2348412 GP09117 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:117 Fredagen den 31 maj 2001/02 117 2002-05-31 00:00:00 Integrationspolitik för 2000-talet 71675F0B-6E40-461B-95D9-7D617E76037A 48 ANA MARIA NARTI (fp) fp Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 3 och reservation 33. Jag står självklart bakom Folkpartiets alla reservationer, men jag vill också anmäla att vårt parti kommer att ge stöd till reservation 14 under punkt 7 angående ensamma barn. Vissa ljuspunkter kan man upptäcka i de senaste årens erfarenheter. TCO har engagerat sig och har erbjudit praktikplatser för högutbildade invandrare som i dag inte har jobb. Svenskt Näringsliv arbetar systematiskt med att stärka småföretagare som har bakgrund i en annan kultur. Stockholms stad håller på att ge dem som studerar svenska för invandrare rätt att välja kurs. Detta är nästan revolution! Det var så på den tiden jag studerade svenska, och det var mycket bra. Då behövde jag inte förlora månader i meningslösa komvuxkurser, men sedan infördes en- hetliga tunga modeller för sfi. Folk förlorade mycket tid och framför allt lusten att lära sig språket och förhoppningen att språket skulle vara ett instrument i arbetslivet. Det är bra att människorna äntligen, med hjälp av en studiecheck, ska kunna välja den kurs och plats som bäst passar dem själva. När det gäller arbetet inom den offentliga sektorn är Stockholms stad en av de mest avancerade när det gäller riktig mångfald på arbetsplatser. Det är alltså inte fråga om mångfaldsplaner som är mycket vackra på papper men inte har någonting med verkligheten att göra, dvs. sådana där byråkratiska produkter som man samlar sig vid olika sammanträden för att prata om. Det finns faktiskt i dag alltfler människor med bakgrund i andra länder och andra kulturer anställda inom Stockholms stad, förvaltningar och bolag. Detta är bra. Sådana exempel är mycket viktiga att lyfta fram. Det är också intressant att lagen mot etnisk diskrimi- nering - en lag som jag själv har jobbar mycket för - börjar bli känd. Under en lång tid var det en total okunskap om denna lag, vilken trädde i kraft i sin bästa variant i maj 1999. Men eftersom folk som hade diskriminerats inte visste att lagen gav dem möjlighet att klaga gjordes inga anmälningar. Dessutom visade det sig att varken arbetsgivare eller arbetstagarorgani- sationer visste vad lagen innebar. Det finns en under- sökning som visar klart och tydligt att okunskapen var mycket stor. Denna okunskap håller nu på att minska. En hel del förlikningar har ägt rum. Det är också bra att arbetet med lagen går vidare. Jag ska återkomma till det. Jag började med ljuspunkterna. Jag vill undvika svartmålning, men jag måste säga att för mig är Sve- rige fortfarande ett av de mest eftersatta samhällena när det gäller integration. Vi har framför oss ett svart hål. Det gäller männi- skor som har varit utanför arbetet och utanför sam- hället under många år. Jag hörde statsminister Göran Persson tala om det för inte så länge sedan. Man diskuterade på radion import av arbetskraft - arbets- kraftsinvandring. Statsministern vägrade, med argu- mentet att det finns en massa människor som inte ens är registrerade på arbetsförmedlingarna. Jag var väldigt glad att höra denna mening kom- ma från statsministerns mun. Jag vet att man mycket sällan i offentliga debatter nämner denna massa av permanent arbetslösa, som inte ens räknas som ar- betslösa på arbetsförmedlingen. Jag hörde en gång - statsrådet Mona Sahlin vet att jag gjorde det - chefen på Rinkebys arbetsförmedling mycket glad och med gott samvete säga att hon nu bara hade 36 långtidsarbetslösa invandrare inskrivna. Detta var för mig verkligen höjden av tricksande med statistiken. Var finns de människor som inte ens är registrera- de? Agneta Stark kallade dem "övriga" när hon upp- täckte denna ordentliga pelare i befolkningsstatisti- ken. De kallas "övriga" därför att de inte är arbetslö- sa. De studerar inte. De är inte sjukpensionerade. Var är de? Vad gör de? Vad händer med dem? Varför vill vi inte ta itu med problemet? Jag vet att väldigt många av mina medmänniskor från andra länder befinner sig i denna kategori. Ska vi tala om strukturella hinder måste vi börja med att tala om det starka samhället som vill lösa problem på samma sätt för alla. Så länge vi har denna modell kommer människor att passiviseras. Jag träffade bland mina civilingenjörer från Ru- mänien folk som hade fått bannor när de själva hade sökt jobb. Först skulle de gå det eller det programmet. Detta system måste reformeras en gång för alla. Folk ska ha rätt att bestämma själva. Jag har berättat om kurserna i svenska. Man måste ha betydligt större makt över sin egen väg in i samhället. Vi har strukturer i samhället som automatiskt stänger in stora grupper. Det finns en lag - sist in, först ut - som drabbar väldigt många ungdomar och kvinnor med osäker position i arbetslivet. Alla vuxna invandrare har en betydligt svagare position i arbets- livet än folk som sedan många år har fast anställning. Ska vi tala om diskriminering måste vi titta också på denna lag. Det finns i dag inga klara och tydliga regler för övergång från beroende av socialbidrag till egenin- komst. Jag har hört arbetsförmedlare tala om den kris som drabbar de mycket få socialbidragstagare som får en fast anställning. Det finns ett hål mellan sista soci- albidraget och första lönen. Ibland har de inte ens anständiga skor att ta på sig eller någorlunda välsit- tande kläder första dagen de går till jobbet. Det finns fortfarande inga bestämmelser eller regler, fast pro- blemet är känt sedan många år tillbaka. Jag skrev själv om det första gången 1994, tror jag. Det fanns en liten plattform där grupper av svart- skallar som jag kunde ta initiativ och själva försöka göra någonting. Den plattformen uppstod när Sverige gick in i EU via EU-projekt menade att bekämpa arbetslösheten. År 2000/01 centraliserades detta på nytt. Jag har tittat på listan över hur många av dagens projekt som invandrare har initierat och leder. Det är fortfarande 1 % av alla projekt. Jag vet inte hur stats- rådet Mona Sahlins medhjälpare har räknat, men om man tittar ordentligt ser man att det fortfarande är väldigt få. Diskussionen om positiva åtgärder är fortfarande mycket förvirrad. Det finns ingen kvotering i USA. Jag studerade under en hel månad år 1994 interetnis- ka relationer i Förenta staterna. Vad jag såg där var att hela yrkesområden öppnades efter det att the bill of rights trädde i kraft. Men i den lagen finns ingen bestämmelse om mekanisk kvotering, och det är här förvirringen är stor i debatten i Sverige. Man tänker sig att statsmakten kommer att tvinga människor på olika arbetsplatser att mekaniskt räkna in folk från andra länder. Det har ingenting med det att göra. Det har att göra med ett annat förhållande när det gäller rekryteringen och med en klar bild över arbetskraf- tens sammansättning på arbetsplatsen. Vi får se vad som händer. Det är väldigt svårt att ta ställning till någonting som inte existerar. Som sagt tycker jag fortfarande att vi har enormt mycket att göra. Jag är glad för att de borgerliga par- tierna har bestämt sig för en mycket intensiv reforme- ring av arbetslivet. De största och svåraste hindren för integration finns i dag i strukturerna i arbetslivet. 0283009944701 N 2010-01-01 00:00:00 156065 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09117/#anf48