2348405 GP09110 Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:110 Onsdagen den 22 maj 2001/02 110 2002-05-22 00:00:00 Godkännande av rambeslut om en europe- isk arresteringsorder 45B0802D-48BB-4ACA-9CCC-FE13F62A06E5 3 MÄRTA JOHANSSON (s) s Fru talman! Jag är till skillnad från Alice Åström och Kia Andreasson ganska nöjd i dag, eftersom en fråga som vi har behandlat länge och ingående nu är på väg att föras i hamn. Frågan om en europeisk arr- esteringsorder väcktes på hösten 1999 i Tammerfors, då kommissionen vid rådets toppmöte fick i uppdrag att ta fram ett förslag om ett enklare förfarande vid överföring av personer som är på flykt undan rättvi- san, något som skulle kunna ersätta det tungrodda utlämningsförfarandet. I september 2001 presenterade så kommissionen ett förslag som sedan efter ett om- fattande förhandlingsarbete hela hösten kunde antas som en politisk överenskommelse vid toppmötet i Belgien i december. I februari godkände Europapar- lamentet förslaget till rambeslut utan förslag till för- ändringar, och under hela den här förhandlingsperio- den har vi i utskottets EU-grupp och i hela justitieut- skottet hållits informerade om det aktuella läget, likaså i EU-nämnden. Det har tagits fram i en väldig hast, sade Alice Åström. Jag tycker inte riktigt det. Vi är alltså nu framme vid och mogna för ett beslut. Vad innebär då rambeslutet? Jo, det innebär att all utlämning inom EU i princip ska ske med tillämpning av den europeiska arresteringsordern, och det innebär även att vi tillämpar principen om det ömsesidiga erkännandet av rättsliga beslut i de olika medlems- länderna. Det innebär också att de olika konventio- nerna om utlämning, som har funnits, nu ersätts av denna arresteringsorder, och det betyder en avsevärd förenkling och förbättring. En europeisk arresteringsorder får utfärdas för brott som i det utfärdande landets lagstiftning kan medföra fängelse i minst ett år. Och när en överföring begärs för verkställighet av ett redan utdömt straff krävs att straffet uppgår till minst fyra månaders fängelse. En fråga som har väckt stor uppmärksamhet är frågan om den dubbla straffbarheten, dvs. att brot- tet ska vara straffbart inte bara i det land som utfärdar arresteringsordern utan också i det land som ska verk- ställa. Uppmärksamheten gäller att krav på dubbel straffbarhet inte kan ställas om brottet eller brottsty- pen ingår i den s.k. listan, där de 32 brotten finns uppräknade, och om brottet i det utfärdande landet medför minst tre års fängelse. Enligt vissa fastställda regler kan också länder vägra att verkställa en arresteringsorder, bl.a. ska ingen kunna dömas två gånger för samma sak. Man kan också vägra utlämning om den som eftersöks inte uppnått straffmyndig ålder i det land som ska verk- ställa, t.ex. Sverige. Rambeslutet ger också rätt att vägra utlämning om det finns skäl att tro att en euro- peisk arresteringsorder utfärdats i syfte att lagföra en person på grund av dennes kön, ras, religion, etniska ursprung, nationalitet, politiska uppfattning eller sexuella läggning. Det finns även en rad andra vä- gransgrunder. Den myndighet som ska verkställa en arreste- ringsorder kan också sätta upp villkor, t.ex. att en person som är medborgare eller bosatt i ett land åter- förs dit efter rättegången för att avtjäna det straff som ådömts honom i det andra landet. Det är inget nytt utan blev möjligt redan när vi antog 1996 års utläm- ningskonvention. Beslut om utlämning för brott har tidigare fattats på regerings- eller ministernivå. Nu flyttar man ned det från den politiska nivån. Det hamnar på myndig- hetsnivå i stället, dvs. varje land får bestämma vilken myndighet som ska ha hand om dessa frågor. För- modligen är det i de flesta fall åklagare eller domsto- lar. Om en person som är eftersökt samtycker till överlämnande ska beslut fattas inom 10 dagar efter det att han lämnat sitt samtycke. I de fall där han inte har samtyckt ska beslut fattas inom 60 dagar. Denna person har också rätt till rättsligt biträde, tolk om så behövs och möjlighet att överklaga. Även svenska medborgare kan, liksom tidigare, utlämnas till en annan EU-stat efter vissa bestämda regler. När utlämning av en svensk medborgare be- viljas kan man ställa villkor på att vederbörande åter- förs till Sverige för att sitta av sitt straff eller annat frihetsberövande här hemma. Det rambeslut som ska antas i dag ska inte träda i kraft förrän den 1 januari 2004. Det är alltså mer än ett och ett halvt år dit. De förändringar i våra lagar som måste göras finns inte med i dag - det är rätt. Förslaget till ny lag tänker regeringen komma med våren 2003, alltså cirka ett halvår innan rambeslutet om europeisk arresteringsorder ska träda i kraft. Detta har skarpt kritiserats av Vänsterpartiet och Miljöpar- tiet i en gemensam reservation och dessutom i ett särskilt yttrande från Moderaterna och Folkpartiet. Jag måste säga, fru talman, att jag har svårt att förstå upprördheten över att lagstiftningen inte finns med i propositionen. Arbetssättet med en godkännan- deproposition och en lagstiftningsproposition har vi ju godkänt i riksdagen i och med att vi har använt oss av det när vi har antagit fem tidigare rambeslut. Alla vi här vet att det är ett önskemål bland med- lemsländerna att det ska gå ganska fort mellan poli- tisk överenskommelse och ett formellt antagande, endast några få månader helst. Då är det solklart för mig att man inte hinner ta fram en genomarbetad lagstiftning. När dessutom genomförandet inte ska träda i kraft förrän om ett och ett halvt år ser jag inte brådskan. Regeringen har i propositionen mycket tydligt an- givit på vilka punkter lagen behöver ändras och i vilken riktning. Om det behöver ingen tveka. Det viktigaste, som jag ser det, är att lagförslagen blir bra och kan tjäna som goda verktyg i kampen mot den internationella brottsligheten. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskot- tets betänkande och avslag på reservationen. 0123939426106 N 2010-01-01 00:00:00 154948 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GP09110/#anf3