2348406 GP09111 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:111 Torsdagen den 23 maj 2001/02 111 2002-05-23 00:00:00 Kulturmiljövård 1840ED8B-8A2C-4688-9FFC-1F947C1A9B37 123 BIRGITTA SELLÉN (c) c Fru talman! Intresset för kulturmiljön har ökat markant. Det går hand i hand med intresset för byg- derörelsernas arbete med att ta reda på sin bygds historia. Hur man ska vårda den gamla kulturmiljön har därmed blivit en oerhört viktig fråga. En stor del av Sveriges yta består ju av skog. Därför är det bra att ett stort arbete nu har påbörjats med att inventera fornlämningarna i skogsmark. Skogsstyrelsen arbetar nu intensivt runtom i landet med att inventera vad som finns i våra skogar. Personligen känner jag att det här arbetet kanske har påbörjats lite väl sent. De gamla människor som vandrat mycket i skogen och som kände varenda sten och grop finns inte längre. Tyvärr har nog många stora skogsmaskiner kört sönder gamla fornlämning- ar. Men bättre sent är aldrig. Nu gäller det att invente- ra kulturminnena i skogen. I samband därmed bör det, anser vi i Centerpartiet, göras en översyn av kultur- minneslagen och dess effekter för skogsnäringen - detta för att skogsägare inte ska drabbas av lagen på ett negativt sätt. I en del områden kan nyttjanderätten inskränkas för skogsägaren. I andra fall av nyttjanderätt finns det möjlighet till ersättning, men så är det inte när det gäller kulturminneslagen. Detta är en stor brist, anser vi i Centerpartiet. En mer funktionell tillämpning av regelverket och en bättre dialog med myndigheter och skogsägare är önskvärt. Det är viktigt att dagens skogsägare och skogsbrukare kan bruka sin skogsmark effektivt. Därför behövs det en översyn av kulturminneslagen. För att de fornlämningar som finns kvar inte ska skadas måste de bli kända. Informationen till mark- ägare måste därför bli bättre. Av den anledningen behöver utbildningen kring fornlämningar förbättras. Det behövs utbildning och information till alla som arbetar i skogen, dvs. skogsägare, skogsvårdsstyrelser och länsstyrelser. Jag yrkar därför bifall till reservation 16. Många områden i vårt land är mycket fornmin- nestäta. Ansvaret för en arkeologisk undersökning åvilar markägaren. Det är kanske inte något större problem för stora bolag som ska exploatera ett visst markområde, men för en liten företagare kan det innebära nästintill oöverstigliga hinder. Det tar tid att göra arkeologiska utgrävningar, och det kostar pengar. Resultatet blir ofta att en kanske viktig fornfyndsplats inte grävs ut därför att markäga- ren undviker att utveckla sin rörelse eller undviker att bygga för att slippa ta de kostnader som är förknippa- de med de arkeologiska utgrävningarna. I vissa fall har det efteråt upptäckts att fornfynd förstörts genom slarv eller genom att byggarbeten igångsatts utan att markägaren har anmält fynd. Vad jag har beskrivit skulle kunna undvikas om det fanns en offentlig fi- nansiering av arkeologiska utgrävningar och under- sökningar. Jag yrkar därför bifall till reservation 12. Vad händer när man har hittat fornfynd av stort värde? Jo, de plockas in till Stockholm och placeras på Historiska museet. Det problemet debatterade vi här i kammaren för ganska precis två månader sedan. Utskottet envisas med att svara på samma sätt varje gång frågan kommer upp, nämligen att föremålen kan lånas ut och att man utgår från att en generös policy tillämpas vid utlåning av museiföremålen. Men vi vet att så enkelt är det tyvärr inte. Historiska museet har lätt att hitta anledningar att inte låna ut. Men det är inte mer än rätt, anser jag, att fornfynden visas i närheten av fyndplatsen. De är viktiga dragplåster inte minst för kulturverksamheten och kulturturismen i hela landet. Tidigare har jag reserverat mig till förmån för detta, men i dag nöjer jag mig med ett särskilt yttran- de. Om jag efter valet återigen kommer in i riksdagen återkommer jag säkerligen i frågan. Fru talman! Även den industrihistoriska miljön vill jag säga några ord om. En betydande del av det industrihistoriska arvet förvaltas av småföretagare som fortsätter att förvalta tidigare generationers verk- samhet utan den lönsamhet som de skulle behöva, vilket också innebär att de har väldigt små möjlighe- ter att underhålla och bevara sitt arv till kommande generationer. Det är viktigt att vi i Sverige kan bevara industrihistoriskt intressanta miljöer. Då tänker jag t.ex. på smedjor, affärer och kvarnar. Apropå kvarnar är det inte många som i dag driver gamla vattenkvarnar. I närheten av där jag bor fanns det en kvarn fram till slutet av september 2001. Då drabbades orten av ett enormt vattenflöde. Den å vid vilken kvarnen låg och från vilken kvarnen fick sitt vatten valde att bryta sig igenom en annan ås och tog därmed en ny riktning. Det gjorde att den här gamla kvarnen inte längre hade något vatten. Naturligtvis fick den då stängas. Men om det hade funnits pengar till att återställa den ursprungliga åfåran skulle den här ca 140 år gamla kvarnen, som alltså fortfarande var i bruk när detta hände, ha kunnat vara i bruk även i dag. Jag har talat med Riksantikvarieämbetet i frågan, och man håller med om att sådana här gamla miljöer måste bevaras. Men pengarna saknas. De tappra människor som trots dålig lönsamhet förvaltar det gamla arvet behöver få stöd till sin verksamhet, anser vi. Där har vi ett särskilt yttrande. Jag har alltså valt att inte reservera mig till förmån för vår motion. Det finns många andra historiska byggnader som jag skulle kunna tala om, men andra centerpartister kommer senare i debatten att tala om dem. 0185503778507 N 2010-01-01 00:00:00 155234 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09111/#anf123