2348414 GP09119 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:119 Tisdagen den 4 juni 2001/02 119 2002-06-04 00:00:00 EU:s framtidsfrågor och verksamheten i Europeiska unionen under år 2001 samt det 8E313993-85ED-4CA6-8AAA-ED2445452AC3 2 KENNETH KVIST (v) v Fru talman! I en debatt som den här om EU:s framtid, som ju handlar om framväxten av ett nytt fördrag mellan en stor del av Europas stater, ett för- modligen utvidgat EU - dock inte alla Europas stater, det är viktigt att påpeka - kommer skilda meningar fram och kontrasteras för att sedan, om det är möjligt, sammansmälta. Där det inte är möjligt ger det ut- rymme för framtida idémässig och politisk kraftmät- ning. Innan jag kommer in på det som skiljer - efter att ha hört Per Unckel måste jag säga att det är en hel del - är det viktigt att slå fast vissa saker där det åtmins- tone mellan de politiska partierna i Sverige finns en hygglig enighet. Det framgår av betänkandet KUU2. Jag hinner inte nu konkret kommentera och förhålla mig till det Per Unckel har sagt. Den enkla bilden är att det alltid ska finnas stora skillnader mellan oss som är EU-kritiska och de par- tier som är EU-positiva. I grunden ligger det en san- ning i det. Men det finns också många gemensamma ståndpunkter. Vi är t.ex. ense om sådana viktiga saker som att medlemsstaterna ska vara fördragens herrar och att nationalstaterna ska bestå - de är ju en förutsättning men som vi vet långt ifrån tillräcklig förutsättning för demokratins utveckling. Vi vill att de nationella par- lamentens roll och därmed förhoppningsvis väljarnas inflytande i EU-samarbetet ska förstärkas, även om vi kanske skiljer oss åt i konkreta frågor i det fallet. Vi är överens om att EU ska inordnas i den europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna. Vi är också för att EU:s institutioner och beslutande arbete ska präglas av offentlighetsprincip och öppenhet. Om vi säger att det på dessa och kanske andra viktiga områden finns en betydande enighet är det en god grund för att kunna samtala om framtidsfrågorna utan att de präglas av sterila låsningar. I debatten om hur EU-fördragen ska omvandlas drar olika krafter åt olika håll. Det tillhör i och för sig den demokratiska processen. Märkbart är dock att kommissionen, som kan liknas vid en sorts tjänste- mannaministär inom EU, och många företrädare för EU-parlamentet företräder positioner som innebär mera makt koncentrerad till kommissionen, den euro- peiska centralbanken och domstolen - de organ som är mest avlägsna från väljarnas inflytande och kon- troll. När kommissionen vill lägga under sig en inter- nationell talesman för EU och därmed i praktiken en daglig ledning för en, som de hoppas, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik eller då kommissionen vill skaffa sig ett större inflytande över den ekono- miska politiken i medlemsstaterna, går den in för att göra EU till en än mäktigare byråkrati med minskad åtkomlighet för väljarnas ansvarsutkrävande. Fru talman! Frågan om EU:s framtid gäller om vi ska få ett Europa lett av en stark central apparat eller om vi ska finna former för ett samarbete med en stark och levande demokrati. Demokratin har i dag stora problem. Många män- niskor upplever sig marginaliserade. Politiken har tendenser till elitisering. Klasskillnader som nu också får tydliga etniska dimensioner förändrar villkoren liksom en globaliserad ekonomi med stora kapitalrö- relser över gränserna momentant och snabbt. EU är självfallet inte upphovet till de tendenserna. Men dess svårgenomträngliga beslutsstruktur, dess överstatlighet även i sådana frågor och på sådana områden som folken i olika länder själva vill styra, påverka och se formade utifrån sina förhållanden och traditioner bidrar till den marginalisering av männi- skorna inför politiken som existerar. EU - men inte bara EU - bär på en tendens till politikens elitisering som EU måste göra upp med om EU någonsin ska kunna bli något som liknar en fol- kens union. Det är säkert så att när människor tvivlar på att den politiska processen tar hänsyn till dem, eller att deras röster spelar någon roll, vänder de lätt politiken och demokratin ryggen. Om t.ex. nationella parla- ment som riksdagen inte längre verkar styra huvud- delen av politiken så minskar sannolikt valdeltagan- det och intresset för den politiska debatten. Och om väljarna upplever att deras röster ändå väger så lätt som de faktiskt gör i EU-sammanhanget så får inte EU, och bör kanske inte heller få, legitimitet bland väljarna - åtminstone inte som uttryck för deras vilja. Ett mera överstatligt EU, som kommissionen och starka krafter inom EU-parlamentet vill ha, avlägsnar unionen än mer från väljarnas inflytande och ökar deras marginalisering. När kommissionen lägger förslag som ska ge den direkt makt över utrikespolitik och ekonomisk politik, som jag nämnde tidigare, ja, då är det verkligen att bidra till att förstärka det främ- lingskap inför politik och demokrati som många medborgare upplever. Det är att bidra till politikens elitisering. Även om man skulle krydda detta genom att över- föra en del frågor till regional eller lokal nivå är det ändå de stora frågorna som styr de små. De stora besluten styr i allmänhet de små. Lösningen på problemet måste i stället vara att EU byter utvecklingsbana och ges en mera uttalad mellanstatlig inriktning. Inom de institutionella för- hållandena skulle det innebära att till centralism och överstatlighet strävande institutioner, som kommis- sionen och EU-parlamentet, kunde ombildas. Kom- missionen borde då göras om till ett medlemsstater- nas ministerråds gemensamma sekretariat och EU- parlamentet till ett organ som, utsett av och således med rötter i de nationella parlamenten, därmed är mera folkförankrat. EU måste inom ramen för detta kunna utveckla ett mer flexibelt samarbete som ger ordet flexibilitet i EU-sammanhanget en helt annan innebörd än det som det nu har, nämligen att några stater ska vara spjut- spetsar på vägen mot en europeisk superstat. I stället kan ett samarbete utvecklas där medlems- staterna demokratiskt inser att gemensamma tag och lösningar är till allas fördel, och när detta behov för- ändras kan också samarbetet förändras. Formerna för samarbetet ska kunna växla; de ska kunna vara både tätare och glesare. Vi ska kunna få ett EU som mera accepterar olikheter och som kännetecknas av mindre centralism och byråkrati. Utvecklingen måste föras över på en bana så att människorna märker att den politiken och EU:s för- ändring går i takt med deras behov och intressen. Det är därför enligt vår mening nödvändigt att Sverige i arbetet starkt markerar mot tankarna på en centralise- rad överstatlighet och bildande av ny superstat i Eu- ropa. Det är nödvändigt att vi för till torgs stånd- punkter som blir en röst för en utveckling som stärker det folkliga inflytandet via organ som folken känner att de kan påverka och som de har möjlighet att på- verka och utkräva ansvar av. Sveriges talesman bör därför i EU-debatten inte närma sig de elitistiska strävandena från vissa organi- sationer och grupperingar med en överslätande prag- matism i begreppsliga frågor eller i de institutionella frågorna. Även om man kan dela uppfattningen i utskottsbetänkandet att inga slutmål bör sättas upp för politiken så måste man i så fall ge det innebörden att ett mål måste man ha, nämligen att öka demokratin och att minska de ekonomiska, sociala och därmed demokratiska och kulturella klyftorna. Bara så kan vi förhindra att dagens demokratiproblem förvärras genom en centralisering av EU med ett ytterst oöns- kat resultat. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re- servationerna 2, 8 och 12 i KUU2, men jag står givet- vis fast vid de uppfattningar som i detta betänkande kommit till uttryck i övriga reservationer från Väns- terpartiet. 0544752215503 N 2010-01-01 00:00:00 156269 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09119/#anf2