att berätta om den fråga som jag hade fått för mina döttrar. Då sade de: Nä- men mamma, ingen vuxen har väl rätt att adoptera. Däremot har barn rätt att komma till sjysta föräldrar, och det kan väl lika gärna vara homosexuella par. Detta gjorde att jag året därpå skrev en motion under allmänna motionstiden. Först året därefter, efter ännu en motion, bifölls den delvis. Men det är inte bara jag som har skrivit motioner om det här, utan det är många i den här kammaren. Den som jag särskilt tänker på en dag som denna är Barbro Westerholm som har varit en sådan drivande kraft i riksdagen när det gäller de här frågorna. Det är med stor tillfredsställelse som jag konstate- rar att det finns en bred politisk enighet i det här ärendet. Inte mindre än fem av riksdagens sju partier har ställt sig bakom regeringens förslag om att låta homosexuella par prövas som adoptivföräldrar, att de gemensamt ska kunna utses till särskilt förordnade vårdnadshavare och att det ska finnas möjlighet till styvbarnsadoption. Det sistnämnda står faktiskt sex av riksdagens sju partier bakom. Genom den forskning som finns vet vi att barn i homosexuella familjer inte utvecklas sämre eller annorlunda och inte heller är mer utsatta för mobb- ning än barn i heterosexuella familjer. Resultaten är samstämmiga. All tillgänglig internationell forskning visar alltså att barn i homosexuella familjer mår bra. Det slogs senast fast av fyra ledande experter på om- rådet i DN Debatt för drygt en vecka sedan. Men det som kanske har väckt de starkaste reak- tionerna är internationella adoptioner. Det hävdas i debatten och i en del motioner att den som är interna- tionellt adopterad bär med sig ett annorlundaskap som i sig självt är krävande att hantera, och att då växa upp i en familj med föräldrar av samma kön skulle innebära ytterligare ett annorlundaskap. Men det kan resas flera invändningar mot det här resone- manget. Det går inte att dela upp mänskligheten i två kollektiva kategorier - dels en mindre kategori, där människorna främst karakteriseras av att de är homo- sexuella, dels en större kategori, där människorna främst karakteriseras av att de är heterosexuella. Och det går inte att säga att de i den sistnämnda kategorin i grunden är lika. Vissa heterosexuella kvinnor och män bär på betydligt fler annorlundaskap än vissa homosexuella och tvärtom, naturligtvis. Olikheterna går inte att addera på ett matematiskt sätt. Hur de utlandsadopterade barnen mår har skildrats i ett par TV-program, och av dem kan man lätt få intrycket att alla adoptivbarn mår dåligt. Så är natur- ligtvis inte fallet. I själva verket har de flesta ungdo- mar som har varit föremål för den här undersökning- en klarat sig mycket bra. Flera utlandsfödda barn som kommer till Sverige har minst en separation bakom sig. Vissa har varit på barnhem, där de fått ett minimum av stimulans och kärlek. Man kan förstå att sådana omständigheter sätter sina spår. Fru talman! Ett annat argument är att om Sverige tillåter att homosexuella par får prövas som adoptiv- föräldrar kommer givarländerna att stoppa all adop- tion till Sverige. Det vet vi faktiskt ingenting om. Enligt min och Vänsterpartiets mening ska inte andra länders fördomar styra den svenska lagstiftningen. Dessutom har jag svårt att förstå att den heterosexu- ella normen ska överordnas homosexuellas rättigheter att inte bli diskriminerade, dvs. att bli bedömda på precis samma sätt som heterosexuella par. Jag vill upplysa i och för sig redan upplysta per- soner om att det i flera delstater i USA redan är tillå- tet för homosexuella par att adoptera. Kanada är ock- så ett exempel. Storbritannien förbereder just nu en ändring av sin lagstiftning. I debatten hävdas också vikten av att barn så långt som möjligt bör ha rätt till identifikation med föräld- rar av båda könen. Med detta resonemang borde egentligen inte ensamstående ha rätt att bli prövade som adoptivföräldrar. Men dagens familjebildning ser ju inte ut som den gjorde för bara 20 år sedan. Det finns så många olika typer av familjebildningar, varav homosexuella är en. Jag menar att främst de barn som redan finns i homosexuella familjer måste få samhäl- lets erkännande och en juridisk bekräftelse på att de finns. Det är vår uppgift som politiker att värna om dessa barn. Regeringen är lite motsägelsefull, tycker jag, när de å ena sidan lägger fram ett förslag om att samkö- nade par ska kunna prövas som adoptivföräldrar och å andra sidan säger att det är viktigt att barnen har till- gång till manliga och kvinnliga förebilder utanför adoptionskretsen. Detta har Vänsterpartiet reagerat mot i en motion. Jag konstaterar att samtliga ledamöter i utskottet har förståelse för vår kritik. Därför skriver utskottet att uttalandena i propositionen inte får övertolkas. Ett barn har rätt till goda förebilder oavsett vilket kön förebilden har. Det ideala är naturligtvis att barnet har ett nätverk som består av både äldre och yngre män- niskor, såväl svenskfödda som utlandsfödda. Att då skriva kvinnliga och manliga är väldigt svårtolkat och kan lätt ge ett schabloniserat intryck av att kvinnan står vid spisen och mannen tar med sig ungarna på fotbollsmatch. Fru talman! Vänsterpartiet välkomnar alltså rege- ringens förslag i den del som gäller styvbarnsadop- tion, att homosexuella gemensamt ska kunna utses till särskilt förordnade vårdnadshavare, och få prövas för internationella adoptioner. Vi är också glada över att regeringen har för av- sikt att återkomma till riksdagen när det gäller assiste- rad befruktning på sjukhus, men vi tycker att det borde ha funnits med redan nu i förslaget, precis som kommittén också föreslog. Vi är lite otåliga på denna punkt. Därför, fru talman, vill jag yrka bifall till re- servation nr 7. Med den lagstiftning som vi har i dag finns det ingen som helst möjlighet för samkönade par att få adoptera ett barn. Det är alldeles oavsett om paret besitter en unik kompetens. De har inte ens rätt att bli prövade. Det har däremot sexualförbrytare och andra våldsverkare. Det som ska bedömas när en fråga om adoption uppkommer är inte om barnet kommer att växa upp i den bästa av världar. Frågan som ska besvaras är om adoptanterna kan tillgodose barnets behov i tillräcklig utsträckning för att adoptionen kan sägas vara fören- lig med barnets bästa. Kan de inte det ska en adoption inte komma till stånd. Så är det för heterosexuella adoptanter i dag. Så kommer det att vara för homo- sexuella adoptanter också. Ett samhälle som sätter barnen i främsta rummet kan inte redan på förhand utesluta vissa föräldrar enbart på grund av deras sex- uella läggning. Fru talman! Jag vill avslutningsvis säga att rege- ringens proposition är ett resultat av ett samarbete mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Mil- jöpartiet. Jag känner det angeläget att tacka de social- demokratiska ledamöterna i utskottet. Tyvärr saknar vi Miljöpartiet där. Främst vill jag tacka vice ordfö- rande Marianne Carlström för det i mitt tycke utom- ordentligt goda och konstruktiva samarbete som vi har haft kring detta ärende. Jag känner också ett behov av att tacka lagutskot- tets kanslichef Lars Haglind och vår föredragande Helén Törnqvist som på ett mycket skickligt sätt har fått ihop detta betänkande. Tack så hemskt mycket! 0489462966700 N 2010-01-01 00:00:00 156447 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09120/#anf21