<anforande>
<dok_hangar_id>2348409</dok_hangar_id>
<dok_id>GP09114</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:114 Tisdagen den 28 maj</dok_titel>
<dok_rm>2001/02</dok_rm>
<dok_nummer>114</dok_nummer>
<dok_datum>2002-05-28 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2001/02:470 om arbetsmarknadspolitiken</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>D3BBBCA2-3E9E-40EA-95F0-FF97107AAB15</anforande_id>
<anforande_nummer>105</anforande_nummer>
<talare>Näringsminister Björn Rosengren (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Fru talman! Anna Kinberg har frågat mig vad jag
avser att göra för att förbättra arbetsförmedlingen och
arbetsmarknadspolitiken.
Bakgrunden till frågan är att Anna Kinberg har
läst en artikel i Dagens Industri. I artikeln har den
totala kostnaden för arbetsmarknadspolitiken delats
med antalet personer som fått ett arbete via arbets-
förmedlingen. Med denna besynnerliga räknekonst
uppgår kostnaden till en halv miljon kronor för varje
person som fått arbete via den offentliga arbetsför-
medlingen. Utifrån detta drar Anna Kinberg slutsat-
sen att det blir dyrare med den offentliga arbetsför-
medlingen än hos något rekryteringsföretag.
Detta är ett ytterligare ett exempel på en anmärk-
ningsvärd moderat räkneteknik. Jag förstår att med
denna räkneteknik är det enkelt att motivera neddrag-
ningar inom arbetsmarknadspolitiken motsvarande
flera miljarder kronor, som de borgliga föreslår. Ut-
gångspunkten i den moderata synen tycks vara att det
är de arbetslösa själva som är orsaken till att de är
kvar i arbetslöshet och att marknadskrafterna och
ökad otrygghet i systemen skapar en bättre fungeran-
de arbetsmarknad.
Den svenska arbetsmarknadspolitiken fungerar
väl. Sverige får också erkännande för sin arbetsmark-
nadspolitik internationellt. Internationella Valutafon-
den (IMF) konstaterar att sysselsättningen och delta-
gande på arbetsmarknaden har stigit kraftigt till en av
de högsta i världen, speciellt för kvinnor och äldre.
Arbetslösheten är under 4 %, och sedan 1997 har
ungefär 300 000 nya jobb skapats.
Vi är långt ifrån nöjda med vad vi har lyckats
åstadkomma. De stora utmaningarna för arbetsmark-
nadspolitiken är bl.a. att
- minska antalet långtidsarbetslösa
- utjämna de regionala skillnaderna i sysselsätt-
ningstillväxten
- klara välfärdens rekryteringsbehov
- förhindra överhettning och flaskhalsar vid kon-
junkturuppgång
- öka arbetskraftsutbudet.
Jag är helt övertygad om att lösningen på dessa
utmaningar inte är en nedmontering av den aktiva
arbetsmarknadspolitiken och arbetsförmedlingarna.
Jag tror inte att marknadslösningar är det bästa för
t.ex. personer med arbetshandikapp, äldre arbetslösa
samt de många undersysselsatta i skogslänens gles-
bygder och i storstädernas utsatta bostadsområden.
Vi står också inför en demografisk utveckling som
förutsätter att vi kan mobilisera hela arbetskraftsutbu-
det för att inte riskera att vår välfärd försämras.
Många personer har en lång och tuff väg att gå för
att få ett arbete. För dessa personer är arbetsmark-
nadspolitiken och den offentliga arbetsförmedlingen
ett stöd och en möjlighet till ett arbete.
</anforandetext>
<intressent_id>0294802296006</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>155599</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09114/#anf105</protokoll_url_www>
</anforande>
