2348410 GP09115 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:115 Onsdagen den 29 maj 2001/02 115 2002-05-29 00:00:00 Godkännande av rambeslut om åtgärder mot terrorism och Sveriges tillträde till Förenta 9BB604E0-2EB6-4934-B8E2-4297BE3313AB 3 MORGAN JOHANSSON (s) s Fru talman! I slutet av september förra året för- sökte en extrem islamistisk organisation, som heter Jund al-Islam, att ta kontrollen över staden Halabja i den södra delen av irakiska Kurdistan. De hade redan lyckats ta över en del byar, och där hade de omedel- bart infört sharialagar, tvingat kvinnor att sluta arbeta och tvingat dem att bära burka. I närheten av Halabja överraskade de en grupp kurdiska soldater ur den reguljära armén som de tillfångatog och sedan skar halsen av. Det var en massaker på ett 40-tal männi- skor. När den kurdiska armén tog tillbaka kontrollen över Halabja fann man liken av sina kamrater men också liken av en mängd civila dödsoffer. Jund al- Islam finansierades av Usama bin Ladin och al- Qaida. Man kan fråga sig varför jag börjar så här. När det här dådet skedde, alltså bara några veckor efter ter- rordåden i USA, blev det inte särskilt uppmärksam- mat i väst. Det kanske är ett av skälen till att jag nämner det just här. Det finns också andra skäl till att jag vill berätta om den här massakern, för att ge ett lite annat perspektiv på terrorism. Det första jag tycker att vi ska slå fast är att terro- rism drabbar inte bara den rika världen. Terrorism drabbar, faktiskt i ännu större utsträckning, många oskyldiga människor i den fattiga världen. Det andra jag vill säga är att terrorism inte bara drabbar de kristna. Terrorism drabbar också många oskyldiga muslimer. I det här fallet, i Kurdistan, var det extrema fundamentalister som gav sig på andra muslimer därför att de inte tolkade Koranen på sam- ma sätt. I den kristna världen känner vi också igen det - se bara på konflikterna mellan katoliker och pro- testanter på Nordirland. Det säger oss en viktig sak. Kampen mot terro- rism står inte mellan kristna och muslimer. Kampen mot terrorism står inte heller mellan den rika världen och den fattiga världen. Kampen mot terrorism står inte mellan nord och syd. Fru talman! Kampen mot terrorism står mellan fredsförespråkare och våldsverkare. Kampen mot terrorism står mellan demokrater och antidemokrater. Den terrorismen kan ha många olika politiska förtecken. Det kan vara extrema religiösa uppfatt- ningar, som al-Qaida. Det kan vara extrema nationa- listiska uppfattningar och övertygelser, som ETA eller IRA. Det kan vara extrema politiska uppfatt- ningar, som Röda brigaderna, rödaarméfraktionen eller högermilisen i USA. En sak förenar dessa grupper, nämligen övertygel- sen om att de mål som man har endast kan nås genom våld, genom ett ofta besinningslöst och blint dödande. Som all annan brottslighet måste terrorism både förebyggas och bekämpas. Den måste förebyggas med en politik som syftar till minskade klyftor i värl- den, mellan rika och fattiga, mellan etniska grupper, mellan religioner. Vi måste göra allt vad vi förmår för att bekämpa fattigdom och exploatering, för att upp- rätta internationell rätt. Vi måste arbeta för alla folks frihet och hela världens fred. Det måste vi göra. Men vi måste också göra någonting annat. Vi måste skärpa de lagstiftningar vi har som berör grovt politiskt våld. Vi måste bli bättre på att ta fast de människor som organiserar och finansierar terrorat- tentat. Men vi måste vara tydliga i ett avseende. Kampen mot terrorismen måste stå på rättsstatens grund. Vi får aldrig börja slarva med rättssäkerheten. Om vi gör det sviker vi de ideal som vi till det yttersta vill för- svara. Om vi gör det, om vi slarvar med rättssäkerhet och grundläggande principer, kan vi hamna i en situ- ation där man t.ex. plötsligt inrättar särskilda militär- domstolar för att döma misstänkta terrorister, väljer att inte kalla fångar som man tar i krig för krigsfång- ar, eller, som vi har sett i FN-strukturen, stänger av människors försörjningsmöjligheter utan dom eller möjlighet att överklaga. När det gäller det sista, FN-besluten om att frysa tillgångar för bl.a. de tre svenskarna, är det uppenbart att den FN-processen inte uppfyller grundläggande rättssäkerhetskrav. Den måste ändras, och det arbetar också regeringen intensivt med. Man måste få veta vad man anklagas för. Man måste få granska bevisen. Man måste få en ordentlig rättegång. Man måste ha möjlighet att överklaga. Samtidigt är vi som FN-medlem bundna av sank- tionskommitténs beslut, och dem måste vi följa. Så- vitt jag vet finns det inget parti i riksdagen som har en avvikande uppfattning i den delen. Låt oss därför arbeta tillsammans för att ändra den ordning som FN lagt sig till med i den delen. Jag har gott hopp om att vi kan nå framgång. Blanda inte ihop detta med det rambeslut som vi nu ska fatta. Det är just för att förebygga sådana situ- ationer som jag nyss har talat om som EU:s justitie- ministrar har kommit överens om den konstruktion som vi nu har på bordet. Vi vill skärpa kampen mot terrorism, men vi vill göra det på rättsstatens grund. Vad handlar då detta om? Egentligen är det gans- ka enkelt. I rambeslutet räknas upp en lång rad grova brott. Det är t.ex. mord och grovt våld, människorov eller tagande av gisslan, allvarlig förstörelse av t.ex. transportsystem och infrastruktur, kapning av flyg- plan och fartyg, befattning med sprängämnen, kärn- vapen, biologiska eller kemiska vapen, utsläpp av farliga ämnen och mordbrand. Det är bara några ex- empel. Alla dessa handlingar, och ytterligare några mycket grova brott och hot om detta, är det som ram- beslutet handlar om. Det är mycket grova brott. Men det räcker inte med att man spränger en byggnad, genomför massmord, saboterar elförsörj- ningen eller försöker tillverka kemiska vapen för att man ska kunna dömas som terrorist. Nej, det krävs dessutom att man har gjort det uppsåtligen och att det allvarligt har kunnat skada ett land eller en internatio- nell organisation. Men inte heller det räcker för att man ska bli ter- rorist. Dessutom krävs att detta brott har begåtts i syfte att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning, att man har försökt tvinga offentliga organ eller en inter- nationell organisation att göra något som de annars inte skulle ha gjort, eller att man har försökt, som det står, allvarligt destabilisera eller förstöra de grund- läggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land eller en internationell organisation. Om man gör sig skyldig till ett så grovt brott, med dessa tre syften, ska detta brott betraktas som terro- ristbrott, och då ska man dömas hårdare än vad som annars hade blivit fallet. Om man har ingått i en grupp som handlat i samförstånd för att begå detta brott, eller försett gruppen med information eller finansiering, med vetskap om att det används till att begå ett sådant terroristbrott, ska man kunna dömas till upp till åtta års fängelse. Om man har lett en sådan här terroristgrupp ska man kunna dömas till upp till 15 års fängelse. I svensk rätt har vi bara upp till tio år som tidsutsatt fängelsestraff, och därefter är det livs- tid. För svensk del ska det alltså tolkas som livstids fängelse. Svårare än så här är det alltså inte. Ett antal myck- et grova brott - mord och grov misshandel, flyg- planskapningar och fartygskapningar, tillverkning av sprängämnen, smuggling av kärnvapen osv. - kom- mer att betraktas som terroristhandlingar om de begås med uppsåt och med vissa syften. Då ska man straffa gärningsmännen hårdare än vad man tidigare gjort. Det borde då ha varit lätt att få bred politisk enig- het om detta. Och länge såg det ut så. De här försla- gen redovisades i EU-nämnden under förhandlingar- nas gång, och allt tydde på att behandlingen i riksda- gen skulle bli ganska odramatisk, med en bred block- överskridande majoritet. Så blev det inte. Moderaterna hoppade av helt överraskande, och Folkpartiet följde med. Det såg nästan ut som om det inte skulle gå att få majoritet för denna viktiga propo- sition. Lyckligtvis tog Centerpartiet och Kristdemo- kraterna sitt ansvar för terroristbekämpningen och för Sveriges anseende, och för det ansvarstagandet vill jag rikta ett särskilt och uppriktigt tack. Det kom inte som någon överraskning att Väns- terpartiet och Miljöpartiet inte ville ha en sådan här reglering. När det gäller Miljöpartiet tror jag att det till stor del beror på att man helt enkelt är emot EU. Man vill att Sverige ska lämna EU, och då är det klart att det är svårt att acceptera EU-överenskommelser över huvud taget. När det gäller Vänsterpartiet är det en lite annan sak. Det är naturligtvis EU-motstånd som ligger bak- om, men det finns också någonting annat. Jag tror att en del av förklaringen ligger i Vänsterpartiets kluvna inställning till politiskt våld. Jag kommer själv från en progressiv politisk mil- jö. I Lund träffar man på människor från hela den vänstra delen av den politiska skalan - från vänsterli- beraler till socialdemokrater, syndikalister och t.o.m. en och annan kommunist. Jag trivs i den miljön - det är ofta människor som verkligen bärs av solidaritets- känsla, av en vilja att göra världen bättre för vanliga människor. Men jag har lagt märke till en sak. Det är att ju längre ut på vänsterkanten jag kommer när jag talar med folk, desto oftare stöter jag på människor som fångats av våldsromantik och revolutionsromantik. Man tar så att säga lätt på politiskt våld. Man har också en tendens att låta sig tjusas av vad man anser vara revolutionära frihetskämpar i andra länder. Samtidigt ser man inte sällan hånfullt på socialdemo- kratin, som ju försöker driva fram en social föränd- ring med lagstiftning och reformer. Det duger liksom inte. Det är direkt aktion som räknas, annars är man inte riktigt radikal. Jag tror faktiskt att Alice Åström vet ungefär vad jag talar om. Jag tror att hon har mött det också, för- modligen i ännu högre grad än vad jag har gjort. Här ser vi Vänsterpartiets revolutionära rötter. Och jag tror mig veta att dessa krafter fortfarande är starka inom Vänsterpartiet. Alice Åström är en klok politiker. Hon skulle aldrig förespråka politiskt våld. Men hon måste förstås ta hänsyn till hela partiet. Och då är det svårt att acceptera ett rambeslut som så entydigt tar avstånd från politiskt våld och som stämplar det grova politiska våldet och allt stöd för det som terrorism. Där finns nog en del av förklaring- en till Vänsterpartiets reservation - den otydliga in- ställningen till politiskt våld. Så långt Vänsterpartiet. Vad ska man då säga om högerpartiet? Det är för- stås en tragedi. Det börjar som en tragedi och slutar som en fars. Fotbolls-VM börjar snart, och det kom- mer att begås en del misstag i matcherna. Men jag tror aldrig att vi kommer att få se ett lika präktigt självmål som det som Moderaterna har stått för i denna fråga. Först sitter Moderaterna och säger ja och amen till rambeslutet när det föredras i EU-nämnden i december. Inte ett ord andas om att de vill villkora stödet för när strafflagstiftningen ska vara färdig. Sedan sitter de tysta som små möss i tre månader medan regeringen skriver en proposition i tron att det finns brett stöd i riksdagen. Sedan lägger regeringen fram sin proposition i mitten av mars, och två timmar senare går Reinfeldt ut med buller och bång och säger att man inte stöder rambeslutet. Och därför finns det inget stöd i riksdagen. Varför? I intervju efter intervju återkommer Reinfeldt till samma tema, nämligen att regeringen minsann ska lära sig att den har stöd av bara 36 % i riksdagen. Samma tema hörde vi här i onsdags när vi diskuterade arresteringsordern. Det är alldeles uppenbart vad detta är. Detta är ett politiskt spel. Huvudsyftet är inte att diskutera rätts- säkerhet eller andra sakliga invändningar mot rambe- slutet. I så fall hade man bara kunnat fråga om det fanns några frågor under de tre månader som man hade på sig. Huvudsyftet var att sätta dit regeringen, att tillfoga regeringen ett rejält nederlag strax före valet, och då fick så att säga vilken fråga som helst duga. Då hade det ingen betydelse om man satte Sve- riges anseende på spel eller om det råkade vara en så viktig fråga som internationell grov brottslighet. Hu- vudsaken var att kunna fälla regeringen. Det var svekfullt. Vi är inte vana vid att se att Moderaterna uppträ- der så här. Moderaterna brukar vara ett parti som man ändå kan lita på när det gäller formerna, även om vi sällan delar varandras åsikter. De brukar uppträda rakryggat och ärligt. Så var det inte här. Här förföll de till ett lågt politiskt spel, tricksande och taktiserande. Det var väl valfeber som drabbade dem. Det är trist och svekfullt. Men inte bara det, utan det är också urbota klantigt. Det visade sig nämligen att de inte alls talade för hela borgerligheten när de dundrade ut. Centern och Kristdemokraterna ville inte delta i detta låga spel. De ville se på sakfrågorna, vad det egentli- gen handlade om. Och när de hade gjort det och fått svar på de frågor som de hade valde de att stå för sitt ord och stödja regeringens linje. Det kan inte ha varit lätt att ta en sådan konflikt med Moderaterna bara några månader före valet. Men det gjorde de, och det ska de ha all heder av. Fru talman! Avslutsningsvis vill jag säga att vi nu har en uppgörelse i mitten. Nu står Moderaterna där. De sålde smöret och tappade pengarna. De hoppade av kampen mot terrorismen, men lyckades ändå inte sätta dit regeringen. De föll på eget grepp. Och nu vet de inte ens hur de ska rösta - ja eller nej - och lägger därför ned sina röster. Det måste vara bittert men förhoppningsvis också en nyttig läxa. Ärlighet varar längst. Saklighet bär längre än taktiserande. Jag hop- pas för min del att detta var en engångsföreteelse, att de lät sig gripas av valfeber. Vi socialdemokrater vill nämligen kunna lita på Moderaterna. Vi vill kunna skapa breda majoriteter, framför allt när det gäller politiska frågor av den dignitet som vi nu talar om. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslagen i justi- tieutskottets betänkanden 22 och 25 och avslag på reservationerna. I detta anförande instämde Yilmaz Kerimo, Mats Berglind, Margareta Sandgren, Ann-Marie Fager- ström, Leif Jakobsson, Märta Johansson, Mona Berglund Nilsson, Ingvar Johnsson, Helena Zakaria- sén, Göran Norlander och Kenth Högström (alla s). 0473783431010 N 2010-01-01 00:00:00 155620 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09115/#anf3