<anforande>
<dok_hangar_id>2348413</dok_hangar_id>
<dok_id>GP09118</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:118 Måndagen den 3 juni</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>118</dok_nummer>
<dok_datum>2002-06-03 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Justering av protokoll </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>8F7F279B-0CC8-45D5-B306-21CFB354BC98</anforande_id>
<anforande_nummer>5</anforande_nummer>
<talare>MARGARETA VIKLUND (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>Fru talman! Självklart vill jag också innerst inne
att Turkiet ska vara med i EU, för jag tror inte att ett
land blir bättre om det inte får vara med i EU. Där-
emot måste det finnas en gräns för hur långt man kan
gå i sitt väntande på att det ska bli en förbättring. Jag
undrar var den gränsen ligger någonstans. Finns det
någon sådan gräns, eller kan man vänta i all evighet?
Då kan det ju bli en oerhört lång förhalningsprocess,
då vi då kommer att få se många exempel på brott
mot mänskliga rättigheter och annat. Det oroar mig.
På något sätt måste det finnas någon yttre gräns.
När det gäller utrikesministerns svar på mina frå-
gor ställer jag mig faktiskt skeptisk till en del. Jag
anser att jag har fått svar som delvis har ett starkare
skimmer över sig än vad de i verkligheten förtjänar.
Utrikesministern säger bl.a. att det har blivit tillå-
tet att återvända till sina ursprungsbyar och att foto-
grafera igen.  Det här fotograferingsförbudet och
förbudet för  framför allt assyrier/syrianer att komma
hem till sina byar eller komma som turister till landet
är ju så nytt som från förra året. Efter kraftfulla pro-
tester från assyrisk/syrianska organisationer, andra
organisationer och enskilda i Sverige och andra län-
der kände sig Turkiet nödgat att lätta på de sanktio-
nerna efter bara någon månad eller några månader.
Osaken till det hela är att Turkiet inte vill att omvärl-
den ska se vad som egentligen har hänt i landet och
hur man behandlar sina invånare, särskilt minoriteter,
och det kristna kulturarv som finns där.
Ministern nämner inte i sitt svar något om de av
den turkiska staten konfiskerade assyrisk/syrianska
byarna och annan assyrisk/syriansk egendom som har
konfiskerats.
Vi talar i många olika sammanhang om vikten av
att människor ska kunna och få möjlighet att återvän-
da till sina hemländer. Det är bra om det kan ske nu,
men hur ska assyrier/syrianerna kunna återvända,
som många gärna vill, om deras by och egendom har
konfiskerats och om den turkiska staten har placerat
andra, sina egna, där?
Påståendet om att många har återvänt ställer jag
mig en aning skeptisk till. Jag har träffat och hört
talas om någon enstaka som verkligen har ansträngt
sig för att återfå sin egendom och för att kunna flytta
tillbaka. Men det är så gott som omöjligt att få de
papper, avtal och kontrakt som man behöver för att
återfå det som borde vara ens rättmätiga egendom.
Att de kristna assyrier/syrianernas frihet och verk-
samhet är begränsad visar bl.a. exemplet i min inter-
pellationen om att guvernören i Içel ändrade det se-
dan tio år gällande beslutet. Det innebar att den ka-
tolska kyrkan Saint Antuan i Içel, tidigare Mersin,
helt plötsligt inte längre fick hjälpa sju föräldralösa
barn så att de hade mat, husrum och kläder. Detta
hände så sent som i år. De här barnen deltog i den
officiella turkiska skolans undervisning, och de föstes
i bildlig bemärkelse ut på gatan utan att ha eller få
någon tillsyn och omvårdnad.
Dessutom blev munken Giorgio Bruno Simonelli
strängt tillsagd att inte berätta något för omvärlden
om det inträffade. Man har satt honom under hot och
press. Han har därmed fått sin frihet och sina mänsk-
liga rättigheter begränsade.
Ganska nyligen blev assyrisk/syrianska präster i
en protestantisk kyrka i Diarbakir åtalade och ankla-
gade för att dela ut biblar och förtala profeten Mo-
hammed.
Men, fru talman, ingen vettig assyrier/syrian gör
något sådant om de vill behålla sitt liv i frihet, den
lilla frihet de kan få i dagens Turkiet. Den kyrkan
ville man nog säkert bomma igen för alltid.
</anforandetext>
<intressent_id>0812087943307</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>156137</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09118/#anf5</protokoll_url_www>
</anforande>
