2348414 GP09119 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:119 Tisdagen den 4 juni 2001/02 119 2002-06-04 00:00:00 Handlingsoffentligheten i EU:s institutio- ner, m.m. 3C89DC7F-D7C3-467A-BED6-96F9892DC9FC 85 MATS EINARSSON (v) v Fru talman! Efter en lång dags diskussion om oli- ka aspekter av den europeiska unionen ska vi nu gå över på ytterligare ett betänkande som handlar om EU och arbetet inom EU. Det här har alltså fått ett allde- les eget betänkande, och det finns det kanske skäl för med tanke på den centrala plats som offentlighets- principen har i den svenska konstitutionen och där- med också den svenska debatten kring EU- medlemskapet. Kenneth Kvist sade i den föregående debatten för ganska länge sedan att det i vissa EU-frågor finns en bred enighet i den svenska riksdagen trots grundläg- gande meningsmotsättningar i många andra av de EU-relaterade frågorna. En sådan fråga, där det finns en bred enighet i den här kammaren, en enighet som det finns anledning att slå vakt om, är frågan om öppenhet, handlingsoffentlighet och offentlighets- princip. Inför det som skulle bli det svenska medlemskapet pekade vi på nej-sidan, vi som förordade att Sverige skulle fortsätta stå utanför den europeiska unionen, på väldigt många saker som vi menade innebar stora risker för den svenska demokratin. Vi pekade kanske framför allt på de risker för offentligheten som EU- medlemskapet innebar. EU var och är dominerat av stora stater med helt andra traditioner på detta område, stater där sekretess är huvudregel och offentlighet något som till nåds ges allmänheten när man så finner lämpligt. Denna om- vända inställning till handlingsoffentlighet har natur- ligtvis också satt sin prägel på EU-systemet som sådant och på dess institutioner. Vi menade då, och vi menar fortfarande, att ge- nom maktöverföring till Europeiska unionen skulle vi också för svenskt vidkommande få en förlust på of- fentlighetens område. Ja-sidan hävdade då, och häv- dar väl alltjämt, ungefär följande: Man slog fast "att offentlighetsprincipen och meddelarfriheten kommer att bestå vid ett svenskt medlemskap". Detta fann man nödvändigt att slå fast i en särskild deklaration som bifogades anslutningsakten. Deklarationen var uppenbarligen inte så självklar, för EU uttalade å sin sida med anledning av deklarationen att man utgick från att Sverige "härvidlag kommer att följa det ge- mensamma regelverket". Man behöver inte läsa allt- för mycket mellan raderna för att se att här finns åtminstone potentiellt en konflikt mellan den svenska öppenhetstraditionen och de regler som gäller inom Europeiska unionen. Utvecklingen sedan vi blev medlemmar har, me- nar jag, visat att våra farhågor var berättigade. Det har inte varit självklart att den svenska offentligheten har varit ohotad. Tvärtom har den hela tiden varit hotad, och det har krävts ett ganska ihärdigt och be- svärligt arbete för att freda den svenska grundlagen på den här punkten. Regeringens skrivelse som ligger till grund för betänkandet redogör för denna mycket besvärliga kamp för en förordning som inte skulle träda den svenska grundlagen förnär. Öppenhetsfrågan i det här sammanhanget handlar på ett sätt om två olika frågor. Det ena är frågan om öppenheten i EU:s institutioner. Där kan vi konstatera att utvecklingen åtminstone i de flesta avseenden har gått åt rätt håll. Vi kan tycka att det har gått för lång- samt, men ändock: Öppenheten, regleringen av öp- penheten och garantierna för öppenheten har, trots stort motstånd, blivit bättre när det gäller EU:s insti- tutioner. Samtidigt är det för Sveriges vidkommande ändå en förlust när vi överför beslutsbefogenheter från t.ex. den här kammaren till ett EU som ännu inte har den öppenhet som vi har här i Sverige. Det andra är frågan om eventuell påverkan på svensk grundlag. Den har inte varit helt enkel att klara ut. Å ena sidan är EG-rätten överordnad svensk rätt, inklusive svensk grundlag. Å andra sidan finns det inte enligt svensk uppfattning fördragsstöd för EU-reglering på vår grundlags område. Här kan man inte luta sig mot juridiken. Här ser vi en politisk strid om var gränserna går och om hur långt vi kan försva- ra den svenska grundlagen. Jag ska ta ett kort exempel på det här problemet. I den förordning som det handlar om finns en artikel 5, som jag ska läsa i dess helhet. "När en medlemsstat tar emot en begäran om tillgång till en handling som medlemsstaten innehar och som härrör från en insti- tution skall medlemsstaten, om det inte är uppenbart att handlingen skall eller inte skall lämnas ut, rådgöra med institutionen i fråga för att fatta ett beslut som inte äventyrar att syftena med denna förordning upp- nås. En medlemsstat kan i stället hänskjuta en sådan begäran till institutionen." Detta kränker i och för sig inte den svenska alle- narådigheten när det gäller att bedöma om en hand- ling ska lämnas ut eller inte. Men den uppmanar och inbjuder till en praxis där man rådfrågar en institution och där man får förutsätta att man också kommer att följa de råd man får. Om en sådan praxis utvecklas åt fel riktning blir det i realiteten så att vi överlämnar åtminstone inflytande och kanske också beslutande- rätt över handlingsoffentligheten i svenska myndig- heter. Detta vore ytterst olyckligt. Nu har regeringen - liksom även Vänsterpartiet, det ska sägas - bedömt att detta ändå, så att säga, är på rätt sida av gränsen. Och genom att deklarera just detta tar vi oss också friheten och kapaciteten att själva göra de här bedömningarna. Det är viktigt att slå fast. Vi har inte motionerat med anledning av regering- ens skrivelse eftersom den är en redogörelse för vad regeringen har gjort, och det kan vi inte göra någon- ting åt. Det är möjligt att man skulle kunna hävda att den i någon mån karakteriseras av ett visst skryt, men det må vara regeringen obetaget i dess egna skrivel- ser. Dock finns, fogat till utskottets betänkande, en del andra motioner som hänger samman med dessa frågor. Vi har reserverat oss i två frågor. Det handlar om reservation 1, som handlar om utredning av maktre- lationerna mellan EU och Sverige, och om reserva- tion 3, om europeiska partier. Jag ska inte närmare gå in på själva sakfrågan utan bara konstatera att denna idé om att uppifrån, genom ekonomiska incitament och regleringar, skapa europeiska partier är en av de mest absurda och märkliga idéer som har uppstått i det här systemet, och det vill inte säga lite. Det finns all anledning att med bestämdhet säga nej till denna mycket konstiga idé att på detta sätt skapa partier uppifrån. Jag yrkar därför bifall till reservation 3, men jag står givetvis bakom även reservation 1. (forts.) Ajournering Kammaren beslutade kl. 16.28 på förslag av tredje vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00. 0548089226618 N 2010-01-01 00:00:00 156352 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09119/#anf85