2348415 GP09120 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:120 Onsdagen den 5 juni 2001/02 120 2002-06-05 00:00:00 Partnerskap och adoption, m.m. 86B2F55F-688D-4722-A26D-DE2D15110C27 115 LENNART FRIDÉN (m) m Fru talman! Vi kan kanske gissa att jag fick det rådrum som det talades om här alldeles nyligen efter- som det blev fel i ordningen på talarlistan. Fru talman! Jag ska börja med ett citat, nästan på dagen åtta år gammalt. Så här sade talesmannen för Socialdemokraterna, Maj-Lis Lööw, i debatten den 7 juni 1994 rörande partnerskap - jag hämtar det direkt från protokollet: "Några undrar om inte detta bara är det första ste- get. Sedan kommer adoption, gemensam vårdnad och insemination. Det har rests krav också kring dessa frågor. Jag kan bara svara för mig och för det social- demokratiska partiet. Detta är steget. Det är inte det första steget. I det lagförslag som i dag ligger på riksdagens bord tar vi uttryckligen bort allt som har med barn att göra. Barns rätt i samhället regleras för övrigt i föräldrabalken, som hela tiden utgår från barnens bästa, inte från vad föräldrarna vill." Hon fortsätter sedan: "Det finns heller ingen lag som säger att man har rätt att kräva att få bli förälder. Den frågan prövas alltid utifrån barnets bästa om det gäller adoption och utifrån vissa etiska regler om det gäller olika former av konstgjord befruktning. Som jag ser det bygger samhällets engagemang i dessa frågor på att man under vissa förutsättningar hjälper barnlösa par att få ett barn som de kunde ha fått själva. Därmed faller frågan för homosexuella par." Fru talman! Jag fick en gång lära mig att för en viss religiös rörelse var en sanning en sanning i 20 år, och sedan surnade den och blev en lögn. Det är up- penbart att i vissa frågor får man se upp med "bäst- före-datum" även i politiken och inte lita på upp- giftslämnaren! Fru talman! Det har redan ordats ganska mycket i denna debatt i dag. Jag ska inte vare sig bemöta eller kommentera mycket av det som har sagts eller stryka under det heller. Vad som har slagit mig är dock att så fort någon har haft en avvikande uppfattning från det som är ett slags inneuppfattning just nu så talar man om fördomar. "Fördomar" är en etikett som man klistrar på till höger och vänster här. Det har också talats om dimridåer. Jag vågar säga för egen del att jag tycker att de som har beskyllts för det snarast står för klarsynen. Det är också uppenbart att det finns de som har bestämt sig för att inte ta argument. Adoptionsorgani- sationer, adopterades organisationer, psykologer, kuratorer, Barnombudsmannen och många andra med insikt har varnat för det steg som nu föreslås, men det betyder inget för dem som i dag talar för det som måste kallas för vuxenegoism. För, fru talman, det är inte utifrån barnets bästa som detta föreslås, som jag upplever det, utan för en liten grupp vuxna. Det borde vara som Maj-Lis Lööw sade 1994: "Samhällets engagemang bygger på att hjälpa dem som annars kunde fått egna barn. Därmed faller frågan för homo- sexuella par." Tydligare än så kan det inte sägas. Man borde inte behöva argumentera mer. I den motion i frågan, 2001/02:L17, som Gustaf von Essen och jag lämnade in med anledning av pro- positionen finns korta, enkla argument för ett avslag på densamma, så den läskunnige kan ju själv ta del därav utan att jag ska upprepa dem. Självfallet yrkar jag också på bifall till motionen inom ramen för re- servation 2. I den nu pågående debatten har jag träffat på de- battörer som jag känner igen från en annan debatt - den om de frånvarande papporna. Det har också be- rörts här tidigare i dag. Där har de rätt. Barn kommer till genom en handling och inte genom en händelse. Handlingar är man ansvarig för. Skam åt de män som smiter undan från sitt pappaansvar! Här skulle vi alla gemensamt kunna gå till storms på ett helt annat sätt. Må det då vara mig förlåtet att säga att jag därför upplever dessa debattörers agerande som ett kvalifi- cerat hyckleri. Man brukar säga att barn behöver både sin far och sin mor i den ena debatten, men i den nu aktuella så vill man hjälpa till att skapa möjligheter eller, rättare sagt, risker för barn att bara få ha tillgång till den ena föräldern. Det är ju i det dagliga livet, i oväntade situationer och i identitetstillblivelseproces- sen som man har behov av båda föräldrarna - och kontinuerligt. Dagens förslag är bara till för att låta en liten grupp vuxna få rätt att hantera barn. Barn får aldrig hanteras! Barn ska ha en lycklig och harmoni- fylld uppväxt. De ska utvecklas och skyddas. De ska inte utsättas för vuxenskapade problem och bekym- mer. Det kommer bekymmer tids nog ändå! Allt vi ger dem ska utgå från deras egna behov - aldrig från de vuxnas. Jag tycker att inte minst dagens socialdemokratis- ka ledamöter bör besinna det som jag citerade från Maj-Lis Lööw. Här finns ju många kvar av dem än i dag i kammaren från den tiden, som då stödde det förslagets motiveringar även med avseende på bar- nen. Det gäller både socialdemokrater och ledamöter från andra partier. Fru talman! Lagstiftningen måste alltid i grunden vara generell och inte fungera som särlagstiftning för olika begränsade intressegrupper. Jag motionerade i höstas om det. Förvånansvärt nog ansåg nyligen inte riksdagen att så skulle vara fallet, så när man nu ånyo föreslår en särlagstiftning så fortsätter man på denna för ett rättssamhälle riskabla väg. Fru talman! I min första debatt här i kammaren för snart elva år sedan tvingades jag konstatera att frågan som det gällde då - på skatteområdet - inte kunde avgöras direkt, som jag ville. Vi skulle avvakta slutet av en utredning och pågående beredning. Det insåg både jag och ministern jag debatterade mot. I den här frågan hade det funnits alla skäl att avvakta pågående forskning och utredning, men det vill man inte. Man kan fråga sig varför. Det förhållande som jag då de- batterade betraktade jag som en björntjänst, ser jag i protokollet. Fru talman! En björntjänst är nästan det snällaste man kan säga att ett beslut om det förslag som i dag läggs fram skulle bli för barnen. Jag önskade av hela mitt hjärta att detta som av allt att döma är min sista debatt i denna kammare hade varit något som jag med glädje skulle minnas. Dock, som det heter: Människan spår, men Gud rår. Och det är i den fasta förvissningen, när jag nu läm- nar att, trots alla tillkortakommanden för oss männi- skor finns det ytterst en högre makt som kommer att korrigera - om än ibland ganska hårdhänt - de beslut som fattar och där vi gått utanför våra ramar. Fru talman! På det hela taget har dessa elva år va- rit en otrolig upplevelse, som jag på intet sätt skulle ha velat vara utan. Jag vill med dessa ord tacka de många goda kamrater från olika partier som jag haft att göra med under åren, och ett varmt tack går också till de många duktiga medarbetare i riksdagen, i kammaren, i utskott och olika kanslier och avdelning- ar som hjälpt till att göra arbetet möjligt. 0361652802700 N 2010-01-01 00:00:00 156541 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09120/#anf115