<anforande>
<dok_hangar_id>2348413</dok_hangar_id>
<dok_id>GP09118</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:118 Måndagen den 3 juni</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>118</dok_nummer>
<dok_datum>2002-06-03 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2001/02:412 om forskning av seyfo</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>C7EDAFB5-4F0C-4EF4-B0EC-6483CE8F811B</anforande_id>
<anforande_nummer>69</anforande_nummer>
<talare>Utbildningsminister THOMAS ÖSTROS (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Ja, jag håller alldeles med Margareta
Viklund om vikten av forskning för att nå sanning
och för att vädra ut historiska händelser så att de
perspektiv belyses som ofta har försvunnit i den mo-
derna diskussionen. Detta är oerhört viktigt. Därför är
historieämnet och historisk forskning som sådan
väldigt viktigt för samhället.
Regeringen satsar ju på historisk forskning, bl.a.
på en forskarskola i historia med Lunds universitet
som moderuniversitet och ett antal olika högskolor
som samverkar, för att stimulera nästa generation av
historiska forskare att vilja bli forskare.
Regeringen är dock mycket mer restriktiv med att
peka ut exakt vilka områden som ska beforskas. Där
finns det en väldigt bred samstämmighet i riksdagen.
Jag tvivlar inte på att Margareta Viklund också ställer
upp på principen om forskningens frihet och att man
har resurser att själv söka vilka forskningsområden
som bör beforskas.
Jag anser, liksom Margareta Viklund, att det om-
råde som Margareta Viklund pekar på är ett sådant
viktigt forskningsfält som det verkligen är angeläget
att forskare bestämmer sig för att arbeta vidare med.
Men därifrån till att säga att regeringen ska bestämma
att forskarna ska arbeta på detta fält är ett långt steg.
Därför är jag väldigt glad över att vi har den här
typen av initiativ från Levande historia med semina-
riet och kanske en framtida seminarieserie om hän-
delserna och övergreppen på assyrier/syrianer år
1915. Det är klart att det kommer att inspirera männi-
skor som deltar och kommer att väcka idéer och tan-
kar om framtida forskningsprojekt.
Sedan finns möjligheterna inom vårt forsknings-
system att formulera forskningsansökningar, söka hos
råd eller använda de pengar som finns t.ex. inom
Uppsalas program för studier kring Förintelsen och
folkmord eller inom det nya forum som kommer att
etableras. Men det blir en fråga för de aktörer som
finns där och de forskare som verkar där. Dessutom
gäller det de prioriteringar som de gör. Det gäller då
frågor som följande: Vilka forskare gäller det? Vilken
kvalitet är det på forskningsansökningarna? Hur ska
detta prioriteras i förhållande till andra forskningsan-
sökningar?
Det som är så viktigt är att det är forskarna själva,
inte regeringen, som gör just den bedömningen. Jag
ser alltså gärna ytterligare forskning också på detta
område. Vidare ser jag historisk forskning som kolos-
salt viktigt och som något som också påverkar förstå-
elsen i dag för konflikter och spänningar på ett för oss
viktigt sätt. Detta öppnar sinnena för att förstå vad
som har hänt och vad som också kan hända i framti-
den.
</anforandetext>
<intressent_id>0977281927618</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>156201</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09118/#anf69</protokoll_url_www>
</anforande>
