2348408 GP09113 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:113 Måndagen den 27 maj 2001/02 113 2002-05-27 00:00:00 Svar på interpellation 2001/02:426 om förmyndarskapslagstiftningen interpellationsdebatt 824B5F2F-316A-4289-825F-AE79F11766DD 179 Justitieminister Thomas Bodström (s) s Fru talman! Den 24 april besvarade jag en fråga av Lennart Fridén som gällde uppföljning och över- syn av lagar som rör "svaga grupper". I svaret redovi- sade jag bl.a. min uppfattning om innebörden av 1995 års förmyndarskapsreform. Lennart Fridén har nu i interpellationsform frågat mig vilka åtgärder jag menar bör komma i fråga för att öka skyddet för de personer som omfattades av 1989 års förmyndarskapsreform. I det sammanhanget har han gjort gällande att mitt uttalande i frågesvaret gällde just den reformen och inte 1995 års förmyn- darskapsreform. Det är möjligt att Lennart Fridén och jag i något sammanhang har missförstått varandra. Till att börja med vill jag dock klargöra att jag i frågesvaret uttala- de mig om 1995 års reform. Detta framgår tydligt av svaret. Den reform som trädde i kraft år 1989 innebar att institutet omyndigförklaring avskaffades. I stället infördes ett nytt institut - förvaltarskap - för att till- godose det skyddsbehov som varit ett av motiven för omyndigförklaring. Reglerna om godmanskap läm- nades däremot i huvudsak orörda. Jag tror inte att det kan ifrågasättas att det var en välkommen åtgärd att avskaffa möjligheten att omyn- digförklara människor. En omyndigförklaring med- förde inte bara att den enskilde förlorade rätten att själv bestämma över sina ekonomiska angelägenhe- ter. Den medförde också långtgående verkningar på områden som låg utanför den ekonomiska rörelsefri- hetens. Det allvarligaste i det sammanhanget var att rösträtten i allmänna val gick förlorad. Vad som stod i förgrunden vid 1989 års reform var således respekten för människors självbestäm- manderätt och integritet. Det var därför förvaltarska- pet fick ersätta det trubbiga och otidsenliga instru- mentet omyndigförklaring. Även ett förvaltarskap medför att den enskilde förlorar sin rättsliga hand- lingsförmåga, men till skillnad från omyndigförklar- ingen ska förvaltarskapet i varje särskilt fall få en omfattning som motsvarar den enskildes konkreta behov av bistånd. Ingen människa ska alltså fråntas sin rättshandlingsförmåga i vidare mån än vad som är klart befogat i den enskilda fallet. Som jag uppfattar interpellationen menar Lennart Fridén att skyddet för dem som numera kommer i fråga för förvaltarskap skulle ha varit större om de regler som gällde före 1989 års reform fortfarande hade varit i kraft. Jag antar att Lennart Fridén inte eftersträvar en återgång till omyndigförklaringen. Jag uppfattar att kritiken i stället gäller att förvaltarskap inte skulle anordnas i tillräckligt många fall eller - när så sker - inte ges tillräcklig omfattning. Jag har inte tidigare hört någon kritisera detta. Inte heller har det presenterats något underlag som gör att man kan bedöma kritikens riktighet. Som jag nämnde i mitt tidigare frågesvar har re- geringen nyligen beslutat tillkalla en särskild utredare som utöver uppdraget att utvärdera 1995 års förmyn- darskapsreform ska ha i uppgift att se närmare på flera frågor som rör skyddet för hjälpbehövande. Inom ramen för utredarens direktiv faller bl.a. olika frågor om utseende av och behörighet för god man och förvaltare. I utredarens uppdrag ligger att han ska föreslå de författningsändringar som kan anses be- hövliga. Jag kan självfallet inte föregripa det utred- ningsarbete som just har inletts. Om det skulle visa sig finnas fog för den kritik som framförs här, finns det dock förutsättningar för att saken kan uppmärk- sammas av utredningen. Avslutningsvis vill jag säga att det givetvis inte ska förnekas att det ibland kan vara en svår uppgift att göra den nödvändiga avvägningen mellan å ena sidan den enskildes berättigade krav på respekt för sin självbestämmanderätt och integritet och å andra sidan hans eller hennes behov av skydd. Sådana svårigheter får dock inte leda till att man gör avsteg från vad som bör vara den självklara utgångspunkten, nämligen att ingen ska berövas sin rättshandlingsförmåga i större omfattning än vad som är klart befogat i det enskilda fallet. Jag upprepar gärna det. 0581480697617 N 2010-01-01 00:00:00 155487 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09113/#anf179