<anforande>
<dok_hangar_id>2348414</dok_hangar_id>
<dok_id>GP09119</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:119 Tisdagen den 4 juni</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>119</dok_nummer>
<dok_datum>2002-06-04 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>EU:s framtidsfrågor och verksamheten i Europeiska unionen under år 2001 samt det</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>83B2EA7B-0C41-4FB7-9E1E-CFF81CE69081</anforande_id>
<anforande_nummer>48</anforande_nummer>
<talare>Vice statsminister LENA HJELM- WALLÉN (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Herr talman! Det beror kanske på vilka områden
vi talar om. På många områden är det ju så att kom-
missionen har initiativrätt. Det finns väldigt stor an-
ledning för ministrarna i de ministerråden att arbeta
mycket nära kommissionärerna, annars kommer man
ingen vart alls. Sedan finns det andra områden där det
är delad kompetens eller där det väldigt tydligt är de
nationella företrädarna som håller i styråran. Där är
naturligtvis kommissionens roll mycket svagare, och
man känner inte heller samma behov av att samverka
med kommissionen. Även där kan det dock väldigt
ofta behövas. Det här är ett område man får förhålla
sig till på ett ganska praktiskt sätt, men med respekt
för varandras roller.
Att de nationella företrädarnas, huvudsakligen
statsministrarnas, roll har ökat tror jag beror på att vi
har en ganska ifrågasättande debatt om EU. Den
demokratiska legitimiteten ligger väldigt mycket mer
hos stats- och regeringschefer än inom det mer diffu-
sa organ som är EU-kommissionen.
</anforandetext>
<intressent_id>0439752610809</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>156315</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09119/#anf48</protokoll_url_www>
</anforande>
