2348411 GP09116 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:116 Torsdagen den 30 maj 2001/02 116 2002-05-30 00:00:00 Granskningsbetänkande BCC34744-33B2-4404-9A1F-2B2034D64A66 7 KENNETH KVIST (v) v Fru talman! Granskning av regeringsmakten bru- kar det heta. Den är viktig, och vikten av den brukar man omvittna vid de allmänna inlägg som vi gör i början av granskningsdebatten. Vi har ett ganska bra och mångfasetterat system för att granska den politis- ka makten i statsapparaten. Vi har fri press. Vi har offentlighetsprincip och meddelarfrihet. Vi har riks- dagen som på olika sätt granskar politiskt men också formellt, och vi har revision. Allt detta är viktiga uppgifter. Det är också viktigt att riksdagen är rädd om och behandlar sitt granskningsinstitut med stor omsorg. Vi har inom ramen för konstitutionsutskottet inte bara diskuterat granskningsärenden utan vi har under det gångna året gjort en ganska fruktbar och intressant djuplodning i själva granskningen, där vi har försökt att ringa in de problem som finns med granskningen, hur vi ska kunna utveckla den, göra den mer effektiv och förbättra den. Många har intryck av och säger att det är politik i sättet att granska, att de i partierna som utgör rege- ringsunderlag är snällare och de som är i opposition är styggare. Det ligger törhända en del i det. När man bedömer saker juridiskt får man emellertid ofta se dem från olika sidor. I vissa rättsliga sammanhang är det t.o.m. krav på att detta ska ske. Det är ingenting som gör granskningen mindre värd. I flera ärenden samlar sig utskottet till eniga tag. Till de 33 granskningsärenden som vi behandlar finns bara 12 reservationer. Det betyder att i majoriteten av ärendena har utskottet samlat sig till enhälliga be- dömningar. De kan vara kritiska, eller så har man kommit fram till att det anmälda problemet kanske inte var ett konstitutionellt problem, att regeringens handläggning utifrån gällande författningar inte har kunnat vara annorlunda än den har varit eller att rege- ringen har haft rätt att göra som den har gjort. Vi kan ha olika meningar om det har varit politiskt riktigt eller felaktigt att regeringen har gjort som den har gjort, men vår granskning avser om regeringen har rätt att föra den politik den för - inte att granska om det är rätt politik. Där har vi av naturliga skäl olika meningar - och ska så ha. Det ligger något i det Göran Magnusson sade att det finns ett stort antal anmälningar just detta valår. Det finns väl egentligen ingenting som visar att det utökade antalet anmälningar skulle vara en produkt av tilltagande bekymmer över hur regeringen utövar sitt ämbete. Jag tror inte att det går att konstatera. Det är däremot naturligtvis viktigt att riksdagens ledamö- ter är alerta och anmäler när de tror att det finns an- ledning att vända lite extra på stenarna. Vi får dock vara rädda om granskningsinstitutet. Det går inte att när man är missnöjd med en frågas politiska behandling lyfta upp politiken på ett annat plan genom att anmäla det till konstitutionsutskottet. Det förekommer säkert sådana anmälningar till kon- stitutionsutskottet eftersom man vet att det är ett osvikligt sätt att få en ståndpunkt anmäld i massmedi- erna - man tycker ju ändå att det är en allvarlig sak. Vi har i KU fört en diskussion om att vi faktiskt borde fortplanta - sprida - en kunskap om hur granskningen bör gå till. Då blir det inte den typen av förlängd politik i granskningen utan granskningen tar upp de fall som är av principiell karaktär. Det kan finnas gränsfall, och då är det bättre att de anmäls än att de inte anmäls. Den inställningen måste vi ha. Det är viktigt att vi beaktar synpunkterna att vi har att vårda granskningen. Även om vi i de tidigare replikskiftena kunde höra en något skarpare ton är det inte riktigt den som kännetecknar granskningsarbetet i utskottet. Även om vi söker oss fram på olika sätt i utskottets arbete är det besjälat av att man vill söka sig fram till en enad ståndpunkt. Därmed vägs den sida som tenderar åt försvararen och den sida som tenderar åt angriparen samman. De båda utgångs- punkterna smälts samman. Det är utomordentligt positivt. Jag skulle allmänt kunna korta ned talartiden för debatten genom att kommentera en sak som Per Unckel tog upp, nämligen tjänstetillsättning i staten. Oavsett vilka meriter som vägs in när en regering som har att styra riket också har att tillsätta chefer kan ibland misstag göras i personfrågor. Jag tror inte att det jämnt över hänger ihop med bakgrunden för de personerna. Jag vill lägga fram en synpunkt som ofta inte tas fram, nämligen att det finns en begränsad krets högt utbildade människor som ofta kommer i fråga för den typen av tjänster. Vi har en stark social snedrekrytering till högre utbildning och till ämbets- mannakarriärer inom en rad områden. Att regeringen kan använda sig av människor med erfarenhet ur folkrörelsearbete och politiskt arbete gör att vi får en mer erfarenhetsmässigt socialt spridd ämbetsman- nakår för de högre tjänsterna. Detta bör framhävas i den diskussionen. Det har också sitt värde. Det riske- rar annars att bli en sorts ämbetsmannaelit som fort- plantar sig av sociala skäl, släktskäl, yrkestraditioner osv. Jag har därmed inte uttalat något negativt om den svenska ämbetsmannakåren generellt sett. Den är, tack vare de principer som finns i vårt förvaltningsar- bete, allmänt sett utomordentligt oförvitlig. Vänsterpartiet har anmält ett par ärenden som be- rör viktiga principer. Mats Einarsson och jag kommer att återkomma till dem under den fortsatta debatten. Det här gäller på ett sätt en svår fråga. Det handlar om de mänskliga rättigheterna. Det här har aktualise- rats i och med de oerhört tragiska händelserna den 11 september, och det har föranlett att det ska föras en sorts krig mot terrorism. Jag vill här allmänt konstatera att det inte får råda någon tveksamhet om att terrorism som politisk kampmetod måste bekämpas hårt och bestämt. Dess tanke är elitistisk, dvs. att några har rätt att genom att utöva terror, inte minst mot oskyldiga människor som inte har med saken att göra, påverka utvecklingen i sin sak. Det är en odemokratisk kampmetod som arbetarrörelsen alltid har tillbakavisat. Problemet är att även människor som misstänks, på goda eller lösa grunder, att vara terrorister har samma rätt till de mänskliga rättigheterna. Det må vara rätten att få sin sak prövad i domstol, få veta på vilka grunder man är anklagad för någonting - vilket FN-beslutet strider mot. FN-beslutet som gäller de svenska medborgare som fick sina ekonomiska till- gångar frysta - de kom med på den s.k. terroristlistan - aktualiserar ett sådant problem. Den andra problemet är ett utvisningsärende där människor som anklagas för att ha beröring med terroristiska organisationer har utvisats. De har då utvisats från Sverige till ett land där det finns starka skäl att misstänka att de utsätts för tortyr. De mänskliga rättigheterna måste starkt värnas, menar vi, i synnerhet i en tid när de angrips på det sätt som sker i samband med terrordåd. I de här fallen har vi velat sätta starkare frågetecken än utskottets majoritet när det gäller vad regeringen bort kunna göra i det sammanhanget. Vi har i de ärendena reser- verat oss tillsammans med Folkpartiet och Miljöparti- et. Jag yrkar bifall till de reservationerna. I övrigt, fru talman - eftersom detta kanske är min sista granskningsdebatt och sista gången som jag får uttala mig på det här allmänna planet - vill jag säga att den fina granskning som KU har gjort under de åtta år som jag har haft förmånen att vara med i kon- stitutionsutskottet inte hade varit möjlig utan det fantastiskt skickliga kansli som KU har. Det brukar falla på min lott att harangera kansliets insatser, och jag vill göra det igen. Jag tror att alla instämmer i detta. Den ton som har rått i KU och det arbete som har utförts där är stimulerande och givande. Även om vi ibland har olika värderingar - och också ska ha det - så tycker jag att vi i allmänhet söker oss fram till bra gemensamma slutsatser. Tack! 0544752215503 N 2010-01-01 00:00:00 155813 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09116/#anf7