2348412 GP09117 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:117 Fredagen den 31 maj 2001/02 117 2002-05-31 00:00:00 Integrationspolitik för 2000-talet EB21619D-D36B-48FA-9059-B0DC6B301ECF 36 GÖRAN LINDBLAD (m) m Fru talman! Det här blir en lite annorlunda debatt. Nu ska vi ta ny sats och starta den egentliga utskotts- rundan. Det har varit ett intressant meningsutbyte så här långt, och jag antar att även den fortsatta debatten kommer att tangera det som tidigare har berörts. I gårdagens Expressen skrev en oberoende kandi- dat till riksdagen, Mauricio Rojas, en artikel där han skriver i rubriken: "Mona Sahlin banar väg för rasism." Han skriver vidare: "Den socialdemokratiska regeringen har skapat skandalöst segregerade förorter med stora grupper av bidragsberoende invandrare. På så sätt har de gått rasisternas ärenden och krattat gången för politiker som Pia Kjaersgaard." Det ligger en hel del i den analysen. Fru talman! Jag kommer inledningsvis att uppe- hålla mig vid integrationsskrivelsen, och därefter övergår jag till att tala om det som regeringen inte har brytt sig om, i sin valhänta strävan att driva det man kallar integrationspolitik i stället för att satsa på att bryta utanförskap. Jag yrkar inledningsvis bifall till reservation 1 un- der punkt 1, angående målen för det som kallas integ- rationspolitik. Målen är mycket lika för oss och Folkpartiet, och det är lätt att hitta gemensamma nämnare med Cen- terpartiet och kd. Däremot framstår det tydligt i skrivelsen att Soci- aldemokraterna står tomhänta och utan visioner och att de har ansvaret för den nuvarande, havererade och misslyckade politiken. Jag ansluter mig också till och stöder reservation 14 under punkt 7. Någon av reservanterna kommer säkert att yrka bifall till den, men jag vill här deklare- ra att vi från moderat sida kommer att stödja den i voteringen. Det spektakel vi upplevde i utskottet när Kom- munförbundet hade sin diskussion med Migra- tionsverket, inför sittande utskott, var rent förfärligt. Barnkonventionen föreskriver att vi ska se till barnens bästa. Det borde vara en självklarhet. I stället har myndigheterna spelat Svarte Petter med barnen och behandlar människor som kostnadsproblem. Den insyn jag har fått visar att det är främst Kommunför- bundet som har varit fyrkantigt, byråkratiskt och krångligt, medan det av mig i vanliga fall ogillade Migrationsverket har varit good guys i detta samman- hang och uppvisat både uppfinningsrikedom och kompromissvilja. Det är sagt i en proposition att regeringen i dag skulle få en rapport från den grupp som har jobbat mellan Kommunförbundet och Migrationsverket. Jag har inte kännedom om att den har kommit, och därför är det angeläget att kammaren beslutar i enlighet med den här reservationen. Emellertid ligger ansvaret när det gäller det här helt och hållet på regeringen. För mig är det obegrip- ligt att man så här länge har kunnat åse denna strid mellan myndigheterna utan att sätta ned foten och klargöra vad som gäller. Det går inte att komma över- ens - i så fall måste regeringen tala om att barnkon- ventionen gäller och att vi nu ska se till barnens bästa i första hand. Det är häpnadsväckande att det ännu inte har skett. När det gäller punkt 9, reservation 15, är det för mig svårfattbart, näst intill obegripligt, att inte alla genast inser att ett system med valfrihet och konkur- rens när det gäller svenskundervisning för invandrare skulle vara det bästa systemet. Det är orimligt att man år efter år låter kommunerna bedriva en B-utbildning med samma läroplan, lika för alla oavsett studiebak- grund, lika många timmar och lika många dagar i veckan, när människor har olika bakgrund, olika förkunskaper och olika krav och möjligheter. Resultatet är förskräckande. Det finns t.o.m. stu- derande som har läst sfi i 14 år utan att ännu fått god- känt. Möjligen kan det bero på att sfi-anordnarna i kommunerna får betalt efter hur många som är på kursen och inte efter resultat. När det gäller punkt 12, reservation 19, om vali- deringen tycker jag att det är häpnadsväckande att Mona Sahlin och regeringen mest har pratat om vali- dering men inte gjort så mycket. I dag slår sig statsrå- det för bröstet och säger att det nu har kommit i gång när det gäller läkarna och lärarna. Ja, men det är möj- ligen trots, snarare än tack vare, regeringens insatser. Men jag tycker att det är alldeles utmärkt att det här har kommit i gång och att man äntligen kan validera t.ex. utländsk läkarutbildning. Under punkt 18, reservation 31, om arbete och försörjning finns ett tydligt borgerligt alternativ. Vi har valt att gå fram med separata reservationer, men innehållet i dem är snarlikt. Häromveckan presenterades en rapport på arbets- marknadens område där vi i de fyra borgerliga parti- erna visade att vi är helt överens om hur vi vill ändra och avlöva AMS. Jag har ofta sagt att man ska lägga ned AMS helt och hållet. Det finns olika hållningar till hur man ska göra det praktiskt. Det viktiga är att man flyttar makten från den här myndigheten till dem som det verkligen berör. Utan arbete blir det inget verkligt empowerment. Under punkt 26, reservation 46, vill vi åter slå ett slag för att höja statusen på medborgarskapet. Det är inte av exkluderande orsaker, utan därför att ett språkprov skulle kunna höja statusen på att erhålla svenskt medborgarskap. Om man så småningom får upp standarden på sfi-undervisningen är jag överty- gad om att det är en självklarhet att det kommer att vara inkluderande. Men man måste då samtidigt vara generös med undantag för t.ex. åldriga invandrare som inte kan förväntas lära sig svenska. Fru talman! Jag yrkar alltså bifall endast till reser- vation 1 under punkt 1. När det sedan gäller det tomma innehåll som den här integrationsskrivelsen uppvisar tycker jag att man borde visa en verklig solidaritet, som innebär att människor som kan och vill bör arbeta och ska ges chansen att få försörja sig genom arbete. Man ska också visa verklig solidaritet som inne- bär att människor, även de verkligt sämst ställda, ges makt över vardagen. Denna verkliga solidaritet inne- bär också att samhälleliga och andra gemensamma resurser koncentreras till dem som bäst behöver stöd och hjälp. Jag tycker också att verklig solidaritet betyder att man ska upphöra med det politiska fixan- det av klåfingriga sociala ingenjörer och att man i stället ska inta ett verkligt underifrånperspektiv. Man bör satsa på arbete i stället för bidrag. Jag tycker att det borde vara en självklarhet, och det har framgått av debatten tidigare i dag. Det är flera talare som har drivit den linjen, men det är tydligen svårt att få förståelse från regeringshåll för att det är hindrande strukturer på arbetsmarknaden som gör att det är svårt för människor med utländsk bakgrund att komma in på arbetsmarknaden. Det är nästan så att man skulle vilja införa någon form av garanti, så att arbete blir en rättighet. Att leva på sin lön tycker jag också ska vara en absolut rättighet. Det är fullständigt orimligt att man tar ut höga skatter och faktiskt skatteplundrar fattiga människor som försöker arbeta och försörja sig. Det är en sak att man beskattar människor med höga in- komster, men det är en helt annan sak att ta ut höga skatter så att människor måste söka socialbidrag för att ha råd att betala skatten. Det är ett orimligt system. Skolan lämnar också många i sticket. Mona Sah- lin sade i någon av replikerna, eller om det var i hu- vudanförandet, att sökandet efter likhet var olyckligt. Det håller jag med om. Det är bra att den insikten nu finns. Men det är faktiskt de socialdemokratiska sys- temen som har uppmuntrat det här sökandet efter likhet - enhetsskola, lika barnomsorg, enhetlig hög- skola och en sjukvård där alla står i kö på lika villkor som är styrd av beskäftiga landstingspolitiker. Det är den socialdemokratiska modellen som har gjort sö- kandet efter likhet i Sverige som något typiskt svenskt. Vi måste bort från det systemet. Vi måste få en skola som faktiskt gör det möjligt för eleverna att gå vidare i livet med ordentliga kunskaper och inte en nivellerad skola där man låter alla gå vidare oavsett kunskaper. Det är inte eleverna och studenterna be- tjänta av. Vi måste få en annan politik när det gäller boende. En bra boendemiljö, även i förorten, är av stor bety- delse. Här skulle man kunna tänka sig statliga lånega- rantier eller annat så att det är möjligt även för dem som bor i förortsområdena att köpa loss sina lägen- heter om de vill det, eller så skulle de kunna få en skattereduktion om de arbetar i bostadsområdet. Om de hjälper till med att måla och hålla rent och snyggt omkring sig borde det kunna innebära att hyran sänks utan att det blir någon skatteeffekt av detta. När det gäller en samlad, effektiv och rättssäker antidiskrimineringslagstiftning är vi väl överens, statsrådet Sahlin och jag. Där tror jag inte att det råder någon som helst skillnad. Jag har några exem- pel från det borgerligt styrda Stockholm som är in- tressanta. Man har t.ex. börjat med flyktingguider. Stockholms integrationsförvaltning införde under 2001 och 2002 flyktingguider som på frivillig väg ställer upp. Det här tycker jag är ett utmärkt initiativ. Det finns i dag 140 anmälda guider och 100 anmälda flyktingar. Det här är någonting som man kan satsa vidare på. Vi har fått propåer hit till riksdagen om att vi riksdagsledamöter skulle kunna bli flyktingguider. Det tycker jag är en utmärkt lösning. Det skulle vi absolut kunna satsa på. Vi skulle kunna gå före och visa att det är ett bra sätt att verkligen integrera. Här gäller det att göra saker också, inte bara prata. Jobbcentrum i Skärholmen är en ny innovation. Skärholmen är en i någon mån segregerad stadsdel som har satsat på ett jobbcentrum med utgångspunkt i problemen som fanns i lågkonjunkturen. Nu inför man ett försörjningsstöd som innebär att fr.o.m. den 1 juli kommer den som söker socialbidrag i Skärhol- men att i stället garanteras ett arbete inom fem dagar, förutsatt att man kan och vill arbeta och att man är frisk nog att arbeta. Annars ska man naturligtvis få stöd och hjälp på annat sätt. Det här tycker jag är en utmärkt signal till människor om att arbete alltid ska löna sig. Herr talman! Regeringen och Mona Sahlin har fö- reslagit en legaliserad etnisk diskriminering. Det som kallas positiv särbehandling skulle naturligtvis få förödande politiska följder. Ingenting skulle främja framväxten av en ny och större främlingsfientlighet mer än en lag vars syfte är att diskriminera etniska svenskar. Syftet med lagen, tanken med den, är na- turligtvis god, att man ska lyfta upp de människor som i dag faktiskt diskrimineras, men det är fel väg att gå. I stället ska man ge verklig makt till människor och se till att de har arbete och kan försörja sig, så att de kommer in i samhället på ett riktigt sätt. I stället för det här borde alltså regeringen ägna sig åt att förändra de strukturer som i dag hindrar hundratu- sentals gamla och nya svenskar från att leva värdiga och produktiva liv. Det handlar om skatter som hind- rar arbete. Det handlar om arbetsrättsregler, lönebild- ning, egoistiska fackföreningar som stänger ute allt- fler från arbetsmarknaden, byråkrati och politiker- makt som gör människor maktlösa - de blir maktlösa klienter i stället för myndiga medborgare. Fru talman! Jag vill definitivt ha fler myndiga medborgare. Sluta då med dagens bidragspolitik som faktiskt håller människor i utanförskap! Arbete ska alltid löna sig. Arbete ska gälla från första dagen. Det gäller även som en rättighet för asylsökande att de ska kunna få jobba och försörja sig om de är arbetsfö- ra från dag ett på flyktingförläggningen. Det är ovär- digt att människor som arbetar måste söka socialbi- drag. Är det månne något slags maktskäl som man har halvt avsiktligt? Eller vad är det som gör att den här eländesindustrin, som består av beskäftiga politi- ker och välmenande socialarbetare, håller människor kvar i ett utanförskap? 0870805820217 N 2010-01-01 00:00:00 156053 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09117/#anf36